Hur man känner igen en civilingenjör
07 08 91 23:55 Kategorier: Kåserier
– en fältstudiehandbok för den intresserade
En civilingenjör är trevlig att gå på teater med, praktisk att ha hemma när propparna går och en riktig drömprins om det plötsligt visar sig att man behöver göra en fourier-transform av ICA-kvittona.
Vi ingenjörer är ofta förvillande lika vanliga människor. Många av oss klär sig, promenerar och dricker kaffe på samma sätt som vanliga dödliga. Det stora flertalet ingenjörer ligger ner när de sover och nästan alla kan obehindrat föra ett helt vanligt samtal. Vi kan till och med prata om något annat än teknik i ända upp till tre minuter.
Denna likhet är ett problem för många. Hur bär man sig åt att skilja en civilingenjör från en vanlig människa när de är så lika? Det är detta problem Handbok i fältstudier av civilingenjörer angriper. Med några enkla handgrepp kan också Du bli en professionell urskiljare av ingenjörer – om du tar dig tid att läsa följande guide kommer ingenjörerna i en folkmassa att framträda tydligt som moln på en klarblå himmel.
Civilingenjörernas spridning
För ett otränat öga är skillnaden mellan en civilingenjör och en vanlig dödlig inte bara svår att upptäcka utan ofta omöjlig. Ja, jag säger det igen. Omöjlig. Det om något visar hur långt de svenska tekniska högskolorna har kommit. Årligen placerar dessa högskolor hundratals, ja upp till tusentals, civilingenjörer ute i samhällets olika skikt. Infiltrationen har gått så långt att civilingenjörer är lika vanliga som åkrar ute på landet och till och med vanligare än asfalt inne i städerna. Idag finns civilingenjörer i hela Sverige – från landsbygden till centrala Stockholm. Och dessutom några på Öland.
Igenkänningstecken i miljön – grovspaning
Man kan snabbt anta att dessa miljöns subtila tecken – åkrar, sockerbruk, asfalt, tjockbolmande skorstenar och tunga kemiska industrier – är säkra tecken; någonstans finns en civilingenjör i faggorna. Dessa tecken är dock inte alltid helt säkra. Man kan inte automatiskt anta att alla personer som ses i samband med en asfalterad plats eller en bolmande industrilokal är civilingenjörer. Dock finns det anledning att inleda det vi fackmän kallar finspaningen, dvs. att – när man väl hittat en miljö där civilingenjörer (med all sannolikhet) vistas i relativt hög koncentration – skilja de äkta ingenjörerna från de så kallade skeningenjörerna.
• Nybörjartips. Trots att civilingenjörer trivs bra överallt finns fortfarande en viss koncentrationsökning runt fabriker. Det kan därför vara förnuftigt att börja sina första spaningar vid någon lämplig industribyggnad (gärna med många skorstenar).
Finspaning
Det är nu man som observatör riskerar att bli oförskämd. Det främsta hjälpmedlet vid en finspaning är nämligen stirrandet. Man måste helt enkelt glo och glo igen. Inte bara en gång, utan ofta två, tre eller till och med fyra gånger. Den typiske civilingenjören har nämligen några attribut som röjer hans/hennes identitet. Tyvärr är de här attributen – som vi kommer till – inte entydiga, utan kan likaväl finnas hos de bedrägliga skeningenjörerna.
Miniräknaren är det klassiska kännetecknet. Tidigare fyllde räknestickan samma funktion, men den har alltså ersatts av miniräknaren, ofta en HP som utnyttjar omvänd polsk notation – någonting en civilingenjör älskar att tala om. Om du kommer så nära vederbörande att ni kan samtala med varandra är detta en bra och säker inledning:
— Jag ser att min herre/fru är bekant med den omvända polska notationen.
En äkta civilingenjör lyser upp och är sedan – i ärlighetens namn – faktiskt svår att bli av med.
Attachéväskan är också ett bra tecken, även om just detta attribut särskilt ofta används av skeningenjörer av ekonomtyp och skenekonomer av juristtyp. Detaljer som dock kan urskilja ingenjörer från andra är det populära kombinationslåset. En äkta ingenjör låser inte sin väska med nyckel – en äkta ingenjör vill ha siffror att minnas.
