Dagens gåta
08 02 06 22:07 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Vet ni vad det är för skillnad mellan en entreprenör och en ingenjör?
Idiotisk fråga, tänker ni säkert. Det behöver väl inte vara någon motsättning i sig mellan att vara entreprenör och ingenjör?
Kanske inte, men med åren har jag alltmer börjat anse att det finns en inbyggd konflikt mellan att vara en väldresserad akademiker och att vara en snillrik entreprenör.
Medan akademikern är byggd för, tränad i och fostrad till att identifiera och eliminera utmaningar är i stället entreprenören bäst på att se möjligheter.
Eller, uttryckt på ett mer politiskt inkorrekt sätt: där den första är skolad i att hitta problem har den andra som läggning att inte se några alls.
De verkliga affärssnillen och entreprenörer jag haft förmånen att stöta ihop med genom åren har alla har haft en grundmurad inställning gemensamt:
Hur svårt kan det vara?
För min del som duktig skolpojke kommer däremot problemet först. Så fort jag får en lysande idé om hur man revolutionerar världen begraver jag den under tonvis med problem som alla visar hur ogenomförbart projektet är innan det ens har påbörjats.
Det är inget fel i det. I min roll drar jag dagligen nytta av en god förmåga att såga sönder problem i atomer och därefter fusionera dem igen till en fungerande, förhoppningsvis bättre lösning. Det är bara det att just den kompetensen inte inte känns som den första byggstenen i ett imperium, om ni förstår.
Nu är jag i och för sig utbildad på stenåldern, med en examen från början av nittiotalet. Dagens akademiker och ingenjörer kanske är drillade i att se möjligheter allihop. Sverige kanske är fullt av små snillen i det lilla som alla bara ser chanser och inte ens förmår att förstå innebörden i ordet "problem".
Det känns bara inte så. Senast jag hörde talas om innovationer från Utbildningssverige handlade det om att föra in PBI, problembaserad inlärning, på bredare front. Finns ens en utbildningsmetod i MBI – möjlighetsbaserad inlärning – för personer som vill bli industriella kreatörer?
Vårt land är kanske inte rätt ställe för den sortens sociala experiment. Sverige med jante och lagstadgade skyldigheter känns som mer plikt än snille för mig, och det går hand i hand med problem.
Jag känner en folklivsforskare som beskrev den sortens inlärda egenskaper som ett kulturellt ok vi alla bär med oss. Att lära sig känna igen sitt ok var första steget mot att kunna frigöra sig från det, sade han. Jag hoppas han har rätt.
Idiotisk fråga, tänker ni säkert. Det behöver väl inte vara någon motsättning i sig mellan att vara entreprenör och ingenjör?
Kanske inte, men med åren har jag alltmer börjat anse att det finns en inbyggd konflikt mellan att vara en väldresserad akademiker och att vara en snillrik entreprenör.
Medan akademikern är byggd för, tränad i och fostrad till att identifiera och eliminera utmaningar är i stället entreprenören bäst på att se möjligheter.
Eller, uttryckt på ett mer politiskt inkorrekt sätt: där den första är skolad i att hitta problem har den andra som läggning att inte se några alls.
De verkliga affärssnillen och entreprenörer jag haft förmånen att stöta ihop med genom åren har alla har haft en grundmurad inställning gemensamt:
Hur svårt kan det vara?
För min del som duktig skolpojke kommer däremot problemet först. Så fort jag får en lysande idé om hur man revolutionerar världen begraver jag den under tonvis med problem som alla visar hur ogenomförbart projektet är innan det ens har påbörjats.
Det är inget fel i det. I min roll drar jag dagligen nytta av en god förmåga att såga sönder problem i atomer och därefter fusionera dem igen till en fungerande, förhoppningsvis bättre lösning. Det är bara det att just den kompetensen inte inte känns som den första byggstenen i ett imperium, om ni förstår.
Nu är jag i och för sig utbildad på stenåldern, med en examen från början av nittiotalet. Dagens akademiker och ingenjörer kanske är drillade i att se möjligheter allihop. Sverige kanske är fullt av små snillen i det lilla som alla bara ser chanser och inte ens förmår att förstå innebörden i ordet "problem".
Det känns bara inte så. Senast jag hörde talas om innovationer från Utbildningssverige handlade det om att föra in PBI, problembaserad inlärning, på bredare front. Finns ens en utbildningsmetod i MBI – möjlighetsbaserad inlärning – för personer som vill bli industriella kreatörer?
Vårt land är kanske inte rätt ställe för den sortens sociala experiment. Sverige med jante och lagstadgade skyldigheter känns som mer plikt än snille för mig, och det går hand i hand med problem.
Jag känner en folklivsforskare som beskrev den sortens inlärda egenskaper som ett kulturellt ok vi alla bär med oss. Att lära sig känna igen sitt ok var första steget mot att kunna frigöra sig från det, sade han. Jag hoppas han har rätt.
blog comments powered by Disqus