En närsynt blick på mötet mellan
affär, teknik och kommunikation

Hjälp, framtiden kommer!

Framtiden har ett sjukt sinne för humor. Just när vi tror att vi fattar vad livet går ut på dyker nästa förändring upp. För oss i IT-roller händer det just nu: skiftet som ändrar spelreglerna snabbt och fundamentalt. Från att länge ha varit bröd och smör är IT numera livsnödvändigt för hela bolagets affär – från kollegor till leverantörer och kunder. Och därmed vill alla fatta sina egna beslut om frågor som vi tidigare varit ensamma om.

Förändringen har så klart inte kommit nyligen. Tvärtom är den en gåva vi fick redan under nittiotalets Internetboom. Det tog bara lång tid innan tidvattenvågen av nya förutsättningar bröt igenom den konservativa mur som traditionell IT ofta är. Och nu sköljer en ny tid in över oss vare sig vi har förberett oss eller inte. Molndrift. Miljoner nischade småsystem. Licensmodeller som gör insteget trivialt och alla till sin egen IT-avdelning.

Själv har jag en enkel hållning. Det är bara att spänna fast sig i bräcklig farkost och njuta av åkturen. Det är nu det händer, och vi får vara mitt i krutdurken när den exploderar. Obehagligt? Absolut. Intressant? Definitivt!

Vi är mitt i vårt lilla universums big bang. På kort tid går vi från en samlad kärna av kunskap, beställare, styrning, infrastruktur, driftställen, servrar, koll på läget och välkända kollegor till en spridd skur av löst sammanhållna åsiktsmaskiner i hela bolaget som alla måste ha omedelbar tillfredsställelse – och som inte fegar för att köra mot rött hur många trafikpoliser vi än ställer upp.

Mitt råd till alla är att släppa taget om gamla trygga bundsförvanter som Kontroll och Säkerhet och omfamna i stället den nya guden affärsnytta. Och, ja, jag vet. Vi har alla självbilden att vi redan är där, men glöm det. De flesta av oss lever med en gammal tids lösning på en ny tids problem. Vi tror att vi kan påverka tidvattnet. Det är bara att skruva på parametrar i brandväggen så stoppar vi ovälkommen skit.

Mmm. Visst. Jag tänker på ett citat av amerikanska metallbandet Slipknot: "Know yourself, 'cause noone seems to know you now." Vissa av våra lösningar leder till samma plats: irrelevans. Det är som på mellanstadiet. Gör vi oss för krångliga att vara med hänger verksamheten med någon annan.

Och när både leverantörer och kollegor har som mål att runda oss har vi ett val att göra: härska helt över en plätt som snart är betydelselös eller vara där det händer.

Själv fattade jag beslutet att släppa taget för ett år sedan. Vi kan inte vara överallt; behoven är för många. Vår roll blir i stället att skydda det vi absolut måste ha koll på och sedan ge alla avdelningar mer egen frihet. Visst, vi har så klart ett regelverk och en idé om hur det ska gå till. Att bara lämna kollegor i leverantörers lätt godtyckliga våld är ingen bra idé. Återstår att göra alla andra avdelningar till mer IT på egen hand.

Framtiden för IT är ljus. Framtiden för IT-medarbetare är ljus. Frågan om IT-avdelningens framtid också är ljus ligger hos oss och vår förmåga att rida på tidvattenvågen i stället för att bara spolas bort av den.

Vad är då vår roll? När alla köper vad de vill dyker system upp som enskilda blippar på en radarskärm. Vår roll är att vara prick till prick-konstnärer som binder samman isolerade systemprickar till en helhet som mosar konkurrensen. Koll på läget för en ny tid. Busenkelt.

Och till den resan har jag utrustat mig med ett psyke välanpassat för förändring, inspirerat av två stora tänkares svarta humor. Först den välkända amerikanska muskelfilosofen Sylvester Stallone: "If you’re gonna be a failure, at least be one at something you enjoy." Slutligen HC Andersen "Enjoy life. There’s plenty of time to be dead."

