Jag får ibland höra att jag lever i ett spökhus. Kollegorna säger det med värme, vi skrattar lite åt det och sedan går livet vidare. Samtidigt ligger det en massa sanning bakom beskrivningen av det arbete jag steg för steg gjort till min vardag.

Ganska många av oss som arbetar på Axis har länge haft uppfattningen att vårt bolag inte riktigt är som andras. På samma sätt är min egen roll nog inte riktigt typisk för en CIO. Egentligen borde min titel nog vara CCO (Chief Consequence Officer) eller möjligen VP of Paranoia. Själv ser jag mig som rörmokare; någon som ser till att rörledningarna håller tätt och att flödena i bolaget försörjer alla delar efter behov.

Med rör efter rör och koppling efter koppling som lagts till under år av tillväxt har komplexiteten ändrats och med den potentiella konsekvenser av framtida ändringar. Det är här spökhuset kommer in. Eller konsekvensanalysen om man vill. Eller paranoian.

I frågan om själva de långa målen med arbetet har jag nämligen allt oftare insett att strategier är vad de är – man kan likväl lyckas bra med en kass strategi som man kan misslyckas med en lysande. I min värld är det inte vad man gör utan *hur* man gör det som är det mesta av skillnaden, och det är här jag och mina stolta Ghostbusters kommer in i bilden.

I vår ytterst summariska verksamhetsbeskrivning ingår egentligen bara två meningar:
• Rör er i hela organisationen och se till att vi kan skala upp verksamheten.
• Agera målvakter så att vi inte suboptimerar bolaget omedvetet.

Det är den där andra meningen som frammanar vålnaderna i min existens. Att inte suboptimera bolaget omedvetet betyder – för mig – att konsekvenserna ska vara kända i förväg. Beslutsunderlaget ska vara så komplett det kan. Sedan kan vi välja att gå vilken väg som helst, men varje suboptimering ska vara resultatet av ett *medvetet val*, inte en olycka orsakad av dålig koll på läget.

Oavsett om man därefter beskriver min roll som rördragare eller Van Helsing på jakt efter sin Dracula är det där själva spökhuset och paranoian kommer in: att utifrån önskade mål drömma ihop risk- och konsekvensanalyser som gör att vi kan fatta beslut med acceptabla eller rimliga risker.

Så min roll är därmed att tillsammans med ett helt gäng andra vampyrjägare ta mig in i både igenmurade kryptor och högteknologiskt skimrande katedraler (envars bild av spökslott varierar har jag lärt mig…), ta reda på vilka monster som väntar runt varje framtida hörn och ha en plan för hur vi bekämpar dem.

Med åren har detta präglat mer och mer av mig personlighet och mina närmaste har hört mig säga detta många gånger: när mitt liv är slut kommer jag att dö lättad. Puh! Jag klarade det; jag kom hela vägen fram...

Taggmoln: spökhus, van helsing, dracula, rörmokare, paranoia