Baklängeskreativ
07 04 90 23:52 Kategorier: Kåserier
Jag blir kreativ baklänges. Det borde förmodligen finnas en glamorös historia för varje intresse som jag drabbat min omgivning med, men det gör det inte. Intressena uppstår helt enkelt av fel skäl; jag blir kreativ baklänges.
Tänk er en författare på medeltiden. Dåtidens ordbehandlare var förmodligen gåspenna och lumppapper – vad var egentligen författarens drivkraft kan man fråga sig. Förmodligen viljan att berätta en historia. Vill man berätta en historia för många personer kan man bli författare. Alltså skriver man. Konstigare var det nog inte. Det är vad jag brukar kalla ett typiskt framlängesintresse. Det finns ett typiskt behov och man löser det.
Den som är baklängeskreativ börjar i andra änden. För min del började skrivandet med att pappa tog hem en elektrisk skrivmaskin när jag var arton år gammal. Jag trivdes helt enkelt med att trycka till tangenterna och höra det lilla termoelektriska skrivhuvudet fräsa till när det brände in bokstäverna i papperet.
Min baklängeskreativa hjärna får mig att alltid börja med prylen. Jag blir inte författare för att berätta en historia utan för att få använda min nya dator.
Det värsta är att jag inte har lärt mig. Tvärtom har jag just upptäckt elektriska skruvdragares nära nog erotiska inverkan på en trettiosjuårig, husägande tvåbarnspappa som aldrig har någon tid över för sig själv. Ända tills jag – mer eller mindre av misstag – köpte en skruvdragare härmoveckan har jag alltid tyckt att det där med skruvar är överskattat. Varför anstränga sig när man kan spika? En hammare, en spik och vilken bräda som helst: tjoff, tjoff, tjoff sedan är det klart. Skitenkelt.
Nu ser jag lite storsint och roat tillbaka på min ungdomliga brist på insikt. Idag spikas ingenting i vårt hus. Vi skruvar. Det kommer inte en färdigmonterad möbel innanför tröskeln – numera är det mängden lösa skruvar som avgör vad vi köper.
I morgon är det lördag. Då ska vi köpa en sandlåda till familjens tvååring. Hon bryr sig inte om vilken sandlåda det blir bara den går att gräva i, och hennes mamma är inte bättre hon. Som tur är följer jag med och styr upp inköpen. Tänk om de skulle kommit hem med en formgjuten grön sköldpadda av plast…
Egentligen tror jag att baklängesintressen blivit allt vanligare som en bieffekt av all teknisk utveckling. I takt med att husets skruvar verkligen (jag garanterar!) är åtdragna, alla staketpinnar sitter fast och grannarna börjat ta in sina utemöbler på kvällen har jag börjat förstå att jag måste börja brinna för någonting nytt.
Vad tror ni man kan göra med en eldriven sticksåg?
Tänk er en författare på medeltiden. Dåtidens ordbehandlare var förmodligen gåspenna och lumppapper – vad var egentligen författarens drivkraft kan man fråga sig. Förmodligen viljan att berätta en historia. Vill man berätta en historia för många personer kan man bli författare. Alltså skriver man. Konstigare var det nog inte. Det är vad jag brukar kalla ett typiskt framlängesintresse. Det finns ett typiskt behov och man löser det.
Den som är baklängeskreativ börjar i andra änden. För min del började skrivandet med att pappa tog hem en elektrisk skrivmaskin när jag var arton år gammal. Jag trivdes helt enkelt med att trycka till tangenterna och höra det lilla termoelektriska skrivhuvudet fräsa till när det brände in bokstäverna i papperet.
Min baklängeskreativa hjärna får mig att alltid börja med prylen. Jag blir inte författare för att berätta en historia utan för att få använda min nya dator.
Det värsta är att jag inte har lärt mig. Tvärtom har jag just upptäckt elektriska skruvdragares nära nog erotiska inverkan på en trettiosjuårig, husägande tvåbarnspappa som aldrig har någon tid över för sig själv. Ända tills jag – mer eller mindre av misstag – köpte en skruvdragare härmoveckan har jag alltid tyckt att det där med skruvar är överskattat. Varför anstränga sig när man kan spika? En hammare, en spik och vilken bräda som helst: tjoff, tjoff, tjoff sedan är det klart. Skitenkelt.
Nu ser jag lite storsint och roat tillbaka på min ungdomliga brist på insikt. Idag spikas ingenting i vårt hus. Vi skruvar. Det kommer inte en färdigmonterad möbel innanför tröskeln – numera är det mängden lösa skruvar som avgör vad vi köper.
I morgon är det lördag. Då ska vi köpa en sandlåda till familjens tvååring. Hon bryr sig inte om vilken sandlåda det blir bara den går att gräva i, och hennes mamma är inte bättre hon. Som tur är följer jag med och styr upp inköpen. Tänk om de skulle kommit hem med en formgjuten grön sköldpadda av plast…
Egentligen tror jag att baklängesintressen blivit allt vanligare som en bieffekt av all teknisk utveckling. I takt med att husets skruvar verkligen (jag garanterar!) är åtdragna, alla staketpinnar sitter fast och grannarna börjat ta in sina utemöbler på kvällen har jag börjat förstå att jag måste börja brinna för någonting nytt.
Vad tror ni man kan göra med en eldriven sticksåg?
Comments