Frukta inte förändringen. Njut av den.
Comments

Planerad otur

Landets outsourcingföretag har haft otur med mig i femton år. Inte nog med att jag är hopplös att få tag i. När de väl kommer igenom är jag dessutom ointresserad av vad de har att erbjuda. Det finns en uppenbar förklaring: jag vet vad jag har men inte vad jag får. Samtidigt har jag länge haft känslan att det inte är hela sanningen, utan att kunna sätta fingret på problemet.

Men så för några veckor sedan kom ett av de där ovanliga tillfällena. En av landets stora leverantörer kom igenom alla skyddsmurar, rökridåer av dubbla telefonnummer och falska identiteter i största allmänhet. Vips bara, så satt vi där i telefon.

Ni vet hur samtalet låter. Säljaren är inte säljare utan vår personliga account manager. Vår man innanför deras murar, beredd att offra livet för just oss. Hängiven bolaget som han aldrig gjort affärer med. Hur som helst hade vi ganska trevligt där vi pratade på om ditt och datt, och jag tyckte lite synd om honom. Jag visste att jag inte var på väg att köpa något, och för första gången på femton år kände jag ett obegripligt behov att förklara _varför_. Han var antingen oerhört slipad eller bara nybörjare med bonntur – hur annars skulle jag som gammal garvad inköpare börja tycka synd om honom? Respekt!

På någon sorts autopilot hörde jag mig själv motivera min inställning för honom, och för kanske första gången kände jag att jag på riktigt bottnade i vad som oroat mig.

Sedan många år arbetar jag och de mina högt upp i värdekedjan. Mitt i intjäningen, skalbarheten och leveransen av det vi på bolaget ska åstadkomma. Vi har bra koll på hygienfaktorn i vårt arbete. Där någonstans dök den formulerade oron upp. Jag vill helt enkelt inte sluta fokusera på affären för att på nytt ta hand om problem som vi redan löst sedan åratal.

Min verksamhet vilar på tre pelare. Dessa utgör grunden för allt vi gör och är vad varje leverantör – oavsett om det är outsourcing eller molntjänst – måste överträffa för att det ska vara möjligt att byta.

  • Första hörnpelaren är det som flummig kan kallas Business continuity: Idag har vi hängiven och fokuserad personal som ser till att våra lösningar har hög tillgänglighet och god prestanda. Tjänster måste vara igång och rimligt högpresterande – och information, backup mm ordnad så att nertider minimeras maximalt; att byta till en leverantör där vi är en kund bland många, och hanteras av personal som inte vet vilka vi är är ingen självklar metod att vi förbättra servicegraden.
  • Andra hörnpelaren är säkerhet: Ska vi lägga kritisk information i miljöer där vi samsas med många andra måste vi veta att ingen kan sig in bakvägen, och inte heller knäcka en backup. Frågan är också hur vi ska få vetskap om ett intrång. I egna miljöer har vi möjlighet att göra egna analyser. I andras miljöer är vi bortkopplade, och de smarta intrången är de som pågår med låg intensitet under lång tid och långt under radarhöjd.
  • Tredje pelaren är effektivitet, t.ex. i form av kostnadskontroll eller snabbhet: Med insikten att vi är bättre leverantörer än beställare har jag respekt för risken att vi snubblar över egna klumpiga beställarfötter och löser samma problem som tidigare med ökad kostnad och tid men halverad leverans.

Förstå mig rätt. Leverantörer måste inte vara bättre än vi. De måste bara bortom tvivel övertyga mig om att de inte tillsammans med oss är sämre. Annars kommer vi att få släppa den affärsverksamhet vi tror att vi hjälper och i stället behöva återerövra kvaliteten i en basverksamhet som vi idag hanterar med hög kvalitet till låg kostnad.
Comments

Packlista på resan in i framtiden!

