Memento Mori

J

ag är välkommen överallt men hör egentligen inte hemma någonstans. Som verksamhetstorped med ansvar att arbeta med hela bolagets väl och ve måste jag vara lojal mot rätt värderingar; starka lobbyister i egen sak och högljudda rop på undantag gör det lätt att gå snett och ta fram lösningar som bara hjälper fåtalet.

"Det gäller andra men inte oss" är en fras jag ofta hör. Många är de som vill ha undantag eller speciallösningar – alla med sina egna goda skäl och trovärdiga förklaringar. Som CIO är jag en av bolagets målvakter med särskilt ansvar att hålla tätt bakåt. Det gör att jag ibland är kluven till min roll. Personligen arbetar jag hellre nära affärsmöjligheten än strukturfascismen. "Släpp ingen djävul över bron" handlar inte om mig.

Samtidigt behöver bolaget sin bakåtsträvande tjänare på triumfvagnen – "Memento mori", minns att du är dödlig. Bolagets strategier ska både utmanas och försvaras, vilket ger varje CIO en roll som riktar sig både framåt och bakåt. Dels ska vi försvara den inslagna linjen genom att optimera och effektivisera snarare än suboptimera, dels ska vi driva på och ifrågasätta för att inte som Facit vara bäst i världen på teknik som ingen längre behöver.

Min metod att försöka klara balansgången är att ha täta kontakter med klyftigare kollegor i bolagets alla hörn. Syftet är att försöka triangulera fram en blandning av aktuella trender och behov. Som tur är ger min roll mig en rätt att röra mig på tvären genom bolaget – en uttalad skyldighet att doppa fingrarna i de flesta av bolagets syltburkar. Resultatet är en oöverträffad överblick och insyn som i bästa fall går att använda till den ibland absurda kombinationen att skapa framtida affärsnytta och säkra befintliga strategier.

Men memento mori gäller i lika hög utsträckning min egen roll. Hur blir jag nyttig? Frågan är central för alla oss som inte tillhör kärnverksamheten utan i stället ska stötta den och tjäna våra bolag och kollegor.

Hur blir jag nyttig? Är jag här som målvakt eller affärsman? Ska jag tillåta eller säga nej?

Svaret varierar så klart. Tråkigt nog upplever jag att ganska många säger nej för sakens skull, att det ger en känsla av betydelse och inflytande.

För min del är ett blint nej i strukturens namn lika fel som ett ensidigt ja i suboptimeringens. Som CIO är man en länk mellan befintligt och framtida, en idé om förändring under kontinuitet eller rörelse ur till synes statiska lägen.

Gasen och bromsen i botten samtidigt. Då är det klokt att minnas sin dödlighet.
blog comments powered by Disqus