Portabla datorer är populära bland civilingenjörerna. Det som säkert skiljer civilingenjörer från skeningenjörer är detaljkunskapen. Om du kommer i samspråk med spaningsobjektet bör du ställa följande fråga:
— Jaså min herre/fru har dator under armen. Säg mig, har den här modellen processor?
Den äkta ingenjören svara då sekundsnabbt något i stil med:
— Jodå, för det mesta så.
Det är nämligen sådan detaljkunskap som skiljer de äkta från de skenbara ingenjörerna.
Det tecken i klädväg man kan studera är de mönstrade, torusformade guldklumpar (så kallade civilingenjörsringar) som många civilingenjörer bär runt ringfingret. Den verkliga experten lär sig med tiden skilja dessa ringar från andra torusformade guldklumpar runt ringfingren, även kända som vigselringar.
Ett mycket bedrägligt attribut är den bärbara telefonen. Denna är inte ett tecken på en civilingenjör – snarare tvärtom; attributen bärs mycket oftare av skeningenjörerna av ekonomtyp.
Skulle inga av ovanstående tips hjälpa måste man ta till den sista utvägens teknik. Se nedan.
Ett varningens ord
Vad gör man då om man försökt allt och ändå inte lyckats? Till att börja med får man repetera de grundläggande stegen i observationen och se till att man dels hittat en miljö där civilingenjörer trivs (grovspanat), dels studerat alla misstänkta personernas karaktärsdrag och attribut (finspanat).
Skulle man – även efter att ha upprepat de här stegen – inte ha hittat sig en civilingenjör finns några trick kvar. Det är dock viktigt att påpeka att dessa trick faktiskt mer eller mindre betraktas som fusk av de riktigt renläriga civilingenjörsspanarna. Därför bör man i allra största mån försöka undvika att sjunka så lågt – vem vill stå med skammens rodnad och öppet erkänna en dålig observationsförmåga?
Den sista utvägen
Den som är i desperat behov av en civilingenjör och inte lyckas hitta någon kan överväga följande förnedrande lösning: Gå fram till den person du misstänker och ställ följande fråga:
— Ursäkta min bästa fru/bäste herre – är det möjligen så att ni är civilingenjör?
Detta borde besvara den akuta frågan om huruvida personen är ingenjör eller inte. Om det visar sig att personen är en skeningenjör är det bara att försöka igen med nästa första bästa person.
Jag kan inte nog påpeka hur viktigt det är att denna sista utväg enbart används i extrema nödfall. Civilingenjören är visserligen inte mer aggressiv än andra djur på vår planet, men blotta insikten om att han/hon faktiskt bara ser ut som en vanlig människa kan ta självförtroendet ur den starkaste ingenjör, och det vore högst olyckligt. Bara betänk vår devis:
Tänk så mycket nytta de gör – tyck om en civilingenjör!
En civilingenjör är trevlig att gå på teater med, praktisk att ha hemma när propparna går och en riktig drömprins om det plötsligt visar sig att man behöver göra en fourier-transform av ICA-kvittona.
Vi ingenjörer är ofta förvillande lika vanliga människor. Många av oss klär sig, promenerar och dricker kaffe på samma sätt som vanliga dödliga. Det stora flertalet ingenjörer ligger ner när de sover och nästan alla kan obehindrat föra ett helt vanligt samtal. Vi kan till och med prata om något annat än teknik i ända upp till tre minuter.
Denna likhet är ett problem för många. Hur bär man sig åt att skilja en civilingenjör från en vanlig människa när de är så lika? Det är detta problem Handbok i fältstudier av civilingenjörer angriper. Med några enkla handgrepp kan också Du bli en professionell urskiljare av ingenjörer – om du tar dig tid att läsa följande guide kommer ingenjörerna i en folkmassa att framträda tydligt som moln på en klarblå himmel.
Civilingenjörernas spridning
För ett otränat öga är skillnaden mellan en civilingenjör och en vanlig dödlig inte bara svår att upptäcka utan ofta omöjlig. Ja, jag säger det igen. Omöjlig. Det om något visar hur långt de svenska tekniska högskolorna har kommit. Årligen placerar dessa högskolor hundratals, ja upp till tusentals, civilingenjörer ute i samhällets olika skikt. Infiltrationen har gått så långt att civilingenjörer är lika vanliga som åkrar ute på landet och till och med vanligare än asfalt inne i städerna. Idag finns civilingenjörer i hela Sverige – från landsbygden till centrala Stockholm. Och dessutom några på Öland.