Framtiden vill de flesta till. De senaste åren har tyvärr dystergökarna tagit över reseledarskapet och tävlat om att ta oss till den mörkaste och eländigaste gränd de kan hitta. Ni känner säkert igen det själva. Krigsrubrikerna avlöser varandra. Terror, oljekris och bolånebubblor räcker inte. Nu ska marknadsavdelningen dessutom ta över IT. Inte nog med att världen går under – vi blir dessutom snart arbetslösa.

Nåväl, misströsta icke. Jag har gjort en packlista med bra egenskaper och kompetenser att ha med sig in i en helt annan framtid. Det senaste tjugo åren har jag rest i tid och rum för mina arbetsgivare – från historia till framtid, från överblick till nanometernivå. Efter två decenniers strategiarbete, utfört med en kombination av lupp, teleskop och tidsmaskin, har jag lärt mig en viktig läxa.

Alla strateger har fel. Alltid. Följ bara de råd du har nytta av.

När livets surkart sätter agendan är det en bra sak att minnas. Vill man ta sig till den roligaste framtiden måste man i stället angripa problemet på ett annat sätt. De flesta går vilse i en vanföreställning att framtiden är en plats - ett scenario, en konkret situation – som man kan ta sig till. Det är den inte. Framtiden är en process, ett oändligt legobitsbygge utan bruksanvisning. Ingen har planen.

Det betyder inte att man måste stå utan verktyg när framtiden väller fram – bara att man måste se om sin packlista omsorgsfullt. För oss som rör oss i IT-världen är detta extra viktigt; förändringstempot är så enormt.

Här är min egen packlista som jag hoppas och tror ska ta mig rätt och hjälpa mig ha kul på vägen mot en framtid i teknikens tjänst. Håll till godo! Vi räknar väl ner som David Letterman alltid gjorde?

10. Fastna inte i en driftform; häng med när världen byter skepnad. Visst, inget slår en obackad maskin under skrivbordet – eller egen serverhall för den delen – men när molntjänster tar över utvecklingsmiljöer och drift behövs guider på den resan. Den som bäst behärskar tekniken får vara med och styra.

9. Lär dig nätverk. I en ekonomi som är beroende av global prestanda är nätkunskap på protokollnivå en bristvara.

8. Ta säkerhet i näten på allvar – och de legala aspekterna. Lär dig mer om lagkrav för personuppgifter så att du vet vad man får göra och lär dig hur man med teknik ligger på rätt sida om dessa krav!

7. Integrerationskunskap fortsätter äga. I en molnekonomi driftas allt överallt, och värdet får man ut genom att få information att samspela oavsett driftform, men med bibehållen säkerhet och nätprestanda. Japp, allt hänger ihop.

6. Rör dig upp i värdekedjan. Bygg dina personliga nätverk inom bolaget och var inte fin i kanten. Ut där beställare, användare och kunder är. Det är bara affärsnytta som räknas.

5. Hoppa inte på allt bara för att det är nytt. Lär dig i stället trolla med standarder och grundläggande teknik som alla kan använda. Att bygga med det nyaste som ingen kan använda är meningslöst om det står i konflikt med affärsnyttan.

4. MEN: var inte sentimental. All teknik dör så småningom. Häng med i tid till nästa trend eller hoppas på ett jobb på tekniska museet.

3. Inte bara tål förändring – älska den. Häng inte läpp när ditt favorit-OS byter skepnad. Var i stället först med att ta reda på hur man arbetar runt problemet. Affärsnyttan, minns ni den?

2. Var. Nyfiken. På. Allt. Affär? Jajamensan! Ny teknik? You bet!

1. Sluta tro att någon annan har planen. Spågummor, schamaner och strateger bor på samma planet. Driv på åt det håll du vill. Du kan påverka mer än du tror!

