Rekryteringsdags
19 04 06 22:09 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Det är dags att anställa igen. Sedan bubblan brast har omsättningen på IT-personal varit ganska liten, i alla fall i min omgivning. Vi har inte ens behövt ersättningsrekrytera i någon särskild omfattning.
Mot slutet av 1990-talet ägnade jag massor av tid åt att anställa personal. Det var just när optimismen och satsningarna inte visste några gränser, och en hel bransch drabbades av hybris och fartblindhet.
Den här gången bär jag med mig alla misstag vi gjorde under bubbelåren. Så långt det någonsin går är jag fast besluten att undvika dem den här gången. Som tur är skiljer sig förutsättningarna åt, även om det på ytan finns många likheter.
Då var tillväxt ett självändamål, viktigare än lönsamhet. Den här gången är det tvärtom. Tillväxten sker inte på bekostnad av utan tack vare lönsamheten.
Då var det viktigast att alls få tag i personal. Den här gången släpper vi inte kraven på dem vi anställer. De ska passa in såväl kulturellt som kompetensmässigt.
Då anställde vi gärna på potential – många och ofta. Lovande personer fick tid på sig att utvecklas och blomma ut. Den här gången tar vi upplärningstiden på ännu större allvar. Jag anställer gärna på potential idag också, men kraven är högre: tiden till nytta får inte vara lika lång.
Då stack lönerna. Vi stressades av att personer slutade, lockades att köpa tillbaka nyckelpersoner och kom ibland in i regelrätta budgivningar. Den här gången måste själ och hjärta komma före löneanspråk. Är man köpbar åt ena hållet är man också köpbar åt andra hållet. Vi erbjuder ett knippe möjligheter, och vill ha mer än bara lönebunden lojalitet i utbyte.
Men det handlar naturligtvis inte bara om skillnader. Branschen gjorde som tur är inte allt del förra gången det begav sig.
Då som nu vill vi få in unga, hungriga och nyfikna personer som ännu inte vant sig av med att vara bara lagom lydiga. Då som nu satsar vi långsiktigt på att vara en bra arbetsgivare i livets alla skeden, och att uppmuntra till både studier och personlig utveckling; balans i tillvaron. Då som nu gläds vi åt att gamla anställda kommer tillbaka till oss efter att ha provat andra alternativ.
Men det som slår mig framför allt annat är en enskild likhet: då slet vi hund med att söka personal, läsa ansökningsbrev och hålla intervjuer – samtidigt som verksamheten inte skulle märka av någonting. Problemen med att fokusera på flera saker samtidigt är precis lika fortfarande, och med ens minns jag vad som fick oss att sänka kraven förra gången.
Måtte vi inte falla i samma fälla nu.
Mot slutet av 1990-talet ägnade jag massor av tid åt att anställa personal. Det var just när optimismen och satsningarna inte visste några gränser, och en hel bransch drabbades av hybris och fartblindhet.
Den här gången bär jag med mig alla misstag vi gjorde under bubbelåren. Så långt det någonsin går är jag fast besluten att undvika dem den här gången. Som tur är skiljer sig förutsättningarna åt, även om det på ytan finns många likheter.
Då var tillväxt ett självändamål, viktigare än lönsamhet. Den här gången är det tvärtom. Tillväxten sker inte på bekostnad av utan tack vare lönsamheten.
Då var det viktigast att alls få tag i personal. Den här gången släpper vi inte kraven på dem vi anställer. De ska passa in såväl kulturellt som kompetensmässigt.
Då anställde vi gärna på potential – många och ofta. Lovande personer fick tid på sig att utvecklas och blomma ut. Den här gången tar vi upplärningstiden på ännu större allvar. Jag anställer gärna på potential idag också, men kraven är högre: tiden till nytta får inte vara lika lång.
Då stack lönerna. Vi stressades av att personer slutade, lockades att köpa tillbaka nyckelpersoner och kom ibland in i regelrätta budgivningar. Den här gången måste själ och hjärta komma före löneanspråk. Är man köpbar åt ena hållet är man också köpbar åt andra hållet. Vi erbjuder ett knippe möjligheter, och vill ha mer än bara lönebunden lojalitet i utbyte.
Men det handlar naturligtvis inte bara om skillnader. Branschen gjorde som tur är inte allt del förra gången det begav sig.
Då som nu vill vi få in unga, hungriga och nyfikna personer som ännu inte vant sig av med att vara bara lagom lydiga. Då som nu satsar vi långsiktigt på att vara en bra arbetsgivare i livets alla skeden, och att uppmuntra till både studier och personlig utveckling; balans i tillvaron. Då som nu gläds vi åt att gamla anställda kommer tillbaka till oss efter att ha provat andra alternativ.
Men det som slår mig framför allt annat är en enskild likhet: då slet vi hund med att söka personal, läsa ansökningsbrev och hålla intervjuer – samtidigt som verksamheten inte skulle märka av någonting. Problemen med att fokusera på flera saker samtidigt är precis lika fortfarande, och med ens minns jag vad som fick oss att sänka kraven förra gången.
Måtte vi inte falla i samma fälla nu.
