Det är söndag eftermiddag och jag står för matlagningen. Till mina döttrars förtret blir det fiskgryta. Båda tror sig vara fiskhatare, men eftersom ingen av dem någonsin svalt en enda bit fisk vet de förmodligen inte vad de tycker.

Framför mig ligger ett gulnat, handskrivet tjugofem år gammalt recept. Jag har bestämt mig för att ge mina döttrar en bit familjehistoria – en av mina favoriträtter från tonåren.

Halvvägs ner i receptet kommer det: "torsk, 1 paket". Och inom parentes: "450 gram".

Jag ser på mitt eget torskpaket (japp, jag använder fyrkantig amatörfisk). Det väger 400 gram, inte 450.

Tanken slår mig: var fiskpaketen större förr? Har någon har bestämt sig för att försnilla 50 gram utan att sänka priset, som ett sätt att förbättra marginalerna?

Jag kommer att tänka på George Orwells 1984, där chokladpriserna höjs men chokladen ändå beskrivs som billigare och billigare för varje prishöjning, och där samhällets historia revideras varje gång för att styrka påståendet om det eviga prisraset.

Utan att kunna livsmedelsindustrins spelregler, försöker jag komma på hur motsvarande utveckling i datorvärlden skulle sett ut. Alla mina idéer blir krystade – den ena mer än den andra: datorer med mindre lagringsutrymme, internminne och lägre klockfrekvens för varje lansering? Bredbandsabonnemang som ersätts med 28.8-modem? Energislukande monster till persondatorer som upptar hela rum och drivs med ett kärnkraftverk var?

Sedan slås jag av det självklara – att datorvärlden egentligen aldrig byggt med användarnas verkliga behov för ögonen, utan endast i syfte att kunna skapa behov.

Jag minns en säkert femton år gammal krönika om datorprestanda och teknikutvecklingen.

Skribenten gjorde sig lustig över att datorerna blivit snabbare för varje år men att ingenting egentligen förändrades. Han berättade att hans förra dator hade startat så långsamt att han hann hämta en kopp kaffe innan den var klar. Sedan fick han en ny, många gånger snabbare dator och ingenting förändrades. Han kunde fortfarande fixa en kopp kaffe medan datorn startade.

Där är nog datorindustrins motsvarighet till krympande fiskpaket: ständigt snabbare datorer som vi fyller med ständigt nya program som fungerar som socker i bensintanken. Behov skapas och vi köper nytt för att hänga med, men i ärlighetens namn var ordbehandlingsprogrammen snabba nog och tillräckligt kompetenta för mina behov redan för femton år sedan.

Jämfört med hur mycket pengar jag själv har gjort av med på datorer som alla varit lagom bakåtkompatibla och som startat medan även jag hämtar kaffe känns plötsligt femtio gram fisk per paket som en baggis.

Taggmoln: torsk, george orwell, 1984