Igenkänningstecken i miljön – grovspaning
Man kan snabbt anta att dessa miljöns subtila tecken – åkrar, sockerbruk, asfalt, tjockbolmande skorstenar och tunga kemiska industrier – är säkra tecken; någonstans finns en civilingenjör i faggorna. Dessa tecken är dock inte alltid helt säkra. Man kan inte automatiskt anta att alla personer som ses i samband med en asfalterad plats eller en bolmande industrilokal är civilingenjörer. Dock finns det anledning att inleda det vi fackmän kallar finspaningen, dvs. att – när man väl hittat en miljö där civilingenjörer (med all sannolikhet) vistas i relativt hög koncentration – skilja de äkta ingenjörerna från de så kallade skeningenjörerna.
• Nybörjartips. Trots att civilingenjörer trivs bra överallt finns fortfarande en viss koncentrationsökning runt fabriker. Det kan därför vara förnuftigt att börja sina första spaningar vid någon lämplig industribyggnad (gärna med många skorstenar).
Finspaning
Det är nu man som observatör riskerar att bli oförskämd. Det främsta hjälpmedlet vid en finspaning är nämligen stirrandet. Man måste helt enkelt glo och glo igen. Inte bara en gång, utan ofta två, tre eller till och med fyra gånger. Den typiske civilingenjören har nämligen några attribut som röjer hans/hennes identitet. Tyvärr är de här attributen – som vi kommer till – inte entydiga, utan kan likaväl finnas hos de bedrägliga skeningenjörerna.
Miniräknaren är det klassiska kännetecknet. Tidigare fyllde räknestickan samma funktion, men den har alltså ersatts av miniräknaren, ofta en HP som utnyttjar omvänd polsk notation – någonting en civilingenjör älskar att tala om. Om du kommer så nära vederbörande att ni kan samtala med varandra är detta en bra och säker inledning:
— Jag ser att min herre/fru är bekant med den omvända polska notationen.
En äkta civilingenjör lyser upp och är sedan – i ärlighetens namn – faktiskt svår att bli av med.
Attachéväskan är också ett bra tecken, även om just detta attribut särskilt ofta används av skeningenjörer av ekonomtyp och skenekonomer av juristtyp. Detaljer som dock kan urskilja ingenjörer från andra är det populära kombinationslåset. En äkta ingenjör låser inte sin väska med nyckel – en äkta ingenjör vill ha siffror att minnas.
Portabla datorer är populära bland civilingenjörerna. Det som säkert skiljer civilingenjörer från skeningenjörer är detaljkunskapen. Om du kommer i samspråk med spaningsobjektet bör du ställa följande fråga:
— Jaså min herre/fru har dator under armen. Säg mig, har den här modellen processor?
Den äkta ingenjören svara då sekundsnabbt något i stil med:
— Jodå, för det mesta så.
Det är nämligen sådan detaljkunskap som skiljer de äkta från de skenbara ingenjörerna.
Det tecken i klädväg man kan studera är de mönstrade, torusformade guldklumpar (så kallade civilingenjörsringar) som många civilingenjörer bär runt ringfingret. Den verkliga experten lär sig med tiden skilja dessa ringar från andra torusformade guldklumpar runt ringfingren, även kända som vigselringar.
Ett mycket bedrägligt attribut är den bärbara telefonen. Denna är inte ett tecken på en civilingenjör – snarare tvärtom; attributen bärs mycket oftare av skeningenjörerna av ekonomtyp.
Skulle inga av ovanstående tips hjälpa måste man ta till den sista utvägens teknik. Se nedan.
Ett varningens ord
Vad gör man då om man försökt allt och ändå inte lyckats? Till att börja med får man repetera de grundläggande stegen i observationen och se till att man dels hittat en miljö där civilingenjörer trivs (grovspanat), dels studerat alla misstänkta personernas karaktärsdrag och attribut (finspanat).
Skulle man – även efter att ha upprepat de här stegen – inte ha hittat sig en civilingenjör finns några trick kvar. Det är dock viktigt att påpeka att dessa trick faktiskt mer eller mindre betraktas som fusk av de riktigt renläriga civilingenjörsspanarna. Därför bör man i allra största mån försöka undvika att sjunka så lågt – vem vill stå med skammens rodnad och öppet erkänna en dålig observationsförmåga?
