Några varningens ord till oroliga själar

Mannen stod mitt i det obarmhärtigt ljusa badrummet med slutna ögon och undrade om han överhuvudtaget skulle våga öppna dem. Varför behövde han plåga sig såhär?

Vad väntar du på?

Ja, vad väntade han egentligen på? Utan att ens vilja svara på frågan kastade han upp ögonen och stirrade rakt in i spegeln framför sig. Skräcken var borta sedan länge. Den hade fyllt honom de första dagarna när han började försvinna, men när hans starka och kontrastrika figur gradvis bleknade bort och ersattes av ett diffust skimmer byttes också skräcken ut mot en växande desperation och exempellös sorg. Han höll på att förlora sig själv, sin identitet, sin själ, men hoppades hela tiden att någonting skulle förändras, att han någon morgon skulle stå där öga mot öga med sig själv igen – återförenad med sitt inre. Han hoppades och stirrade in i bilden, fylldes med samma sorg som vanligt – det fanns ingenting där; han hade inte längre någon spegebild kvar.

*

Vinden och de få dödskallar som fortfarande satt på sina pålar utanför mannens fönster sjöng sin ödsliga godmorgonserenad tillsammans. Den jagande vinden sökte sin svans i de tomt stirrande ögonhålorna, försökte fånga sig själv i de stelt grinande maskernas falska leenden för att kanske någongång komma fram till en sista viloplats att långsamt dö ut vid – en vinds fåfänga önskan om ett slut, att det verkligen finns en mojningsplats för tröttkörda stormar.

Den sällsamma kurragömmaleken, där naturen lekfullt andades på mänsklighetens slutgiltiga avskräde – en fattig spegelbild som blev sin egen gravsten, gav ifrån sig ett rytmiskt sjungande, en vaggvisa för dem som beviljats ynnesten att aldrig mer vakna.

*

Den fattiga saten hade ingenting – när han såg in i en spegel tittade ingen tillbaks. Vart hade han tagit vägen?

Han behövde egentligen inte fråga – svaret var så självklart. Någonstans mellan

Nu ska jag ut och tjäna ihop min första miljon!

och

Nejnejnej, gumman lilla, stör aldrig pappa när han arbetar!

hade bränslet till hans själs kakelugn tagit slut. Så var det – tjälen låg tung och djup, hindrade alla eventuella känslor att ta sig ut, att överhuvudtaget bildas.

Så tom…

När han stod och stirrade in i den tomma spegeln

…så inihelvete tom i skallen

var han helt säker på vad det berodde på: Någon hade ersatt hela hjärnan med fuktiga wettexdukar och sedan bjudit in den normalt sett snälla farbror Permafrost i skallen. Det sade sig själv att man inte kunde tänka klart och vara en känslofantom när hjärnan bytts ut mot djupfrysta disktrasor. Någon hade gjort det. Han hade gjort det. Mot sig själv.

Mannen satte sig tungt ner på toalettstolen och stängde ögonen. Vart hade alla gamla drömmar och kärlekar tagit vägen? Den där passionen, livslusten, som gjorde att det var lätt att säga

Jag älskar, vill, kan, tänker och ska! Nu!

vart hade den tagit vägen? Vart hade det där behovet av att bara ge tagit vägen? Att ha ett alldeles vilt och oförklarligt kärleksförhållande med grå, regniga måndagmorgnar?

Herregud, varför hade de där gamla berusningarna ersatts av ideal som bara gjorde nytta i samhällsstatistiken?

*

Mannen – han såg sig fortfarande som en sådan – öppnade långsamt ögonen, andades ut långsamt och reste sig. Utan att tveka och med en lustfylldhet som bara oerfarna och förälskade förstår vände han sig mot spegeln igen. Den här gången slutade han inte titta – det var bara han och spegeln nu; mannen mot sitt inre, och han tänkte ha tålamod att vänta ut sanningen, hur vidrig den än kunde vara.

Låt duellen börja.

Han tittade, men spegeln var tom. Ett tag.

Men spegelbilden liknade inte den han tidigare sett – den han levt med hela sitt liv, vuxit ikapp och grimaschtävlat med. Den Nya och inte alls Bättre Spegelbilden hade näbb, ett skalligt huvud, en långsmal och mycket krokig hals, skabbiga fjädrar och klor. Den Nya och inte alls Bättre Spegelbilden hade ”As” skrivet i pannan.

I bakgrunden grinade dödskallarna åt honom; hela tiden sjöng vinden sin morgondödens lovsong som lockade, drog, sög och förtrollade. Tänk att deras sång kunde vara så tilltalande, men ändå så motbjudande. Gamen stirrade länge och väl på sig själv, lärde sig varenda detalj – fiender ville han ha kontroll över, och den här skulle han bekämpa till sista wettexduken.

Det där gamla blodet som flöt i hans ådror, tänk att det kunde koka så fortfarande… Mannen vände bort blicken från spegeln och slet åt sig badrocken – det här var en dag som handlade om glömda förälskelser – och gick ut.

Herregud, finns våren verkligen kvar?

Utan att vare sig tveka eller fundera gick han ut för att bekämpa gamen med slag under bältet. Han tog sig ner på stranden precis utanför huset, kände den solvarma sanden mellan tårna och gick några decimeter ut i det fortfarande

skitkalla

vårsvala vattnet. Den här dagen skulle tillägnas gamla passioner och meningar med livet.