bland måste man fundera över varför man finns. Vad man har för syfte och roll i helheten. Därifrån kan man sedan fundera på hur man ska ta sig an framtiden, vart man ska gå och vilka lösningar man vill lansera.

Själv får jag ofta anledning att återkomma till alla dessa frågor. Mitt bolag växer enormt fort. 2005 hade vi 385 anställda. Idag är vi över 1800 personer i fyrtiofyra länder. På samma tid har omsättningen gått från 685 miljoner kronor till nästan fem miljarder.

Temat för hela resan har varit förändring. Ständig, kontinuerlig förändring från en gemensam kulturell bas. De som gjort tidsresan med mig vet att mycket i företaget är sig likt och att ännu mer är annorlunda.

För mig som en av bolagets systemarkitekter har förändringen varit väldigt konkret. Där vi för tio år sedan trollade med knäna och skapade resurser ur tomma intet har vi idag en möjlighet att investera, att satsa och planera. Där vi för tio år sedan arbetade med en handfull it-magiker som hade till uppgift att få små resurser att ge stor effekt sätter vi idag ingenjörsmässiga processer och team på plats. Där vi för tio år sedan kämpade för att ta oss in i affärsprocesserna är vi idag mitt i smeten, en central del av bolagets förmåga att tjäna pengar, skala verksamheten och hålla koll på den.

Men att arbeta med IT är som att gå uppför i ett brant grustag. Den som ställer sig stilla sjunker neråt. Enda möjliga arbetsmetoden är att ständigt röra sig uppåt och hoppas att man rör sig fortare än underlaget.

Hur bra det än gått historiskt får vi inte bli sentimentala eller göra misstaget att leva på gamla meriter. Tvärtom måste vi ständigt förnya oss, och nu står vi inför nästa steg.
I ett strategibygge som ska ta oss bortom 2020 har vi försökt hitta en ny balans för vår del av företaget. Hittills har vi betjänat det med system och lösningar som hjälper ett tusental personer i Lund och nästan lika många utomlands i våra nio säljregioner. Utmaningen är att behoven inte längre är likadana. Regioner mognar olika fort. Anställer olika fort. Har olika organisatorisk styrka och olika affärsmässiga förutsättningar. Och marknader som är i helt olika faser av mognad för vårt erbjudande.

Att tro att en lösning fungerar för alla är naivt.

Dessutom har den viktiga erfarenheten och kunskapen flyttat. Om tyngdpunkten av vår samlade erfarenhet för tio år sedan låg i Lund har den idag hamnat mycket närmare regionerna och kunderna. Kunskapen om vad som behövs är inte längre lika nära oss.

Att tro att vi är bra representanter för en global verksamhet är därmed lika naivt.

Vi tar det igen. Slutsatserna är enkla. Vi kan inte tro att ett globalt system löser alla problem. Vi kan inte heller tro att vi på egen hand i Lund vet vad som behövs.

Därför har vi gått tillbaka till ursprunget och kärnfrågan: varför finns vi?

Ett av svaren är att vi ska ha koll. Globalt. På det centrala strukturkapitalet. På informationen.
Informationen. Inte systemen.

Vi lägger nu en plan som bygger på att skapa API-er till alla system. Mot dessa kommer vi att tillåta regioner att skapa sina egna system, sina egna processer och sina egna verksamhetsstöd. Om de vill. För andra fortsätter vi erbjuda även system, men de som behöver friheten kommer att få den. Förutsatt att de följer vissa regler och återför central information.

Vi går från att skydda och bygga system till att skydda information och bygga informationsstrukturer.

Förhoppningsvis ger det oss en global räckvidd, lokal prestanda och personlig relevans i affärsmötet.

När allt kommer omkring vill jag hellre ha bidragit till lönsamhet, tillväxt och allmän koll på läget än att ha valt namnet på mjukvaran som står på fakturan.

Taggmoln: information centric, varför finns vi?, Förändring, grustag

Det började med ett mejl: “Urgent action needed”.

Ni vet hur det är – ett mail kommer sällan ensamt. Dessutom har världens alla spammare en förmåga att tycka att det mesta är väldigt angeläget. Därför tog det en stund för mig att lägga märke till brevet.

Det kom från Akamai som vi använt för att accelerera all webbtrafik i flera år. Mycket fungerar bra av sig själv, men för att komma in i vissa marknader måste man justera både sinnelag och teknik. Det viktigaste exemplet är Kina. För oss är det en viktig marknad, och att ha en långsam webbplats är inget bra alternativ. På tio sekunder hinner många kunder försvinna, och på trettio försvinner en hel kontinent.