Den sista utvägen
Den som är i desperat behov av en civilingenjör och inte lyckas hitta någon kan överväga följande förnedrande lösning: Gå fram till den person du misstänker och ställ följande fråga:
— Ursäkta min bästa fru/bäste herre – är det möjligen så att ni är civilingenjör?
Detta borde besvara den akuta frågan om huruvida personen är ingenjör eller inte. Om det visar sig att personen är en skeningenjör är det bara att försöka igen med nästa första bästa person.
Jag kan inte nog påpeka hur viktigt det är att denna sista utväg enbart används i extrema nödfall. Civilingenjören är visserligen inte mer aggressiv än andra djur på vår planet, men blotta insikten om att han/hon faktiskt bara ser ut som en vanlig människa kan ta självförtroendet ur den starkaste ingenjör, och det vore högst olyckligt. Bara betänk vår devis:
Tänk så mycket nytta de gör – tyck om en civilingenjör!
Comments
En studie i meningslöshet
07 06 91 23:48 Kategorier: Kåserier
Har du någonsin tänkt på att livet är som en omgång flipper? Inte?
När jag var en liten hallänning var flipperspel det mest spännande som fanns. Jag kunde stå och stirra i timtal på alla äldre killar som slog, tryckte, skrek och uppenbarligen förstod meningen med att puffa en liten stålkula fram och tillbaks över en masonitskiva med blinkande plastbubblor. Spelskjulet blev på något sätt världens medelpunkt när de bästa spelade – tiden stannade och alla goda andar i Halland byttes för en kort stund ut mot en häxmästare och hans följe. Platsen skimrade och glödde – ingenting kunde vara mer spännande än att få stå i flipperspelsblinket och drömma… Stunder som den visste jag allt om min framtid – jag skulle bli professionell flipperspelare med specialgjutna nickelkulor, reklamkontrakten skulle ersätta varandra och titeln på min memoarbok var redan klar: Tilt är för töntar.
Mitt minne av barnaåren – jag är något äldre än vår moderna tideräkning – är en aning dunkelt, men jag minns det viktigaste. Det absolut fräsigaste man kunde ha när jag växte upp var digitalur, vattenkammat hår och ekorrar på skjortslagen. Den som saknade de rätta attributen kunde kompensera för det genom att i stället kasta jordklumpar på klassens flickor – vägen till framgång var inte lätt och man var tvungen att ligga i för att behålla sin popularitet.
Men tiden går och saker förändras. På min tid, de gamla goda spelhallarnas tid, var glass glass och flipperspel flipperspel, och alla visste skillnaden. Idag har allt ändrats: nuförtiden är glassen konserveringsmedel och flipperspelen datoranimationer på bildskärmar – och vill ingen människa vara med kan spelet alltid leka med sig själv. Ja, kära barn så tiden går.
Detta var i TV-spelens barnålder; och alla spel kostade en krona – alla tre. Och de var ungefär lika roliga som Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg. TV-spelen på den tiden var enkla att begripa – och moralen i spel som Pacman och Space Invaders var mycket enkel att förstå: kötta eller köttas – bra och uppbyggande levnadsregler.
Flipperspelen var däremot värre. Hur skulle man bära sig åt för att som sjuåring förstå meningen med ett stort och avlångt monster som lät klonk, ett monster alla killar med moppe och egen godispåse försökte smeka, förföra och locka till den orgasm som kallades frispel? Hur skulle man kunna veta att flipperspelen bara är en naturlig del av alla grabbars hormonprocesser när man inte ens visste att tilt är detsamma som våldtäkt på flipperfackspråk?
När jag var liten visste jag mer om meningen med livet än meningen med flipperspel – när det gällde flipper förstod jag faktiskt aldrig någonting. Man sköt iväg kulan, det sade klonkklonkklonk, man flipprade till den klotformade nickelbiten så ofta man kunde – tills den for ner i apparaten som skrattade och tjänade pengar på ens bekostnad. Eftersom det knappast kunde vara hela nöjet försökte man igen. Och igen.
Jag förstod ingenting om meningen med att febrigt jaga poäng för poängens skull, men jaga gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att bara hålla kulan rullande för rullandets skull, men rulla gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att slå ner så mycket som möjligt så många gånger som möjligt, bara för slåendets skull, men slog gjorde jag.