Som ni ser går det mesta ut på att det bara är affärsnytta som räknas – att göra sig relevant som teknikarbetare innebär att välja efter värde, inte sentimental fantasi. Så bygger man sin egen framtid. Den som har roligast vinner!
Comments

Teknidik: en krock mellan världar

Juridik och teknik drar inte alltid jämnt. Tvärtom tycks dessa samhällets två urkrafter föra en oavbruten dragkamp i var sin riktning.

Medan tekniken är frenetisk, global och ständigt i rörelse för att spränga nästa vall är juridiken eftertänksam, lokal och i färd med att konstruera murarna som tekniken gör sitt bästa att riva.

De senaste åren har krockarna mellan dessa väsensskilda discipliner blivit allt tydligare, och nu tar juridiken ett ordentligt kliv in i våra serverrum och driftanläggningar. Det är inte så mycket någon enskild revolution som en smygande, successiv inkapsling av alla de möjligheter och risker som en tekniskt global värld för med sig.

Det jag framför allt tänker på är hur lagen försöker skydda personlig integritet. Med Internet har gränsen för vad som är privat ändrats. Många vill visa upp sig men ingen vill bli uthängd. Lagen gör sitt bästa att säkra allas rätt att välja själv. Gott så.

Alla företag inom EU som arbetar med personuppgifter på något sätt (ja, visa mig vilka som _inte_ omfattas …) och försöker följa datalagstiftningen vet att man inte får handskas med informationen hur som helst. Register med personuppgifter ska skyddas, får endast föras efter att personer som berörs godkänner det – eller om företagen kan visa att deras behov av registret är större än individens integritetsbehov.

Det kan i sig vara en utmaning. Än mer legalt intressant blir frågan för alla företag som har kontor, kollegor eller kunder i flera länder. Enligt lagen får vi som huvudregel nämligen inte flytta information utanför landets gränser. Alls.

För att vi ska bryta mot lagen räcker det att system som driftas i Sverige är tillgängliga från kollegor i andra länder. Ta ett CRM-system som finns i Sverige. Använder man det från utlandet är man i lagens mening sannolikt brottslig. Samma sak om man använder Active Directory med persondata som flyttas mellan länder. Jaha.

Flyttar inom EU är just nu någorlunda hanterbara – lagarna är efter vad jag förstår någorlunda harmoniserade. Men att flytta saker till USA gör man inte lika enkelt, och Asien ska vi bara inte tala om. Märk då att jag med "flytta information" inte ens menar en regelrätt export utan endast att den är tillgänglig – t.ex. via en webbläsare.

Det finns som tur är en väg runt. Som personuppgiftsansvarigt företag måste man upprätta särskilda personuppgiftbiträdesavtal (pust) med alla lokalbolag eller externa företag som kan tänkas komma i kontakt med informationen.

Men tänk er alla molntjänster. Vem avtalar man med på Dropbox? Eller Apple, när man lägger något i iCloud? Och går det överhuvudtaget att få tag i en människa på Google? Själv försöker jag föreställa mig staben av jurister som på löpande band ska förhandla fram rätt avtal med varje godtycklig molntjänst som anställda i EUs alla bolag självmant registrerar sig på.

Våra jurister är kloka och konstruktiva, och de kliar sig i huvudet just nu. Det tycks inte finnas någon uppenbar situation där man får göra någonting alls utan specialavtal, personuppgiftsombud, biträden och biträdesavtal på plats.

För oss som sitter med en global infrastruktur är det en spännande utmaning. Tunggrodd men hanterbar. Där det riktigt riskerar spricka är när alla i ett företag på eget bevåg bestämmer sig för att börja testa molntjänster.

På papperet är vissa av brotten fängelsepliktiga. Möjligen är det ändå svårt att få livstid i Sing Sing, men det är likväl spännande att fundera på hur kampen mellan teknik och juridik kommer att påverka vårt arbete kommande år, särskilt i en tid då sociala grafer och teknisk kundprofilering når nya höjder på den tekniska fräckometern varje dag.

