Rekryteringsdags

Det är dags att anställa igen. Sedan bubblan brast har omsättningen på IT-personal varit ganska liten, i alla fall i min omgivning. Vi har inte ens behövt ersättningsrekrytera i någon särskild omfattning.

Mot slutet av 1990-talet ägnade jag massor av tid åt att anställa personal. Det var just när optimismen och satsningarna inte visste några gränser, och en hel bransch drabbades av hybris och fartblindhet.

Den här gången bär jag med mig alla misstag vi gjorde under bubbelåren. Så långt det någonsin går är jag fast besluten att undvika dem den här gången. Som tur är skiljer sig förutsättningarna åt, även om det på ytan finns många likheter.

Då var tillväxt ett självändamål, viktigare än lönsamhet. Den här gången är det tvärtom. Tillväxten sker inte på bekostnad av utan tack vare lönsamheten.

Då var det viktigast att alls få tag i personal. Den här gången släpper vi inte kraven på dem vi anställer. De ska passa in såväl kulturellt som kompetensmässigt.

Då anställde vi gärna på potential – många och ofta. Lovande personer fick tid på sig att utvecklas och blomma ut. Den här gången tar vi upplärningstiden på ännu större allvar. Jag anställer gärna på potential idag också, men kraven är högre: tiden till nytta får inte vara lika lång.

Då stack lönerna. Vi stressades av att personer slutade, lockades att köpa tillbaka nyckelpersoner och kom ibland in i regelrätta budgivningar. Den här gången måste själ och hjärta komma före löneanspråk. Är man köpbar åt ena hållet är man också köpbar åt andra hållet. Vi erbjuder ett knippe möjligheter, och vill ha mer än bara lönebunden lojalitet i utbyte.

Men det handlar naturligtvis inte bara om skillnader. Branschen gjorde som tur är inte allt del förra gången det begav sig.

Då som nu vill vi få in unga, hungriga och nyfikna personer som ännu inte vant sig av med att vara bara lagom lydiga. Då som nu satsar vi långsiktigt på att vara en bra arbetsgivare i livets alla skeden, och att uppmuntra till både studier och personlig utveckling; balans i tillvaron. Då som nu gläds vi åt att gamla anställda kommer tillbaka till oss efter att ha provat andra alternativ.

Men det som slår mig framför allt annat är en enskild likhet: då slet vi hund med att söka personal, läsa ansökningsbrev och hålla intervjuer – samtidigt som verksamheten inte skulle märka av någonting. Problemen med att fokusera på flera saker samtidigt är precis lika fortfarande, och med ens minns jag vad som fick oss att sänka kraven förra gången.

Måtte vi inte falla i samma fälla nu.
Comments