Med åren har jag blivit alltmer förtjust i flipper och den uppenbara meningslösheten i att jaga poäng, hålla kulor rullande och slå de stående. Jag har plötsligt förstått att tjusningen med flipperspelande är ganska självklar och enkel – den misshandlade kulan som törnar mot saker och får stryk i en evig jakt på poäng beskriver helt enkelt livet i dess enklaste form.
Vem kunde tro det om flipperspel?
När jag var en liten hallänning var flipperspel det mest spännande som fanns. Jag kunde stå och stirra i timtal på alla äldre killar som slog, tryckte, skrek och uppenbarligen förstod meningen med att puffa en liten stålkula fram och tillbaks över en masonitskiva med blinkande plastbubblor. Spelskjulet blev på något sätt världens medelpunkt när de bästa spelade – tiden stannade och alla goda andar i Halland byttes för en kort stund ut mot en häxmästare och hans följe. Platsen skimrade och glödde – ingenting kunde vara mer spännande än att få stå i flipperspelsblinket och drömma… Stunder som den visste jag allt om min framtid – jag skulle bli professionell flipperspelare med specialgjutna nickelkulor, reklamkontrakten skulle ersätta varandra och titeln på min memoarbok var redan klar: Tilt är för töntar.
Mitt minne av barnaåren – jag är något äldre än vår moderna tideräkning – är en aning dunkelt, men jag minns det viktigaste. Det absolut fräsigaste man kunde ha när jag växte upp var digitalur, vattenkammat hår och ekorrar på skjortslagen. Den som saknade de rätta attributen kunde kompensera för det genom att i stället kasta jordklumpar på klassens flickor – vägen till framgång var inte lätt och man var tvungen att ligga i för att behålla sin popularitet.
Men tiden går och saker förändras. På min tid, de gamla goda spelhallarnas tid, var glass glass och flipperspel flipperspel, och alla visste skillnaden. Idag har allt ändrats: nuförtiden är glassen konserveringsmedel och flipperspelen datoranimationer på bildskärmar – och vill ingen människa vara med kan spelet alltid leka med sig själv. Ja, kära barn så tiden går.
Men tillbaks till de gamla spelhallarna. Man kan beskylla Halland för mycket, men inte spelhålebrist: Halland hade fullt av dem. Varenda åker med självaktning hade ett gammalt skjul med tv-spel, flipperspel och en jukebox som hela tiden spelade en raspig singel med Born to be alive. På den tiden var det flipper, polisonger, square dance och traktorpulling som gällde. Det är det förresten fortfarande – fast på den gamla goda tiden täckte Halland hela Sverige och en stor del av Europa. Idag täcker det bara Halland.
Detta var i TV-spelens barnålder; och alla spel kostade en krona – alla tre. Och de var ungefär lika roliga som Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg. TV-spelen på den tiden var enkla att begripa – och moralen i spel som Pacman och Space Invaders var mycket enkel att förstå: kötta eller köttas – bra och uppbyggande levnadsregler.
Flipperspelen var däremot värre. Hur skulle man bära sig åt för att som sjuåring förstå meningen med ett stort och avlångt monster som lät klonk, ett monster alla killar med moppe och egen godispåse försökte smeka, förföra och locka till den orgasm som kallades frispel? Hur skulle man kunna veta att flipperspelen bara är en naturlig del av alla grabbars hormonprocesser när man inte ens visste att tilt är detsamma som våldtäkt på flipperfackspråk?
När jag var liten visste jag mer om meningen med livet än meningen med flipperspel – när det gällde flipper förstod jag faktiskt aldrig någonting. Man sköt iväg kulan, det sade klonkklonkklonk, man flipprade till den klotformade nickelbiten så ofta man kunde – tills den for ner i apparaten som skrattade och tjänade pengar på ens bekostnad. Eftersom det knappast kunde vara hela nöjet försökte man igen. Och igen.
Jag förstod ingenting om meningen med att febrigt jaga poäng för poängens skull, men jaga gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att bara hålla kulan rullande för rullandets skull, men rulla gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att slå ner så mycket som möjligt så många gånger som möjligt, bara för slåendets skull, men slog gjorde jag.