Blir till att skicka alla på omskolning i nya cross over-disciplinen teknidik.
Comments

Upp som en sol…

När Steve Ballmer lämnade vd-stolen på Microsoft försvann också en del av det företagsfokus som bolaget haft i alla år. Med nya vdn Satya Nadella kom en ny och osentimental hållning till dagens teknik. På kort tid tryckte han ut lösningar som måste ha påbörjats, färdigställts (och stoppats) redan under Ballmers tid – satsningar på iOS och Android som förmodligen är nödvändiga i en värld där den mobila scenen domineras av helt andra OS än Windows.

På kort tid gjorde Nadella klart att den mobila världen utanför Microsofts direkta kontroll var betydligt viktigare för det nya Microsoft än det gamla. I slutet av januari kom så den senaste stora nyheten från Redmond: en helt ny Outlook-app för iOS och Android.

Som den epostmissbrukande jag är hade jag appen inom minuter efter lanseringen. Nerladdad, installerad, konfigurerad. Igång.

Till min stora förvåning var appen oerhört smakfull. Perfekt typografi, utmärkt geststyrning och enormt bra fildelningsstöd i ett snabbt och välfungerande paket.

Att säga att jag var överraskad räcker inte. Chockad ligger närmare sanningen. Jag var så tagen att jag lade ut åsikten på Facebook. Efter några minuter började åsikterna trilla in. Ingen trodde mig. Att Microsoft hade gjort en bra, snabb och välfungerande Outlook-klient för iOS och Android fanns liksom inte på kartan, och jag fick arbeta ganska hårt för att övertyga belackarna att det inte var ett skämt.

Av alla saker man kan göra med nätet tar fortfarande epost den största delen av min tid. En busenkel idé som använts i decennier och fortfarande optimeras, förnyas och förbättras. I den andan var jag överförtjust, och jag var inte ensam. På bara dagar överfylldes nätet med hyllningsartiklar som utnämnde appen till bästa mejlklienten överhuvudtaget.

Det gick fort att byta ut mina normala mejlprogram på alla olika prylar – för mig som användare var det en omedelbar förälskelse.

Sedan vände allt. Lika nöjd som jag var som användare, lika mycket huvudvärk fick jag som CIO. När jag började läsa på insåg jag att gamla talesätt fortfarande regerar: ser det ut att vara för bra för att vara sant är det förmodligen för bra för att vara sant. Microsofts nya Outlook-klient visade sig vara precis på det viset.

Första varningsklockan var att programmet inte alls var Microsofts. Nadella hade i stället köpt mobila mejlprogrammet Accompli, sett till att användargränssnittet justerades och lanserat det under namnet Outlook bara två månader senare.

Andra varningsklockan – och spiken i kistan - kom med min infrastrukturchef. Påläst som alltid dök han upp i mitt rum en dag.

— Du Jonas, Microsoft har släppt en ny app som vi måste förbjuda.

Det visade sig att stödet för Exchange bygger på att Microsofts servrar agerar proxy och mellanlagrar både inloggningsuppgifter och mejl i sina servrar. För hemanvändare kan det kanske duga men för många företag är det tveksamt, och för innovationsbolag med minsta lust att ha koll på sin information är det absolut omöjligt.

En dag senare hade vi städat ut alla användare, bytt lösenord och rensat fjärrmaskiner på risk.

Sett såhär i efterhand är det ännu mer tydligt att Microsoft bytt skepnad och personlighet – kanske i ren desperation på jakt efter nya intäkter. Att offra företag man så länge levt på med funktionella och odokumenterade säkerhetsluckor bara för att ta mobil mark är inte klassisk Ballmertaktik. Däremot kanske det är nyklassisk Nadella-strategi. Oavsett vilket har har jag fått en helt ny respekt för den riskvilja nya ledningen har. Och är beredd att utsätta sina företagskunder för.
Comments

Teknik för folket tar tid!

