En studie i meningslöshet
07 06 91 23:48 Kategorier: Kåserier
Har du någonsin tänkt på att livet är som en omgång flipper? Inte?
När jag var en liten hallänning var flipperspel det mest spännande som fanns. Jag kunde stå och stirra i timtal på alla äldre killar som slog, tryckte, skrek och uppenbarligen förstod meningen med att puffa en liten stålkula fram och tillbaks över en masonitskiva med blinkande plastbubblor. Spelskjulet blev på något sätt världens medelpunkt när de bästa spelade – tiden stannade och alla goda andar i Halland byttes för en kort stund ut mot en häxmästare och hans följe. Platsen skimrade och glödde – ingenting kunde vara mer spännande än att få stå i flipperspelsblinket och drömma… Stunder som den visste jag allt om min framtid – jag skulle bli professionell flipperspelare med specialgjutna nickelkulor, reklamkontrakten skulle ersätta varandra och titeln på min memoarbok var redan klar: Tilt är för töntar.
Mitt minne av barnaåren – jag är något äldre än vår moderna tideräkning – är en aning dunkelt, men jag minns det viktigaste. Det absolut fräsigaste man kunde ha när jag växte upp var digitalur, vattenkammat hår och ekorrar på skjortslagen. Den som saknade de rätta attributen kunde kompensera för det genom att i stället kasta jordklumpar på klassens flickor – vägen till framgång var inte lätt och man var tvungen att ligga i för att behålla sin popularitet.
Men tiden går och saker förändras. På min tid, de gamla goda spelhallarnas tid, var glass glass och flipperspel flipperspel, och alla visste skillnaden. Idag har allt ändrats: nuförtiden är glassen konserveringsmedel och flipperspelen datoranimationer på bildskärmar – och vill ingen människa vara med kan spelet alltid leka med sig själv. Ja, kära barn så tiden går.
Detta var i TV-spelens barnålder; och alla spel kostade en krona – alla tre. Och de var ungefär lika roliga som Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg. TV-spelen på den tiden var enkla att begripa – och moralen i spel som Pacman och Space Invaders var mycket enkel att förstå: kötta eller köttas – bra och uppbyggande levnadsregler.
Flipperspelen var däremot värre. Hur skulle man bära sig åt för att som sjuåring förstå meningen med ett stort och avlångt monster som lät klonk, ett monster alla killar med moppe och egen godispåse försökte smeka, förföra och locka till den orgasm som kallades frispel? Hur skulle man kunna veta att flipperspelen bara är en naturlig del av alla grabbars hormonprocesser när man inte ens visste att tilt är detsamma som våldtäkt på flipperfackspråk?
När jag var liten visste jag mer om meningen med livet än meningen med flipperspel – när det gällde flipper förstod jag faktiskt aldrig någonting. Man sköt iväg kulan, det sade klonkklonkklonk, man flipprade till den klotformade nickelbiten så ofta man kunde – tills den for ner i apparaten som skrattade och tjänade pengar på ens bekostnad. Eftersom det knappast kunde vara hela nöjet försökte man igen. Och igen.
Jag förstod ingenting om meningen med att febrigt jaga poäng för poängens skull, men jaga gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att bara hålla kulan rullande för rullandets skull, men rulla gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att slå ner så mycket som möjligt så många gånger som möjligt, bara för slåendets skull, men slog gjorde jag.
Med åren har jag blivit alltmer förtjust i flipper och den uppenbara meningslösheten i att jaga poäng, hålla kulor rullande och slå de stående. Jag har plötsligt förstått att tjusningen med flipperspelande är ganska självklar och enkel – den misshandlade kulan som törnar mot saker och får stryk i en evig jakt på poäng beskriver helt enkelt livet i dess enklaste form.
Vem kunde tro det om flipperspel?
