Ingenting går upp mot det direkta mötet. Ingen telefonkonferens och inget onlinesystem för distansutbildningar kan överbrygga klyftan i att inte se varandra i ögonen, sitta runt samma bord och dricka samma alldeles för svaga kaffe.

Jag är på väg hem från vårt kontor i Boston. Den senaste veckan har jag ägnat åt allt från att arbeta bort förträngningar i de lokala nätverken till att hitta lösningar som stöttar säljstrategin. Värdet av att jag har tagit mig närmare mina användare visar sig omedelbart. På två timmar har jag hittat lösningar på problem som har gäckat oss från Sverige i månader.

Såhär i efterhand känner jag mig naiv och korkad. Det är väl självklart alltid lättare att sitta och samarbeta sida vid sida än att försöka överbrygga kulturella och språkliga barriärer via trubbiga och enkelspåriga kanaler som telefon och epost?

Självklart – ja, man kan tycka det.

Men jag vet också hur fort det går att glömma, att börja ta den lätta vägen, att intala sig att det säkert räcker med en timme över trubbiga kanaler. Dessutom kan man inte kuska jorden runt för varje liten fråga som ska avhandlas – så var drar man gränsen?

Den här resan har gett hundra svar och samtidigt lett till några nya frågor av den där sorten som tornar upp sig lika snabbt som Jacks bönstjälk.

Går det alls att utbilda personer på distans i att arbeta med avancerade system?

Hur gör man för att få alla att förstå om man både ska överbrygga kulturella skillnader, allmänna ovanor och vanföreställningar i största allmänhet?

Hur gör man för att vara tydlig och billig på en gång?

Efter att länge ha sett tjänsteresor som en ganska dyr syssla som ska ransoneras börjar jag ändra uppfattning. Det kan mycket väl vara precis tvärtom – att alternativkostnaden blir gigantisk av att man inte reser i och med att organisationer inte är lika effektiva som de annars kunde vara.

En vecka i Boston har påmint mig om saker som jag själv har föreläst om en gång i tiden: budskapet ska inte bara ut, det ska nå fram också. Informationen har inget värde om den inte används, läses och förstås.

Den danska vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders har skrivit om den svåra exformationen, dvs det underförstådda som förmedlas av att man har en gemensam referensram, det som inte ryms i det rena informationsinnehållet.

Med huvudet fullt av att det är exformationen som gjort hela skillnaden den här veckan bestämmer jag mig för hur jag ska gå vidare. Så fort jag kommer hem ska jag se om det finns vaccin mot glömska och falska förhoppningar, följt av att dubblera resebudgeten.

Taggmoln: distansutbildning, boston, usa

Problemen började redan igår kväll med att min tvååring fick feber. Jag har svårt att lämna mina sjuka barn – även om de är i goda händer medan jag är borta. Därefter började morgonen tidigare än vanligt. Vid tvåtiden på natten hade alla i hela familjen bytt sängar minst en gång. Resfebern hade spritt sig till barnen som inte kunde sova.

En halvtimme efter ett allmänt gråtkalas vid dörren trängde jag mig in på samma tåg som resten av alla resande skåningar den dagen. Med bisarrt lite plats och ihopklämd med en hälften så lång asiatisk tös som enda stöd för balansen slussades jag över Öresund till flygplatsen.

Ska man resa till USA nuförtiden måste man vara beredd att leverera sin hotelladress vid incheckningen – då tar det bara ohemult lång tid att få boardingkorten. Jag tillhörde den korkade och obildade skara som inte kunde min hotelladress utantill, vilket gav personalen anledning att behandla mig som jag förtjänade och med så stor omsorg att jag trodde att jag skulle missa planet.

Nu hade jag inte behövt oroa mig. Från Kastrup kan man inte åka direkt till Boston, och mitt första flyg för dagen skulle till Amsterdam och Schiphol. Detta första plan var två och en halv timme försenat efter ett allmän haveri i Amsterdam. Nu fick flygplatspersonalen ytterligare möjlighet att briljera i hur man inte informerar och behandlar betalande kunder. På frågan om det överhuvudtaget gick att komma med Bostonplanet efter en sådan försening (dvs om det alls var lönt för mig att åka) fick jag svaret: “Du får väl springa när du kommer fram”.

Tack för hjälpen.

Planet lyfte slutligen mot Schiphol kl 12:30 i stället för 10:00 som planerats. Bostonplanet skulle lyfta 14:15 och till Amsterdam tar det nästan en och en halv timme. Samtidigt är Schiphol en av Europas största flygplatser med pass- och tullkontroll mellan de olika terminalerna och en rekommenderad minsta transfertid på femtio (!) minuter. Räkna själva.

Springa var vad det blev. Med handbagaget fladdrande, huvudvärken dunkande och magsäckens innehåll på väg åt fel håll nådde jag fram till terminalen med fem minuter till godo, samtidigt som jag gav alla mina gamla idrottslärare anledning att ompröva mitt usla slutbetyg i gymnastik.

Med en öl i handen på tio tusen meters höjd inser jag nu långsamt att allt bagage sannolikt är kvar i Amsterdam. Jag hoppas intensivt att den här resan har sina bästa stunder framför sig.

Taggmoln: Feber, usa, på resande fot