Före och efter

Med barnen kommer en ny syn på livet. Ta en så enkel sak som att skala potatis. Innan jag fick barn var det en avskyvärd syssla, fullt jämförbar med att stryka och svettas. Idag står potatisskalandet lika högt i kurs som att diska och gå på toa ensam – dvs på topp tiolistan alla aktiviteter sammantaget.

En av mina bästa vänner berättade att hans liv har inte ändrats alls av att han fick barn. Det är det sjukaste jag har hört på tio år. Vilket liv lever den som inte märker skillnad på före och efter barnen?

För min del är det i alla fall inga problem. Hos oss är det nya kvastar på alla fronter.



Ta musiken. Före – då strömmade tungung ut högtalarna. Nu efteråt arbetar min dyra och datoriserade musikanläggning med Pettsonsånger uppförda i original av några som lämpligt nog kallar sig Bröderna Slut. Förlåt mig, stereon. Jag lovar att spela Metallica på hemmet.

Eller ta filmerna. Före – då fanns det månader då Anna och jag hade sett allt som gick på bio. Jag visste vilka skådisar som gällde och filmerna de arbetade med. Nu efteråt håller jag koll på när nya Barbiefilmer släpps, men vet ingenting längre om Hollywoods ledande våldsverkare. Bio har jag inte varit på sedan vi såg Roy Anderssons Sånger från andra våningen, och vi har inte velat lämna Barbies tryggt förutsägbara värld sedan dess.

Eller ta maten. Före – då... Tja, jag minns inte riktigt, men någon sorts mat lagade vi väl. Inte levde jag väl på flingor och mjölk? Jag minns inte. Men nu efteråt vet jag precis hur det är. Vi har aldrig lagat så mycket förment spännande mat som sedan barnen kom. Det som tidigare var snabbmat och helfabrikat är nu husmanskost och söndagsstekar. Att laga mat i ugn är det enklaste som finns och ingen av oss drar sig för den där heldagarsanrättningen. Samtidigt är det underligt hur vi lyckas göra all denna spännande mat fullständigt grå och likgiltig. Visserligen har varken Anna eller jag särskilt mycket gemensamt med Tore Wretman, men det är inte bara därför all mat saknar utstrålning och smakar filt.

Anledningen är i stället en annan. Löken försvinner för att Tilda inte gillar den, chilin för att Tea inte tål den, krossade tomaterna för att Tilda bara äter det som är helt, rent och inte kladdigt – och så vidare. Kvar är eldig risotto gjord på svag buljong, ris och ost eller en het chiligryta på falukorv och utspädd ketchup.

Regeln är enkel: varje uns av smak och personlighet i maträtterna ska utraderas. Enda undantaget från regeln är märkligt nog ris som Tilda bara äter om hon får soja till.



Häromdagen kom Anna på en genial sak. Hon gjorde tomatsås till en risrätt och fick Tilda att tro att det var röd sojasås. Lysande! Tilda åt som en häst.

Eller ta sömnen. Före – då somnade jag sent och gick upp när jag ville. Nu efteråt känns det aldrig som om jag vaknar alls.

Men det sjukaste av allt är att alla dessa förändringar ändå inte är nog. Jag älskar mina barn så att det dåliga samvetet värker i mig varje gång maten faktiskt fått smak eller tröttheten tagit överhand och gjort mig till en otålig best som begränsar deras framfart.

Före – då trodde jag att det svåra bara hade med barnen att göra. Nu efteråt vet jag att barnen klarar sig. Det svåra är att leva med sig själv.