När jag var en liten hallänning var flipperspel det mest spännande som fanns. Jag kunde stå och stirra i timtal på alla äldre killar som slog, tryckte, skrek och uppenbarligen förstod meningen med att puffa en liten stålkula fram och tillbaks över en masonitskiva med blinkande plastbubblor. Spelskjulet blev på något sätt världens medelpunkt när de bästa spelade – tiden stannade och alla goda andar i Halland byttes för en kort stund ut mot en häxmästare och hans följe. Platsen skimrade och glödde – ingenting kunde vara mer spännande än att få stå i flipperspelsblinket och drömma… Stunder som den visste jag allt om min framtid – jag skulle bli professionell flipperspelare med specialgjutna nickelkulor, reklamkontrakten skulle ersätta varandra och titeln på min memoarbok var redan klar: Tilt är för töntar.
Mitt minne av barnaåren – jag är något äldre än vår moderna tideräkning – är en aning dunkelt, men jag minns det viktigaste. Det absolut fräsigaste man kunde ha när jag växte upp var digitalur, vattenkammat hår och ekorrar på skjortslagen. Den som saknade de rätta attributen kunde kompensera för det genom att i stället kasta jordklumpar på klassens flickor – vägen till framgång var inte lätt och man var tvungen att ligga i för att behålla sin popularitet.
Men tiden går och saker förändras. På min tid, de gamla goda spelhallarnas tid, var glass glass och flipperspel flipperspel, och alla visste skillnaden. Idag har allt ändrats: nuförtiden är glassen konserveringsmedel och flipperspelen datoranimationer på bildskärmar – och vill ingen människa vara med kan spelet alltid leka med sig själv. Ja, kära barn så tiden går.
Men tillbaks till de gamla spelhallarna. Man kan beskylla Halland för mycket, men inte spelhålebrist: Halland hade fullt av dem. Varenda åker med självaktning hade ett gammalt skjul med tv-spel, flipperspel och en jukebox som hela tiden spelade en raspig singel med Born to be alive. På den tiden var det flipper, polisonger, square dance och traktorpulling som gällde. Det är det förresten fortfarande – fast på den gamla goda tiden täckte Halland hela Sverige och en stor del av Europa. Idag täcker det bara Halland.
Detta var i TV-spelens barnålder; och alla spel kostade en krona – alla tre. Och de var ungefär lika roliga som Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg. TV-spelen på den tiden var enkla att begripa – och moralen i spel som Pacman och Space Invaders var mycket enkel att förstå: kötta eller köttas – bra och uppbyggande levnadsregler.
Flipperspelen var däremot värre. Hur skulle man bära sig åt för att som sjuåring förstå meningen med ett stort och avlångt monster som lät klonk, ett monster alla killar med moppe och egen godispåse försökte smeka, förföra och locka till den orgasm som kallades frispel? Hur skulle man kunna veta att flipperspelen bara är en naturlig del av alla grabbars hormonprocesser när man inte ens visste att tilt är detsamma som våldtäkt på flipperfackspråk?
När jag var liten visste jag mer om meningen med livet än meningen med flipperspel – när det gällde flipper förstod jag faktiskt aldrig någonting. Man sköt iväg kulan, det sade klonkklonkklonk, man flipprade till den klotformade nickelbiten så ofta man kunde – tills den for ner i apparaten som skrattade och tjänade pengar på ens bekostnad. Eftersom det knappast kunde vara hela nöjet försökte man igen. Och igen.
Jag förstod ingenting om meningen med att febrigt jaga poäng för poängens skull, men jaga gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att bara hålla kulan rullande för rullandets skull, men rulla gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att slå ner så mycket som möjligt så många gånger som möjligt, bara för slåendets skull, men slog gjorde jag.
Med åren har jag blivit alltmer förtjust i flipper och den uppenbara meningslösheten i att jaga poäng, hålla kulor rullande och slå de stående. Jag har plötsligt förstått att tjusningen med flipperspelande är ganska självklar och enkel – den misshandlade kulan som törnar mot saker och får stryk i en evig jakt på poäng beskriver helt enkelt livet i dess enklaste form.
Vem kunde tro det om flipperspel?
Comments