När vi började 2010 ställdes vi direkt inför en första utmaning. För att driva en webbserver inne i Kina måste man ha ett utgivningsbevis i form av en avsändarkod som bakas in i sidor. Vi funderade på tänkbara konsekvenser men valet var egentligen inte svårt. Prestandan för kunder och kollegor var viktigare än att eventuella paranoida fantasier.

Det höll i flera år. Vi tillämpade en sorts set and forget-lösning. Koden bakades in med automatik, vi fick korta svarstider i retur och glömde bort allt.

Låt oss hoppa tillbaka till nutid. Så kom då mejlet från Akamai.

Det dök upp i en samling episkt usel spam som jag satt och raderade med rutinmässigt få hjärnceller igång. Fishing, porr och nigeriabrev förpassades till evig digital intighet. Klick, klick, klick, borta. Men något i akamaibrevet fick mig att undra om jag inte borde slå på en lite större del av hjärnan.

Det handlade om Kina och spärrord. Efter en läsning till började jag tro att det trots allt inte handlade om fishing.

Vi hade trettiosex timmar på oss att säkerställa att vår webbplats inte innehöll vissa ord och uttryck. Gjorde vi inte det skulle vårt utgivningsbevis dras in eller vår webbplats svartlistas och stoppas. Sannolikt båda delarna.

Plötsligt var trettio sekunders laddtid för vår externa webb inte vad det handlade om utan massiv tystnad. Världens största portvakt stod mellan och oss och vår marknad och talade om vad vi fick säga. Alla principiella problems moder hemsökte mig.

Min första reaktion var att vi inte hinner. Trettiosex timmar är ingen optimal tid att granska ett tusental webbsidor på ett språk ingen av oss talar. Min andra reaktion var att ingen ska tala om för mig vilka uttryck vi får använda. Min tredje reaktion var att det kanske inte var ett problem på riktigt.

I mejlet fanns ett excelark med 3893 rader förbjudna uttryck, alla prydligt kategoriserade på kinesiska.

Ett antal besök på Google Translate senare förstod vi bättre vad som var non grata, icke önskevärt, bannlyst. Det handlade bland annat om onlinespel, porr, försäljning av vapen, droger och giftiga kemikalier och mjukvara för buggning, alltså ingenting vi har som vare sig kärnverksamhet eller bisyssla.

För säkerhets skull granskade vi vårt webbinnehåll så fort vi kunde. Lika bra att veta hur det var ställt.

Vi hittade ingenting.

När de trettiosex timmarna var över hade vi kvar både webbplats och innehåll, men släppte frågan med en fadd eftersmak av tvivel och kvardröjande undran:

Hur mycket skulle vi varit beredda att kompromissa med den yttrandefrihet vi tar för given? Min förhoppning är att svaret är _Ganska lite_, men den här gången kom vi aldrig riktigt nära att behöva svara.

Jag samlar mod och övertygelse till den gång striden handlar om värden som enklare går att försvara och tar med mig erfarenheten av hur världens största interna marknad styrs.

Taggmoln: akamai, Censur, kina, excel

Mitt bolag har en spännande utmaning. Vi är lika globala som Ericsson men har bara en bråkdel av deras resurser. Vi säljer i samma länder och ska få ut våra system till kunder, partner och kollegor i samma 180 länder – alltså nästan alla som finns – men kan inte riktigt mäta oss i resursmängd. Där de har 114 000 anställda sitter vi med drygt 112 000 färre. Visst, alla arbetar inte med utmaningen att krympa världen, men ni förstår poängen.

Våra kunder, partner och kollegor har samma förväntningar på snabb och vettig service som deras. I många år har vi arbetat med hur vi med små resurser tar ut system till varje hörn på jorden – med prestanda som är någorlunda oberoende av mottagarens förutsättningar som dator, operativsystem och nätverksprestanda.

Vi har testat och experimenterat med många olika metoder och tekniker, och har till slut kommit till den deprimerande slutsatsen att det inte går att lura fysikens lagar ens med IT.
Första steget i vår strategi var det självklara redan för fjorton år sedan: allt måste vara webbaserat. Vi ville också försöka ha en central driftshubb. Har man en begränsad budget är det trots allt billigare att ha personal och servrar på en plats än spridda lite varstans. Idag sitter vi därmed med en ganska snåldriven systemflora som är billig att skala upp om man bara ser till antalet användare. Vår utmaning har då i stället varit att ta bort latenser och fysiska transporttider över globala fiberkablar, att hantera skakigheter i kvalitet för nät på andra sidan jorden där paketförluster ibland gjort att vi lika gärna kunde haft servrarna på månen.

