Kulturyttringar

En fika med avdelningen är en resa runt jorden. Irland. Kina. Peru. Litauen. Iran. Skåne. Bosnien. Ungern. Danmark. Och det är bara början. Till det kommer blekingar, norrlänningar, smålänningar och hallänningar. Vi kommer från världens alla hörn.

Jag drivs av övertygelsen att olika är bra. Det sägs att homogena, lika grupper levererar på kort sikt men att ingenting slår en inarbetad grupp av olikingar på lång sikt.

Nu låter det som om vår heterogenitet är en noga uttänkt plan. Så är det egentligen inte. Det har bara blivit en konsekvens av att vi finns överallt och villigt kämpar för att behålla vår kultur som ett tajt litet globalt företag.

För oss är det viktigt med personliga kontaktnät mellan kollegor på alla kontinenter. Tråd för tråd spinner vi näten genom att alla anställda utomlands flygs till Sverige för en veckas spindlande. Efter många år har det knutit samman kontor, avdelningar och länder och hjälpt oss omfamna olikheterna och göra dem till vår styrka. Efter ett tag är det mest likheterna vi tänker på och slås av.

Men vissa segrar måste vinnas om och om igen. Harmoni är ett finstämt tillstånd som kräver underhåll, smörjning och skötsel. Olika kulturer ger personer olika referensramar, olika sätt att uttrycka sig och ibland helt olika idéer om vad ord betyder.

Själv har jag haft tur. Redan tidigt i yrkeslivet hade jag en utmärkt läromästare som var skolad och erfaren i den knepiga konst som kallas Interkulturell Kommunikation. Med erfarenheter från fredsarbete mellan israeler och palestinier applicerade han samma idéer på IT-Sverige och lärde ut hur man hanterar etnocentricitet: idén att den egna referensramen är det normala. Även om det kanske inte finns någon patentare som funkar för alla situationer lärde jag mig en viktig regel: grunden i att lyckas stavas T R Y G G H E T. Att bygga in ett organisatoriskt självförtroende som gör att olikheter betraktas som fler och större möjligheter snarare än risker.

I mitt lilla mångfasetterade hörn av världen har vi därför numera ett stående inslag på avdelningsmötena: en kulturstafett. Alla turas om att berätta om sina länder och kulturer ställt mot bilden av det svenska. Skillnader och likheter blandas med ögonöppnande allmänbildning och – kanske viktigast av allt – skratt.

En viktig sak har vi lärt oss hittills: allt är relativt. För en litau är svenskar öppna och inbjudande. För en irländare är vi däremot mest tillknäppta och svårflirtade. Allt är relativt och skönhet ligger i betraktarens öga.

Med det mantrat blir det allas uppgift att själv upptäcka och ta tillvara möjligheterna med kunskap och erfarenhet från fler ställen på jorden än Sverige.
Comments