Med åren har jag blivit alltmer förtjust i flipper och den uppenbara meningslösheten i att jaga poäng, hålla kulor rullande och slå de stående. Jag har plötsligt förstått att tjusningen med flipperspelande är ganska självklar och enkel – den misshandlade kulan som törnar mot saker och får stryk i en evig jakt på poäng beskriver helt enkelt livet i dess enklaste form.
Vem kunde tro det om flipperspel?
Lagom är bäst
07 05 91 23:46 Kategorier: Kåserier
Det är lustigt det där med religion i Sverige. Många verkar se på sin tro på samma sätt som på sitt pensionssparande. Man går i kyrkan någon gång om året – till jul och kanske vid något bröllop eller dop – och samlar lite poäng här, lite där, för att slippa vara helt renons när det blir dags. När dagen D kommer. Dagen Död.
Det är då man ska ha lite tro undanstoppad i madrassen, något att falla tillbaks på när man knack-knack-knackar på himlens dörr.
“Hallå, Gud? Släpp in mig – jag var i julotta!”
Undrar om Gud blir impad.
Min farfar var en person som inte sparade någonting. Han ägnade livet åt att vara en hängiven och praktiserande ateist som svor till frukost, förbannade till kvällsmat och improviserade resten av dagen. När han blev äldre hade han ingen gammal tro undanstoppad – ingen alls. Så närmade sig döden, och för att råda bot på att han redan hade använt sitt mentala sparkapital på helt andra sätt satte farfar sin nödplan i verket. Plan b.
B som i kovända. B som i vända kappan efter vinden. B som i krypa till korset. Eller – i hans fall – sprinterlöpa till korset. Över en natt blev farfar superateisten en helt ny människa. Farfar Gudfruktig. Farfar Fanatiker.
Min grånade anfader hade plötsligt hittat hem – eller förirrat sig fullständigt. Detta förvånade oss alla, men i synnerhet min pappa – länken mellan mig och farfar. Ateism var liksom deras far–son upplevelse – andra går på fotboll, de var ateister ihop. Pappa brukade sammanfatta sin världsbild med en mening:
“Det finns bara en sak man vet säkert, och det är att man ska dö.”
Raka rör och hårda bananer för den som bara ägnar livet åt att vänta – någonting pappa aldrig har gjort.
På sjuttiotalet fick han för sig att ordet frigjord gällde honom, och gick ur statskyrkan. “Den som icke tror skall heller icke skatta”, resonerade han och skaffade papper på att han var hedning.
Hedning.
Han stod utanför. På egna ben. Tvingad att möta evigheten utan annat hopp än att bli maskföda. Det måste ungefär ha varit som att stå utanför hyresgästföreningen – när det är dags att be hyresvärden om nåd och anstånd får man förhandla själv.
Detta gick mamma på nerverna. Efter att ha varit familjens enda kandidat till förstapriset Evigt Liv en hel månad fick hon nog. Hon tänkte minsann inte sitta ensam i Paradiset medan pappa hjälpte påskliljor och vitsippor bryta upp genom gräsmattan. Nej, mamma hade storplaner för evigheten, så efter ett månvarv i vild, hednisk frihet tvingades pappa med igen.
Det är detta som är precis som pensionssparande. Man lägger undan för gamla dar. Så ändrar man sig och tänker: “Ah, vad fasen, man ska leva i nuet”, går ur och köper bingolotter för hela klabbet. Tre veckor med Loket senare har någon lämplig finansminister halverat pensionen, och så är man tillbaks i egensparandet igen. Julotte- och bröllopsduttandet.
Och nu är det min tur. Ateistens sonson och pensionsspararens son. Vad tror jag på?
Arvet arvet efter farfar och pappa är tungt att bära. Två så hängivna hedningar är svåra att matcha, men jag gör mitt bästa. På mitt eget husbehovshedniska sätt. Men jag stannar ofta upp och undrar när min stund ska komma – när jag kommer att rusa gator och torg fram med ett kors runt halsen, en bibel i ena handen och en kollekthåv i andra – när jag kommer att börja tro. Och på vad.
En gång trodde jag på mig själv. Kanske inte så mycket som somliga tror på högre makter, men ändå. Åt det hållet. Frågan är om det räcker i längden.
För säkerhets skull går jag i kyrkan någon gång om året. Sådär i juletid, när man kan skylla på årstiden. När jag passerar en kyrka händer det att jag tittar in och beundrar byggnadsverket. Och när livet går åt skogen ett par gånger om året vänder jag blicken uppåt, knäpper en och annan hand och viskar:
“Hördu, snälla. Varför jag?”
