I stället för gåspenna

Varje generation kommunicerar på sitt sätt. Själv är jag ett stolt barn av epost trots att allt fler betraktar det som en teknisk dinosaurie, en anakronism som överlevt sig själv i tider då modernare arbetssätt borde ta över.

Ser jag på mina döttrar skulle de förmodligen hålla med. Visst har de epostkonton, men vill jag nå fram till dem får jag snällt skicka meddelanden via kanalerna de bryr sig om. De kollar aldrig aktivt sina mejlkonton. Applikationerna är helt enkelt krångliga och långsamma på sätt som direktmeddelanden inte är. Mina barns normaltillstånd är i stället ett ständigt flödande nu som man kan ta del av eller låta bli, som ett privat twitter i fickan.

Eftersom nya generationer snart tar över på företagen är detta en intressant utveckling, men som tidsresenär, alkemist och schaman i gammelteknisk folktro vill jag fortfarande slå ett slag för epost.

Många företag har fortfarande mejlen som en sorts dokumentation eller arkiv över legalt mer eller mindre bindande överenskommelser. Vi är inget undantag vilket gör att den blir kvar ett tag till. Skickade brev har helt enkelt ganska stor betydelse.

Vi har sålunda dragit slutsatsen att personliga epostadresser och kontonamn inte får återanvändas. När någon slutar får adresserna inte ges till en nyanställd även om de skulle ha samma namn. Risken är att en person med rätt att teckna avtal slutar och ersätts av en namne som inte har samma befogenheter.

Att inte återanvända adresser har en annan kul bieffekt. Alla de som slutat på bolaget och efter en tid väljer att återvända får tillbaka sina gamla användarnamn och adresser. De ligger i en sorts temporär träda i väntan på att alla potentiella hemvändare.

Jag är i grunden både blödig och sentimental och jag fullkomligen älskar att vi aldrig slänger konton eller glömmer gamla trotjänare. Att minnas och bevara adresser är en liten detalj i vårt försök att bygga ett bolag med en kultur som – på allvar – sätter personalen främst.

För framtidskännare och trendspanare tycks eposten vara dödsdömd. För dem liknar jag förmodligen mest en väktare på ett mausoleum, men för mig är kommunikation en passionerad livsstil där eposten har ett alldeles egen plats. Jag hoppas innerligt att det går att mejla kommande generationer. Det blir snabbt ensamt annars...
blog comments powered by Disqus