Mötet mellan människa och maskin begränsas av en frustrerande naturlag. Gång efter annan har den drabbat mig när jag försökt revolutionera människors vardag med ny teknik.

Som digital gruvarbetare har jag rört mig över hela skalan – från att bryta ny teknik till att också försökt förädla den till elektroniskt guld. Varje gång har samma sak hänt.

Trots att jag har satt in min verktygslåda av vässade svordomar, hårt arbete och kollegor med talanger som upphäver tyngdkraften, har jag slutligen stått inför fullbordat faktum: naturlagen låter sig inte påverkas av mitt tålamod, hur litet det än är.

Sanningen har etsats fast i mitt psyke och är nu en fundamental del av alla mina sätt att lösa tekniska problem: den tekniska utvecklingen rör sig ungefär tio gånger fortare än det mänskliga psyket anpassar sig.

En värld i tekniken tjänst innebär att leva i en ständig ström nylanserade program, prylar och drömmar, och det är väldigt sällan stora förändringar lyckas. Tvärtom är det inkrementalisterna som är mest framgångsrika. De som förfinar, raffinerar och bygger vidare på redan kända begrepp. De revolutionära stegen göre sig mestadels icke besvär; det mänskliga psyket hänger helt enkel inte med.

Kort sagt: en ny massmarknad tar säkert tio år att skapa. Även om tekniken är mogen, hänger människorna som ska befolka marknaden och smörja den med sina glödande kreditkort inte med. De måste vägledas, utbildas och inlindas i lager på lager med fin, teknisk film innan de blivit fullvärdiga mumier, balsamerade i den Moderna Teknikens Fulla Potential.

Jag har många exempel men ska bara belasta er med ett. 1998 var jag med om att lansera Matomera.se, en skånsk, matbutik på nätet från ett av de stora matvarubolagen. Skräddarsydda plocklager gav obrutna kylkedjor från lagerplats till kylskåp. Rimliga priser och mobila kreditkortsterminaler möjliggjorde betalning i dörren. Leverans sent på kvällar gjorde att hårt arbetande familjer kunde få maten när de ville.

Gäsp. What's new? frågar ni kanske. Nä, ingenting är svaret. Idag. Men 1998 var det nytt. Efter tre-fyra år gav ägarna upp och fortsatte sälja mat i butik. Det tog tio år innan mat till hemmen, via lite anpasssade koncept som Linas Matkasse, grundat 2008 – just tio år senare – blev ett fenomen som nådde hela vägen fram. Då med en teknik som var väsentligt enklare än den vi använde för Matomera men byggd på en större mognad hos målgruppen. Teknik och beteende i balans.

För mig har historien upprepat sig många gånger. Ny teknik ger massor av nya möjligheter. Med en gnutta fantasi kan man snabbt sätta samman ett luftslott om ett nytt samhälle och förändrade vardagar för folket. Läxan jag har försökt lära mig är att dela upp den där gnuttan fantasi i tiondelar, placerade som årliga förbättringar mot framtiden så att man med en fot i dagens lösning och en fot tio år bort skapar en röd tråd som alla kan se och följa. Vill man få med sig människor i en klättring får trappstegen inte bli för stora.

Därför är det intressant att studera framtiden i form av kommande generationer. När jag ber mina teknikmarinerade mumier till barn förutspå framtiden är deras drömmar fantasilösa på gränsen till trista . En vill ha tunnare mobiltelefonskärmar byggda på grafén. En annan vill ha hologram-tv. Båda är tekniska innovationer som tar dagens pryl och gör den lite bättre men egentligen inte förändrar beteenden ett dugg.

Den framtid de ser är den där gnuttan fantasi delat med tio. Läxan är skoningslös för oss ingenjörer. Vill man framgångstikt förändra världen måste göra det i mottagarnas takt.

