Utmana ödet
08 11 11 19:42 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Jag har tillbringat en vecka utanför min ibland torktumlarlika vardag. I stället för att slungas runt i femtio möten har jag vältrat mig i bara ett.
I flera år har mallen för en typisk arbetstimme varit skadligt lik ett sprinterlopp. In i en situation, försöka greppa läget direkt, bidra på någon nivå och efter en timme tömma hjärnan bara för att börja med nästa sprintertimme på ett nytt tema. Men den senaste veckan har varit annorlunda. Likt smörjelse för vandringströtta fötter har veckan gjort gott. Ett möte. Ett ämne. Måndag till fredag: ett sinnestillstånd.
Ett bolag som mitt har alltid en massa framtidsprojekt på gång. I stället för att försöka påverka en massa av dem lite grand har jag fått chansen att gå helt in i ett av dem. Veckan utanför var starten på en ny metod att utmana oss själva och se om vi kan göra oss lite fiffigare, smartare och lönsammare genom att trampa ny mark.
Miljön var bästa tänkbara: vi samlades på en lantlig gård i ett europeiskt land, en plats dit nätverken endast hittar i mycket smala band och få paket åt gången. Influgna från lite varstans lade vi grunden till en medvetet subversiv plan att skapa nytt genom att ifrågasätta vanor och utmana etablerad hävd.
För vad händer egentligen i en korridor där alla tror sig veta samma sak? Risken är stor att alla bekräftar varandra, att en tro blir en övertygelse som blir en sanning – även om det är aldrig så fel. Just därför måste man ibland våga låta hela grupper av djävulens advokater på prov skjuta sönder gamla sanningar och återuppfinna hjul som verksamheten börjat se som självändamål.
Kommer man fram till samma sak igen är det en härlig bekräftelse på att gamla hundar sitter bäst. Hittar man en annan lösning kan det vara ovärderligt av andra skäl; när bolag växer fort gör varje grad av felaktig kurs potentiellt stor skada senare, sett till teorin att bolaget växer i tangentens riktning.
Tiden går olika fort på olika platser. Förmodligen går tiden fortast på det man kallar sin hemmaplan. Jag har unnats lyxen att vistas i nya rum och röra mig i ett annat tempo vilket har gjort gott.
Det är med lätta steg jag sätter mig på planet hem och återvänder till min vardag av sprintertimmar. Mycket gladare. Lite lugnare. Lika subversiv.
I flera år har mallen för en typisk arbetstimme varit skadligt lik ett sprinterlopp. In i en situation, försöka greppa läget direkt, bidra på någon nivå och efter en timme tömma hjärnan bara för att börja med nästa sprintertimme på ett nytt tema. Men den senaste veckan har varit annorlunda. Likt smörjelse för vandringströtta fötter har veckan gjort gott. Ett möte. Ett ämne. Måndag till fredag: ett sinnestillstånd.
Ett bolag som mitt har alltid en massa framtidsprojekt på gång. I stället för att försöka påverka en massa av dem lite grand har jag fått chansen att gå helt in i ett av dem. Veckan utanför var starten på en ny metod att utmana oss själva och se om vi kan göra oss lite fiffigare, smartare och lönsammare genom att trampa ny mark.
Miljön var bästa tänkbara: vi samlades på en lantlig gård i ett europeiskt land, en plats dit nätverken endast hittar i mycket smala band och få paket åt gången. Influgna från lite varstans lade vi grunden till en medvetet subversiv plan att skapa nytt genom att ifrågasätta vanor och utmana etablerad hävd.
För vad händer egentligen i en korridor där alla tror sig veta samma sak? Risken är stor att alla bekräftar varandra, att en tro blir en övertygelse som blir en sanning – även om det är aldrig så fel. Just därför måste man ibland våga låta hela grupper av djävulens advokater på prov skjuta sönder gamla sanningar och återuppfinna hjul som verksamheten börjat se som självändamål.
Kommer man fram till samma sak igen är det en härlig bekräftelse på att gamla hundar sitter bäst. Hittar man en annan lösning kan det vara ovärderligt av andra skäl; när bolag växer fort gör varje grad av felaktig kurs potentiellt stor skada senare, sett till teorin att bolaget växer i tangentens riktning.
Tiden går olika fort på olika platser. Förmodligen går tiden fortast på det man kallar sin hemmaplan. Jag har unnats lyxen att vistas i nya rum och röra mig i ett annat tempo vilket har gjort gott.
Det är med lätta steg jag sätter mig på planet hem och återvänder till min vardag av sprintertimmar. Mycket gladare. Lite lugnare. Lika subversiv.
Comments