Flyget har just lyft. Jag är på väg till Boston via Reykjavik. Boston är vår nordamerikanska hubb för den i särklass största delen av bolaget utanför Lund. Genom åren har vi återkommande brottats med samma utmaning: hur håller man riktigt god kontakt med människorna i en verksamhet som finns i en helt annan tidszon, upplever en annan vardag och brottas med utmaningar som bara delvis liknar resten av världens? Och hur ska vi som global avdelning skaffa oss insikter som de ser som relevanta och som räcker när vi ska stötta dem i tillväxten på bästa sätt?
 
På agendan står det vanliga. Missförstånd ska redas ut. Projekt ska stängas. Projekt ska startas, den här gången först efter att vi har en synkad samsyn om kravbilden - och gemensamt underskriven leveransplan.
 
Visst. Den här gången ska vi göra på rätt sätt och inte köra vår vanliga trial and error-variant av agil utveckling. Visst.
 
Nä, självbedrägerier gör ingen gladare. Vi får nog leva med att vi inte vet allt i samband med att projektet startar den här gången heller. Därför har jag med mig vad jag hoppas är ett litet ess i rockärmen. Att bedra verkligheten lönar sig inte. Bättre då att inse fakta och anpassa sig.
 
Hittills har vår största utmaning varit att alltför många saker lagts till efter hand. Projekt har blivit linjeverksamhet med eviga iterationer. Halva problemet är avståndet. Halva problemet är att de är orutinerade beställare. Resten :-) tar jag på mig i form av ofullständig närvaro, otillräcklig projektledning och en verklighetsfrämmande optimism att det säkert löser sig ändå. Den här gången.
 
Nåväl. Sent ska syndaren vakna, och även om det går att leta syndabockar till döddagar lönar det sig inte. Det enda som hjälper är att göra något åt saken. 
 
På hemmaplan har vi förberett oss på ett nytt sätt den här gången. I stället för att bara komma matad med statusrapporter har jag rustat mig med en virtuell etableringsplan. Jag vill inte ha utvecklare på håll. Tror inte på det. I varje fall inte vår förmåga att få det att funka. Men det behöver inte betyda att vi saknar närvaro.
 
För att råda bot på bristen på närvaro ska vi låta en grupp personer åka över. En och en sitter de på plats och arbetar några veckor. Sedan tar vi en kort paus, följt av att nästa man dyker upp. Stafettpinnen får vandra de sex emellan, parat med att projektledare håller samman arbetet, och steg för steg ska vi bygga en bro över Atlanten.
 
Om det funkar? Inte vet jag men det är definitivt värt ett försök. Att se världen med amerikanska ögon är definitivt en sak vi européer tror att vi är bättre på än vi är. 

Taggmoln: agil, Nordamerika, bro över atlanten