Segt va?
Comments

Från system till information

bland måste man fundera över varför man finns. Vad man har för syfte och roll i helheten. Därifrån kan man sedan fundera på hur man ska ta sig an framtiden, vart man ska gå och vilka lösningar man vill lansera.

Själv får jag ofta anledning att återkomma till alla dessa frågor. Mitt bolag växer enormt fort. 2005 hade vi 385 anställda. Idag är vi över 1800 personer i fyrtiofyra länder. På samma tid har omsättningen gått från 685 miljoner kronor till nästan fem miljarder.

Temat för hela resan har varit förändring. Ständig, kontinuerlig förändring från en gemensam kulturell bas. De som gjort tidsresan med mig vet att mycket i företaget är sig likt och att ännu mer är annorlunda.

För mig som en av bolagets systemarkitekter har förändringen varit väldigt konkret. Där vi för tio år sedan trollade med knäna och skapade resurser ur tomma intet har vi idag en möjlighet att investera, att satsa och planera. Där vi för tio år sedan arbetade med en handfull it-magiker som hade till uppgift att få små resurser att ge stor effekt sätter vi idag ingenjörsmässiga processer och team på plats. Där vi för tio år sedan kämpade för att ta oss in i affärsprocesserna är vi idag mitt i smeten, en central del av bolagets förmåga att tjäna pengar, skala verksamheten och hålla koll på den.

Men att arbeta med IT är som att gå uppför i ett brant grustag. Den som ställer sig stilla sjunker neråt. Enda möjliga arbetsmetoden är att ständigt röra sig uppåt och hoppas att man rör sig fortare än underlaget.

Hur bra det än gått historiskt får vi inte bli sentimentala eller göra misstaget att leva på gamla meriter. Tvärtom måste vi ständigt förnya oss, och nu står vi inför nästa steg.
I ett strategibygge som ska ta oss bortom 2020 har vi försökt hitta en ny balans för vår del av företaget. Hittills har vi betjänat det med system och lösningar som hjälper ett tusental personer i Lund och nästan lika många utomlands i våra nio säljregioner. Utmaningen är att behoven inte längre är likadana. Regioner mognar olika fort. Anställer olika fort. Har olika organisatorisk styrka och olika affärsmässiga förutsättningar. Och marknader som är i helt olika faser av mognad för vårt erbjudande.

Att tro att en lösning fungerar för alla är naivt.

Dessutom har den viktiga erfarenheten och kunskapen flyttat. Om tyngdpunkten av vår samlade erfarenhet för tio år sedan låg i Lund har den idag hamnat mycket närmare regionerna och kunderna. Kunskapen om vad som behövs är inte längre lika nära oss.

Att tro att vi är bra representanter för en global verksamhet är därmed lika naivt.

Vi tar det igen. Slutsatserna är enkla. Vi kan inte tro att ett globalt system löser alla problem. Vi kan inte heller tro att vi på egen hand i Lund vet vad som behövs.

Därför har vi gått tillbaka till ursprunget och kärnfrågan: varför finns vi?

Ett av svaren är att vi ska ha koll. Globalt. På det centrala strukturkapitalet. På informationen.
Informationen. Inte systemen.

Vi lägger nu en plan som bygger på att skapa API-er till alla system. Mot dessa kommer vi att tillåta regioner att skapa sina egna system, sina egna processer och sina egna verksamhetsstöd. Om de vill. För andra fortsätter vi erbjuda även system, men de som behöver friheten kommer att få den. Förutsatt att de följer vissa regler och återför central information.

Vi går från att skydda och bygga system till att skydda information och bygga informationsstrukturer.

Förhoppningsvis ger det oss en global räckvidd, lokal prestanda och personlig relevans i affärsmötet.

