Förord till de odödliga bananverserna!

Hej Kompis!
Man kan fundera över hur ordkombinationer som dessa alls uppkommer.
Varför vill någon blanda rimmade ord i en form som mest påminner om
en fattigmanslimerick – eller en versfot för ordblinda?

Duger klåfingrig lust som ursäkt? Duger förklaringen att jag (när det
nu begav sig för drygt tolv år sedan) inte visste mer, men ändå förtvivlat
gärna ville åstadkomma något.

Bästa förklaringen jag kan ge är troligen med en kort historia om en
julafton för många år sedan. Jag hade önskat mig – och fått – en verk-
tygslåda. Mina föräldrar är goda och generösa människor nu som då, och
ville inte göra sin tioåriga son besviken, trots risken för sönderhamrade
trösklar, krossade rutor och blödande fingrar.

De hade inte behövt oroa sig. Min kreativa ådra på det praktiska
planet sträckte sig nämligen inte längre än till att slita upp julklapps-
pappret. Själva verktygslådan var i och för sig perfekt: fin, ny och full av
verktyg som bara väntade på att laga saker, bygga saker; kort sagt skapa.
Problemet låg på en annan nivå.

Som så många andra historier slutar denna med ett antiklimax. Det fanns ingenting att laga.

Jag hade min låda och mina lagarlusta, men ingenting att banka på
eller såga i – varken trösklar eller bordsskivor kände ett behov av mina
snickrande klåfingrar. Jag var en tioåring med ett uppdämt behov men
med oturen att vara bosatt i ett hus som inte var trasigt.

Varför har då detta med bananer att göra?

Jo, nio år senare fick vi en elektrisk skrivmaskin, och att trycka ner
tangenter gav mig en tillfredsställelse som om jag hade fått banka på
varenda tröskel i kvarteret. Den här gången hade jag möjlighet att skapa
ett helt eget behov. Den här gången lekte jag av mig ordentligt i form av
bananerna.

Dessa bananer skrevs någongång när jag var runt nitton och började
experimentera med ord. Tro det den som vill, men efter dessa trevande
och i vänkretsen lite lätt och vänskapligt hånade ord, har uttryck och
skrivande blivit min vardag och profession. När jag började med banan-
verserna arbetade jag emellertid med andra kvalitetskrav jämfört med
idag. Då räckte det att tre ord eventuellt rimmade och möjligen kunde
skrivas bredvid varandra utan alltför lång betänketid. Tjoff, tjoff, tjoff så
var texten inskriven på maskinen där text aldrig kunde redigeras om.

Tilläggas kan – och bör – att jag i denna lilla papperslunta faktiskt har redigerat verserna en del, och till och med har strukit bort bananverser som gjort mina kvalitetsmedvetna kinder alltför röda. Ni kommer nog att tycka att jag kunde gjort mer.

Tar man sig på stort allvar kan man diskutera analysen av dessa verser.
Vad ska man ha bananerna till?

Förhoppningsvis till att skapa leenden. Jag lever själv för de stunder
då jag lyckas älska regniga måndagmorgnar. Se bananerna som en
hyllning till den kravlösa skaparglädjen; som en flirt med det betydelse-
lösa men samtidigt oumbärliga i stundens ingivelse.

Och hur ska man läsa dem? Ska man deklamera dem? Ska man suga på
varje ord eller bara rusa över dem?

För min del har matglädje alltid varit synonymt med att få föda att
passera smaklökarna i så hög hastighet som möjligt. På sätt och vis har
snabb- och skräpmat alltid varit min melodi.

Jag rekommenderar därför alla att läsa verserna i samma anda: som om varje sekunds eftertanke var en för mycket!

Smaklig måltid.

/Jonas