Mitt arbete och privatliv påverkar varandra. Ibland tar jag med mig arbetet hem och ibland hamnar privatlivet på jobbet. Det händer inte ofta, men ibland följer Tilda med mig till kontoret. Hon är fem år och den äldsta av mina två små ögonstenar.

När jag ber min femåring beskriva vad hon minns om besöken får hon arbetsplatsen att låta som någon sorts hotell eller inomhustivoli. Man ritar på vita tavlor, får frukost, hämtar läsk ur maskiner eller vatten ur vattenstationer. Den finns en stor apparat med bara godis och glass, och överallt finns de roliga, små mjölkpaketen som inte smakar som vanligt. Sedan har vi så roliga trappor, hissar och glasfönster med fin utsikt. Till och med toaletterna är fantastiska. Och till jul är det fest med berg av godis och konstiga uppträden.

"Det är jättebra!" sammanfattar hon lyriskt sin upplevelse.

På många sätt gör det mitt liv lättare att hon har en positiv bild – på sitt eget sätt kan hon då förstå varför jag lämnar henne på dagis för att åka och tjäna pengar som gör att jag har råd att lämna henne på dagis där hon uppfostras av andra (ni vet – den där paradoxen som ger alla oss småbarnsföräldrar nojja efter sommarsemestern).

Samtidigt är det en viktig del av varje arbete att ta vara på den erfarenhet alla anställda har från livets privata sfär – och vara lyhörd för de privata behov som pockar. Det är inte lätt att göra ett bra arbete när man har huvudet fullt av privata problem och utmaningar – och det är heller inte enkelt att ha ett sansat privatliv om arbetet är ett förfärligt kaos.

Att kräva att man lämnar privatlivet hemma när man går in genom dörren till arbetsplatsen är orimligt. Människor är människor även på arbetsplatsen. I de flesta av jobbets situationer är detta en viktig sak att minnas. Särskilt när stressade ögonblick flödar över i irritation och konflikter. Sådant händer överallt – man måste bara lära sig hantera alla personliga behov på olika sätt.

Axis är en multinationell upplevelse redan i Lund. Vi har massor av nationaliteter i korridorerna; araber och amerikaner, ryssar och rumäner, spanjorer och skåningar – alla med sina egna kulturella referensramar och sätt att göra sig förstådda.

Häromveckan sade en av våra passionerade Sydeuropéer till mig att jag är osvensk. Det var någon sorts uppskattning efter att vi hade haft en högljudd diskussion där jag tjoade lika högt som han i stället för att gå åt sidan.

Professionell respekt föds ur en ömsesidig förståelse för hur vi fungerar som individer och vilka behov vi har att bli bemötta för dem vi är. Att lämna människan utanför går bara inte.

Taggmoln: privatliv, balans