Comments
Långsiktig och hemmablind
05 04 11 21:56 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Det är lätt att bli hemmablind. Vi människor tycks vara funtade så att nästan allting blir normalt efter ett tag. Som alla egenskaper är den ett tveeggat svärd. Lika skönt som det kan vara att slippa uppleva besvärliga situationer, lika trist är det att missa den del av livets fina ögonblick bara för att man bortskämt blivit van vid det. Då är det bra att någon annan håller upp en spegel och hjälper till med perspektivet.
Idag fick jag hjälp med den saken. Min gamla mentor fortsatte i invanda spår och visade vägen.
Vi träffades för fjorton år sedan i samband med att jag bytte jobb. Under tre års tid i slutet av nittiotalet byggde vi företag tillsammans. Jag var ung och grön, han mer rutinerad och – framför allt – betydligt lugnare. När jag gick upp i limningen höll han huvudet kallt. Gång efter annan mötte han motgångar och svårigheter med tålamod och överseende. Storsint lät han mig flippa ut, samla ihop mig och komma igen.
Han spred förtroende, tålamod och framför allt långsiktighet. Det fanns alltid ännu en chans i hans närhet, och till slut blev den attityden en del av mitt eget sätt att agera.
Idag träffades vi igen som sagt. Han kom på besök med en ny kollega och var intresserad av hur vi på Axis gör saker.
Under några timmar berättade jag om kulturen, om utmaningarna, affärsbehoven och tekniklösningarna. Vi resonerade om skillnaden mellan våra respektive företag och jämförde angreppssätt.
Någonstans under diskussionen slog det mig vilken ofantlig tur jag har.
Där satt jag, ansikte mot ansikte med min gamla mentor som lärde mig allt om värdet av professionellt tålamod och att låta människor göra fel, göra om, göra rätt – i sin egen takt. Det betalar sig inte första gången. Kanske inte heller andra gången. Men på sikt är det den enda metoden som duger om man vill att människor ska växa med uppgiften.
Jag berättade om hur vi är långsiktiga i allt vi gör. Alla rekryteringar. Alla processer. Alla strategier. Perspektivet är alltid på fem års sikt. Allt ska betala sig, men först finns alltid en lärtid, en strultid. Det är på sikt vi ska räkna hem det. Vi springer maraton, inte kortdistans.
Han såg på mig. Vänlig som alltid. Tålmodig med att jag berättade för honom saker han lärde mig redan för fjorton år sedan. Nyfiken på vårt sätt. Intresserad av vad han kunde lära sig av oss. Villig att lyssna och med ett öppet sinne.
Hans sätt att supa in mina tio senaste år tog bort mina tillfälliga skygglappar. Det där med långsiktiga och toleranta företag är ingen självklarhet, men vistas man länge nog i en god miljö ser man inte alltid dess förtjänster lika tydligt.
Att se sig genom andras ögon är en nyttig läxa.
Idag fick jag hjälp med den saken. Min gamla mentor fortsatte i invanda spår och visade vägen.
Vi träffades för fjorton år sedan i samband med att jag bytte jobb. Under tre års tid i slutet av nittiotalet byggde vi företag tillsammans. Jag var ung och grön, han mer rutinerad och – framför allt – betydligt lugnare. När jag gick upp i limningen höll han huvudet kallt. Gång efter annan mötte han motgångar och svårigheter med tålamod och överseende. Storsint lät han mig flippa ut, samla ihop mig och komma igen.
Han spred förtroende, tålamod och framför allt långsiktighet. Det fanns alltid ännu en chans i hans närhet, och till slut blev den attityden en del av mitt eget sätt att agera.
Idag träffades vi igen som sagt. Han kom på besök med en ny kollega och var intresserad av hur vi på Axis gör saker.
Under några timmar berättade jag om kulturen, om utmaningarna, affärsbehoven och tekniklösningarna. Vi resonerade om skillnaden mellan våra respektive företag och jämförde angreppssätt.
Någonstans under diskussionen slog det mig vilken ofantlig tur jag har.
Där satt jag, ansikte mot ansikte med min gamla mentor som lärde mig allt om värdet av professionellt tålamod och att låta människor göra fel, göra om, göra rätt – i sin egen takt. Det betalar sig inte första gången. Kanske inte heller andra gången. Men på sikt är det den enda metoden som duger om man vill att människor ska växa med uppgiften.
Jag berättade om hur vi är långsiktiga i allt vi gör. Alla rekryteringar. Alla processer. Alla strategier. Perspektivet är alltid på fem års sikt. Allt ska betala sig, men först finns alltid en lärtid, en strultid. Det är på sikt vi ska räkna hem det. Vi springer maraton, inte kortdistans.
Han såg på mig. Vänlig som alltid. Tålmodig med att jag berättade för honom saker han lärde mig redan för fjorton år sedan. Nyfiken på vårt sätt. Intresserad av vad han kunde lära sig av oss. Villig att lyssna och med ett öppet sinne.
Hans sätt att supa in mina tio senaste år tog bort mina tillfälliga skygglappar. Det där med långsiktiga och toleranta företag är ingen självklarhet, men vistas man länge nog i en god miljö ser man inte alltid dess förtjänster lika tydligt.
Att se sig genom andras ögon är en nyttig läxa.