Någon gång om året.
Jag sparar till min ålders höst – när allt kommer omkring vill jag slippa farfars sjå på slutet. När allt kommer omkring är lagom bäst.
När allt kommer omkring är jag ju ändå svensk.
Det är då man ska ha lite tro undanstoppad i madrassen, något att falla tillbaks på när man knack-knack-knackar på himlens dörr.
“Hallå, Gud? Släpp in mig – jag var i julotta!”
Undrar om Gud blir impad.
Min farfar var en person som inte sparade någonting. Han ägnade livet åt att vara en hängiven och praktiserande ateist som svor till frukost, förbannade till kvällsmat och improviserade resten av dagen. När han blev äldre hade han ingen gammal tro undanstoppad – ingen alls. Så närmade sig döden, och för att råda bot på att han redan hade använt sitt mentala sparkapital på helt andra sätt satte farfar sin nödplan i verket. Plan b.
B som i kovända. B som i vända kappan efter vinden. B som i krypa till korset. Eller – i hans fall – sprinterlöpa till korset. Över en natt blev farfar superateisten en helt ny människa. Farfar Gudfruktig. Farfar Fanatiker.
Min grånade anfader hade plötsligt hittat hem – eller förirrat sig fullständigt. Detta förvånade oss alla, men i synnerhet min pappa – länken mellan mig och farfar. Ateism var liksom deras far–son upplevelse – andra går på fotboll, de var ateister ihop. Pappa brukade sammanfatta sin världsbild med en mening:
“Det finns bara en sak man vet säkert, och det är att man ska dö.”
Raka rör och hårda bananer för den som bara ägnar livet åt att vänta – någonting pappa aldrig har gjort.
På sjuttiotalet fick han för sig att ordet frigjord gällde honom, och gick ur statskyrkan. “Den som icke tror skall heller icke skatta”, resonerade han och skaffade papper på att han var hedning.
Hedning.
Han stod utanför. På egna ben. Tvingad att möta evigheten utan annat hopp än att bli maskföda. Det måste ungefär ha varit som att stå utanför hyresgästföreningen – när det är dags att be hyresvärden om nåd och anstånd får man förhandla själv.
Detta gick mamma på nerverna. Efter att ha varit familjens enda kandidat till förstapriset Evigt Liv en hel månad fick hon nog. Hon tänkte minsann inte sitta ensam i Paradiset medan pappa hjälpte påskliljor och vitsippor bryta upp genom gräsmattan. Nej, mamma hade storplaner för evigheten, så efter ett månvarv i vild, hednisk frihet tvingades pappa med igen.
Det är detta som är precis som pensionssparande. Man lägger undan för gamla dar. Så ändrar man sig och tänker: “Ah, vad fasen, man ska leva i nuet”, går ur och köper bingolotter för hela klabbet. Tre veckor med Loket senare har någon lämplig finansminister halverat pensionen, och så är man tillbaks i egensparandet igen. Julotte- och bröllopsduttandet.
Och nu är det min tur. Ateistens sonson och pensionsspararens son. Vad tror jag på?
Arvet arvet efter farfar och pappa är tungt att bära. Två så hängivna hedningar är svåra att matcha, men jag gör mitt bästa. På mitt eget husbehovshedniska sätt. Men jag stannar ofta upp och undrar när min stund ska komma – när jag kommer att rusa gator och torg fram med ett kors runt halsen, en bibel i ena handen och en kollekthåv i andra – när jag kommer att börja tro. Och på vad.
En gång trodde jag på mig själv. Kanske inte så mycket som somliga tror på högre makter, men ändå. Åt det hållet. Frågan är om det räcker i längden.
För säkerhets skull går jag i kyrkan någon gång om året. Sådär i juletid, när man kan skylla på årstiden. När jag passerar en kyrka händer det att jag tittar in och beundrar byggnadsverket. Och när livet går åt skogen ett par gånger om året vänder jag blicken uppåt, knäpper en och annan hand och viskar:
“Hördu, snälla. Varför jag?”
Någon gång om året.
Jag sparar till min ålders höst – när allt kommer omkring vill jag slippa farfars sjå på slutet. När allt kommer omkring är lagom bäst.
När allt kommer omkring är jag ju ändå svensk.