När allt kommer omkring vill jag hellre ha bidragit till lönsamhet, tillväxt och allmän koll på läget än att ha valt namnet på mjukvaran som står på fakturan.
Comments

Teknik, etik och risken att förlora sin själ

Det började med ett mejl: “Urgent action needed”.

Ni vet hur det är – ett mail kommer sällan ensamt. Dessutom har världens alla spammare en förmåga att tycka att det mesta är väldigt angeläget. Därför tog det en stund för mig att lägga märke till brevet.

Det kom från Akamai som vi använt för att accelerera all webbtrafik i flera år. Mycket fungerar bra av sig själv, men för att komma in i vissa marknader måste man justera både sinnelag och teknik. Det viktigaste exemplet är Kina. För oss är det en viktig marknad, och att ha en långsam webbplats är inget bra alternativ. På tio sekunder hinner många kunder försvinna, och på trettio försvinner en hel kontinent.

När vi började 2010 ställdes vi direkt inför en första utmaning. För att driva en webbserver inne i Kina måste man ha ett utgivningsbevis i form av en avsändarkod som bakas in i sidor. Vi funderade på tänkbara konsekvenser men valet var egentligen inte svårt. Prestandan för kunder och kollegor var viktigare än att eventuella paranoida fantasier.

Det höll i flera år. Vi tillämpade en sorts set and forget-lösning. Koden bakades in med automatik, vi fick korta svarstider i retur och glömde bort allt.

Låt oss hoppa tillbaka till nutid. Så kom då mejlet från Akamai.

Det dök upp i en samling episkt usel spam som jag satt och raderade med rutinmässigt få hjärnceller igång. Fishing, porr och nigeriabrev förpassades till evig digital intighet. Klick, klick, klick, borta. Men något i akamaibrevet fick mig att undra om jag inte borde slå på en lite större del av hjärnan.

Det handlade om Kina och spärrord. Efter en läsning till började jag tro att det trots allt inte handlade om fishing.

Vi hade trettiosex timmar på oss att säkerställa att vår webbplats inte innehöll vissa ord och uttryck. Gjorde vi inte det skulle vårt utgivningsbevis dras in eller vår webbplats svartlistas och stoppas. Sannolikt båda delarna.

Plötsligt var trettio sekunders laddtid för vår externa webb inte vad det handlade om utan massiv tystnad. Världens största portvakt stod mellan och oss och vår marknad och talade om vad vi fick säga. Alla principiella problems moder hemsökte mig.

Min första reaktion var att vi inte hinner. Trettiosex timmar är ingen optimal tid att granska ett tusental webbsidor på ett språk ingen av oss talar. Min andra reaktion var att ingen ska tala om för mig vilka uttryck vi får använda. Min tredje reaktion var att det kanske inte var ett problem på riktigt.

I mejlet fanns ett excelark med 3893 rader förbjudna uttryck, alla prydligt kategoriserade på kinesiska.

Ett antal besök på Google Translate senare förstod vi bättre vad som var non grata, icke önskevärt, bannlyst. Det handlade bland annat om onlinespel, porr, försäljning av vapen, droger och giftiga kemikalier och mjukvara för buggning, alltså ingenting vi har som vare sig kärnverksamhet eller bisyssla.

För säkerhets skull granskade vi vårt webbinnehåll så fort vi kunde. Lika bra att veta hur det var ställt.

Vi hittade ingenting.

När de trettiosex timmarna var över hade vi kvar både webbplats och innehåll, men släppte frågan med en fadd eftersmak av tvivel och kvardröjande undran:

Hur mycket skulle vi varit beredda att kompromissa med den yttrandefrihet vi tar för given? Min förhoppning är att svaret är _Ganska lite_, men den här gången kom vi aldrig riktigt nära att behöva svara.

Jag samlar mod och övertygelse till den gång striden handlar om värden som enklare går att försvara och tar med mig erfarenheten av hur världens största interna marknad styrs.
Comments