Ett tag trodde vi att ett global CDN, content distribution network, skulle lösa problemen åt oss. En del innehåll skulle kunna mellanlagras nära användare över hela världen och vårt dynamiska innehåll skulle skickas över världen med paketredundans. I bästa fall skulle vi också få smartare routing av trafiken. Trodde vi. På papperet smarta lösningar som ger ett litet bolag global räckvidd ganska billigt.

Nu till problemet. Vi är inte så många men vi är duktiga. Nät är vår kärnkompetens, och vi är utrustade med gott om hjärnor som inte tror utan vill veta. Därför började vi kolla. Mäta. Undersöka.
Vi använde externa mätföretag. Vi frågade lokala kollegor. Vi skrev egna testprogram och körde globala undersökningar.

För statiskt innehåll – som huvuddelen av vår externa webb – fick vi bra resultat men för alla dynamiska system var det rent deprimerande läsning. Positiva effekten till Asien, som är vår största utmaning, var försumbar och i närområden som Europa fick vi sämre resultat än om vi låtit bli att försöka överhuvudtaget.

Tillbaka till ritbordet. Vi provade mpls och acceleratorer Samma löften, samma resultat. Vi provade att skriva om delar av systemen och placerade ut lokala slavar i världen som all läsning skedde från. Skrivningar var fortfarande till Sverige. För vissa användarfall fungerade det anständigt men i många fall ledde det till hickor som med tiden och växande mängd nya kollegor blev att svårare att förklara: gör man förändringar i system vill man trots allt se effekten direkt. Inte snart. Det är begripligt.

Vi är nu i sista steget av vår insikt. Lokal drift. Lokal master. Läs och skriv så nära användarna som möjligt och glöm fantasin att lura fysikens lagar.
Mitt råd till alla er som ska skapa en global systemflora med målgrupper spridda över planeten är att börja från slutet. Börja med driftutmaningen och designa era system från den jordnära insikten att ett system som ingen orkar använda inte behövs.

Taggmoln: prestanda, CDN, Lokal drift, global leverans, målgrupp överallt

Citat: "Ett företag är ingen jävla demokrati!" Tid: slutet av nittiotalet. Plats: ett av portalföretaget i nya ekonomin. Situation: utbildning i företagskultur från styrelseordförande till mig som dåvarande vice vd.
Det är den enskilt viktigaste läxa i företagsamhet jag någonsin fått. Det går inte en vecka utan att jag återvänder till ögonblicket som förändrade min bild av bolagsbygge för alltid.

Min dåvarande ordförande var ett geni i många avseenden, och han visste vad han talade om. Bolag kan man bygga på många sätt, men att göra det till en demokratisk process är att göra det till en popularitetstävling och att ge vika för ineffektiv kortsiktighet.

Först var jag rädd att han uppskattade bolag byggda som diktaturer: med hårdföra metoder, övervakning och angiveri. Men snart insåg jag att han gett mig möjlighet att i stället ta demokratins viktigaste grundpelare och föra in dem utan kompromisser.

Det var också då jag insåg att jag kunde påverka bolagsbygget och kulturen mer än de flesta. Alla har dator, system och någon sorts rätt att göra saker - frågan är bara vad. Själv valde jag användarfrihet som att kunna välja olika OS, administrera sin egen dator och att inte använda teknik till att övervaka personal. Missköter sig någon är det ett chefsproblem, inte ett tekniskt problem.

Det är ett ställningstagande som direkt möter alla nyanställda: rätt att agera, frihet att välja, ansvar att ändå sköta sig. Så blir tekniken en del av kulturbygget.

Samtidigt är det tydligt att valen är långt ifrån självklara. Ibland utmanas friheten av till synes sunda argument: Vi blir effektivare om alla bara... Då är det viktigt att luta sig mot någonting annat än allmän popularitet eller tron att det alla ropar efter är rätt. Ibland får man ta ställning av rent principiella skäl. Det är då min före detta ordförandes ord väger in som avgörande: ett företag är ingen demokrati. Det är inte upp till alla att välja princip.

Det svåra med principerna är att de alltid utmanas på god grund: någonting går snett. Trams skickats till hela bolaget; vips kommer krav på att sändlistan ska stängas; bara en liten elit ska få skicka brev till alla. Någon har problem med personal som går hem för tidigt och vill veta om det syns någon aktivitet i systemen.

Den aktuella utmaningen kommer från säljsamtal om system som både kittlar min nyfikenhet och utmanar mina principer. Det handlar om realtidsövervakning av personal. Som mellanlager i infrastrukturen loggar systemen vad alla gör. I samtliga system. Möjligheterna är fantastiska: i realtid kan man se både aktivitet och inaktivitet. Och framför allt kan man med hjälp av prediktiv analys se vilka användare som byter beteende och nog är på väg att lämna företaget; personer som på ett oförklarligt sätt plötsligt tredubblar aktiviteten i känsliga system eller samlar på sig företagshemligheter i oväntad takt.

