Vi ägnar ganska mycket tid åt långa strategier. Tio år bort bygger vi scenarier, visioner och världsbilder. Sedan backar vi långsamt tidsmaskinen några år åt gången och lägger ut markörer för ett framtida vägbygge. Väl tillbaka i nutiden står vi där sedan med en plan, en idé att förhålla oss till.

Det enda vi vet är att tio år är en lång tid och att ingen plan kommer att hålla hela vägen. Men genom att göra om arbetet tillräckligt ofta håller vi fokus på rätt frågor: Vad är långsiktigt rätt att göra? Vad är bra för oss på sikt? Hur ska vi agera nu för att hamna rätt senare?

De långa strategierna ersätter i viss mån kortare målstyrning för oss och ibland fantiserar jag om att vi kanske skulle kalla vår arbetsform vägstyrning i stället för målstyrning.

För mig är Karin Boyes enkla ord fortfarande så brännande sanna:

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Höjdhopparen Linus Thörnblad har talat om baksmällan som kan drabba elitidrottare. Tomheten när man når (eller missar) högt ställda mål. Depressionen efteråt.

Samma risk finns för företag. Vi målstyr. Ständigt mål att nå. Ständigt nya. Långa. Korta. Ständigt uppfyllda eller missade mål. Ständig tomhet i väntan på nästa mål, nästa fix. Måste det verkligen vara så?

Tänk om vi i stället kunde balansera oss lite grand till mer av ett bolag i Boyes anda. Tänk om målet kunde vara underordnat vägen även för företag.

Vägstyrning. Att optimera på resan. På glädjen, välbefinnandet och upplevelsen och låta målen komma i andra hand.

Men visst - att bara bygga på att varje dag ska vara en lycklig upplevelse som får leda precis vart som helst kanske inte fungerar. Målen har därmed en roll som behöver en motvikt. Ett bolags långsiktiga välbefinnande behöver en förkämpe i en värld där kvartalsekonomin så lätt dominerar och får kortsiktiga prioriteringar att väga för tungt.

I ett välmående företag måste långsiktigheten ha en plats. Produkter ska skapas både för stunden och nästa decennium.

Personal som mår bra och vill stanna har allt att vinna på att lyckas i sina strategibyggen tio år bort, men i ett företag där nästa tremånadersmål väger tyngst torde en planeringshorisont på ett decennium mest kännas meningslöst betungande.

Vilken entreprenör eller riskkapitalist som är först ut med renodlad vägstyrning vet jag inte men i tider då socialt ansvarstagande vinner mark på andra värderingar borde det vara inom räckhåll.

Och tänk vilket härlig argument man får i striden om arbetskraften:
Ett företag att vara lycklig i.

God jul!

Taggmoln: vägstyrning, strategi, målstyrning, entreprenör

Vet ni vad det är för skillnad mellan en entreprenör och en ingenjör?

Idiotisk fråga, tänker ni säkert. Det behöver väl inte vara någon motsättning i sig mellan att vara entreprenör och ingenjör?

Kanske inte, men med åren har jag alltmer börjat anse att det finns en inbyggd konflikt mellan att vara en väldresserad akademiker och att vara en snillrik entreprenör.

Medan akademikern är byggd för, tränad i och fostrad till att identifiera och eliminera utmaningar är i stället entreprenören bäst på att se möjligheter.

Eller, uttryckt på ett mer politiskt inkorrekt sätt: där den första är skolad i att hitta problem har den andra som läggning att inte se några alls.

De verkliga affärssnillen och entreprenörer jag haft förmånen att stöta ihop med genom åren har alla har haft en grundmurad inställning gemensamt:

Hur svårt kan det vara?

För min del som duktig skolpojke kommer däremot problemet först. Så fort jag får en lysande idé om hur man revolutionerar världen begraver jag den under tonvis med problem som alla visar hur ogenomförbart projektet är innan det ens har påbörjats.

Det är inget fel i det. I min roll drar jag dagligen nytta av en god förmåga att såga sönder problem i atomer och därefter fusionera dem igen till en fungerande, förhoppningsvis bättre lösning. Det är bara det att just den kompetensen inte inte känns som den första byggstenen i ett imperium, om ni förstår.

Nu är jag i och för sig utbildad på stenåldern, med en examen från början av nittiotalet. Dagens akademiker och ingenjörer kanske är drillade i att se möjligheter allihop. Sverige kanske är fullt av små snillen i det lilla som alla bara ser chanser och inte ens förmår att förstå innebörden i ordet "problem".

Det känns bara inte så. Senast jag hörde talas om innovationer från Utbildningssverige handlade det om att föra in PBI, problembaserad inlärning, på bredare front. Finns ens en utbildningsmetod i MBI – möjlighetsbaserad inlärning – för personer som vill bli industriella kreatörer?

Vårt land är kanske inte rätt ställe för den sortens sociala experiment. Sverige med jante och lagstadgade skyldigheter känns som mer plikt än snille för mig, och det går hand i hand med problem.

Jag känner en folklivsforskare som beskrev den sortens inlärda egenskaper som ett kulturellt ok vi alla bär med oss. Att lära sig känna igen sitt ok var första steget mot att kunna frigöra sig från det, sade han. Jag hoppas han har rätt.

Taggmoln: dagens gåta, entreprenör, ingenjör, kreatör