Som en autonom digital hemlig polis genererar dessa system listor med Dagens, Veckans och Månadens Misstänkta, personer som förtjänar extra uppmärksamhet.

Möjligheterna är fascinerande. Tänk vilken makt i händerna på rätt person.

Mitt problem är att jag inte gillar för stor makt i någons händer. Alls. Maktdelning och förtroende är viktiga grundprinciper, och är det viktigt att veta vilken maktstruktur man ska låta bli att ge någon.

Ett företag är ingen demokrati, men genom de företagskulturer vi bygger påverkar vi samhället. Det ger oss en chans att driva samhällsutvecklingen också, om vi bara vågar ta ställning.

Taggmoln: spionera, analys, makt

Svart magi i mötet mellan samhälle och teknik
Framtiden tycks alltid vara gyllengul eller kolsvart. Antingen eller. Utopi mot dystopi - dagens trender dragna till sin spets i endera riktningen.

Därför är Internet Of Things både annorlunda och spännande. Saker med nätkoppling tycks nämligen varken omges av utopiska fantasier eller avgrundsdjupa domedagsprofetior. I stället är framtiden ganska blek och bara lagom provocerande om man ska tro allt från Wikipedia till McKinsey. RFID-taggar kommer att göra logistikflöden bättre. Sensorer inbyggda i vägar kommer att göra att vi kan följa trafikmönster i realtid. Mätinstrument i människor gör att vi kan få hälsokontroller på en gång. Hur mår jag egentligen? Appen i min smartphone vet om jag själv skulle ha tappat kollen.

Det spännande med dessa framtidsbilder är just att de är så fantasilösa. Harmlösa visioner som ger enkla lösningar på okontroversiella vardagsproblem.

Men låt oss för ögonblicket släppa frågan om uppkopplade varelser och prylar och i stället går över till spåren de lämnar. Då hamnar vi hos Google. Sedan Google köpte upp och lanserade sin fria analyslösning Google Analytics 2005 har de tagit många steg vidare. Det som från början var ett system för övervakning av besökare på webbplatser är idag en bred analysplattform för realtidsströmmar på webben, beteenden inuti offline-appar på smartphones eller analys av data från uppkopplade prylar. Vad som än kan kopplas till nät kan mätas. Surfande kylskåp, internetbrödrostar eller fjärrstyrda hälsochip i blodtrycksmanschetten. Och Google tänker sig att de vill veta allt, men i och med att det handlar om logistikflöden eller vägsensorer gäspar vi lite förstrött och bryr oss egentligen inte.

Det är först när vi vågar leka lite mer med tanken om vilka saker som ska kopplas upp som frågan bränner till.

EU-parlamentet har tagit ställning utan att fega. För att sälja in sitt existensberättigande anordnar de rollspel för gymnasieklasser. De som vill får komma till Bryssel och leka parlament med uppgiften att pressa igenom tuffa kompromisser. En av övningarna är att tvinga alla EUs invånare operera in sändare som gör att de hela tiden kan spåras. Skolklasserna börjar med att säga nej men pressas sedan under rollspelets gång till att säga ja.

I det scenariot är den människor som är byggstenarna i Internet Of things. Det vi spårar och kopplar samman är individer. Det som Google vet är var vi är, hur vi mår, vilka vi duschar med, hur varmt vattnet är och om vi tycker om stå eller sitta i badkaret. Eller om vi deltar i vissa grupperingar och hyser vissa åsikter.

Nationer, storebröder och storbolag ser dig. Vissa för att styra, andra för att sälja.

Visst, kan man resonera, privatliv är överskattat. Science fiction-filmer och romaner har förberett oss på den här framtiden i decennier. Det löser sig nog.

Samtidigt är det i mötet mellan teknik och samhälle som magin uppstår – både den ljusa och svarta. Hur vi väljer att låta tekniken bygga samhället och hur vi väljer att själva lägga på oss restriktioner är den magiska balansakten vi måste klara: att välja att avstå trots att vi kan gå längre.

Jag älskar teknik, innovation och förändring i största allmänhet, och framtiden är inte skriven som de konstaterade i någon av Terminator-filmerna.

Men för att tas oss an framtiden med rätt spänst tror jag att vi vinner på att tänka större än hittills. I det syftet gör en härlig dystopi vardagen lite intressantare!

Taggmoln: internet of things, iot, svart magi, dystopi