Det började med ett mejl: “Urgent action needed”.

Ni vet hur det är – ett mail kommer sällan ensamt. Dessutom har världens alla spammare en förmåga att tycka att det mesta är väldigt angeläget. Därför tog det en stund för mig att lägga märke till brevet.

Det kom från Akamai som vi använt för att accelerera all webbtrafik i flera år. Mycket fungerar bra av sig själv, men för att komma in i vissa marknader måste man justera både sinnelag och teknik. Det viktigaste exemplet är Kina. För oss är det en viktig marknad, och att ha en långsam webbplats är inget bra alternativ. På tio sekunder hinner många kunder försvinna, och på trettio försvinner en hel kontinent.

När vi började 2010 ställdes vi direkt inför en första utmaning. För att driva en webbserver inne i Kina måste man ha ett utgivningsbevis i form av en avsändarkod som bakas in i sidor. Vi funderade på tänkbara konsekvenser men valet var egentligen inte svårt. Prestandan för kunder och kollegor var viktigare än att eventuella paranoida fantasier.

Det höll i flera år. Vi tillämpade en sorts set and forget-lösning. Koden bakades in med automatik, vi fick korta svarstider i retur och glömde bort allt.

Låt oss hoppa tillbaka till nutid. Så kom då mejlet från Akamai.

Det dök upp i en samling episkt usel spam som jag satt och raderade med rutinmässigt få hjärnceller igång. Fishing, porr och nigeriabrev förpassades till evig digital intighet. Klick, klick, klick, borta. Men något i akamaibrevet fick mig att undra om jag inte borde slå på en lite större del av hjärnan.

Det handlade om Kina och spärrord. Efter en läsning till började jag tro att det trots allt inte handlade om fishing.

Vi hade trettiosex timmar på oss att säkerställa att vår webbplats inte innehöll vissa ord och uttryck. Gjorde vi inte det skulle vårt utgivningsbevis dras in eller vår webbplats svartlistas och stoppas. Sannolikt båda delarna.

Plötsligt var trettio sekunders laddtid för vår externa webb inte vad det handlade om utan massiv tystnad. Världens största portvakt stod mellan och oss och vår marknad och talade om vad vi fick säga. Alla principiella problems moder hemsökte mig.

Min första reaktion var att vi inte hinner. Trettiosex timmar är ingen optimal tid att granska ett tusental webbsidor på ett språk ingen av oss talar. Min andra reaktion var att ingen ska tala om för mig vilka uttryck vi får använda. Min tredje reaktion var att det kanske inte var ett problem på riktigt.

I mejlet fanns ett excelark med 3893 rader förbjudna uttryck, alla prydligt kategoriserade på kinesiska.

Ett antal besök på Google Translate senare förstod vi bättre vad som var non grata, icke önskevärt, bannlyst. Det handlade bland annat om onlinespel, porr, försäljning av vapen, droger och giftiga kemikalier och mjukvara för buggning, alltså ingenting vi har som vare sig kärnverksamhet eller bisyssla.

För säkerhets skull granskade vi vårt webbinnehåll så fort vi kunde. Lika bra att veta hur det var ställt.

Vi hittade ingenting.

När de trettiosex timmarna var över hade vi kvar både webbplats och innehåll, men släppte frågan med en fadd eftersmak av tvivel och kvardröjande undran:

Hur mycket skulle vi varit beredda att kompromissa med den yttrandefrihet vi tar för given? Min förhoppning är att svaret är _Ganska lite_, men den här gången kom vi aldrig riktigt nära att behöva svara.

Jag samlar mod och övertygelse till den gång striden handlar om värden som enklare går att försvara och tar med mig erfarenheten av hur världens största interna marknad styrs.

Taggmoln: akamai, Censur, kina, excel

Det finns inga heliga principer och fanns de skulle de vara till för att brytas. Själv håller jag på att bryta mot en av mina viktigare livsregler.

Sista halvan av nittiotalet lät mig uppleva Internetbubblans nya ekonomi inifrån. På ett av tidens portalföretag upptäckte jag värdet av att leva efter en viktig och alldeles riktig princip: Lansera aldrig efter lunch. Lansera aldrig efter en onsdag. Lansera aldrig före en storhelg.

Om du inte vill arbeta natt, helg eller kvalificerad övertid vill säga.

Alla lanseringar går snett – i alla fall om Murphy får råda. För att vara snäll mot utvecklare, projektdeltagare, testare och användare måste man som ansvarig med andra ord se till att det också finns utrymme att hantera problemen.

Planerad strultid. Planerad strultid som i eftermiddagar, som i onsdag, torsdag, fredag. Strultid som i flera veckor kvar till jul.

Med en rimlig lanseringsplanering hinner man täta läckor, slipa till råa kanter och hålla användare informerade – utan att någon behöver offra familjelivet.

Ibland finns tillfällen då även de bästa principer måste brytas, och nu är kanske ett sådant tillfälle. Ögonblick då man tror att ingenting kan gå fel, stunder då allt bara går som på räls. Då är det enkelt att lockas lyssna till lockropen från Sirenernas vilseledande visa:  The "What could possibly go wrong?"-lullaby.

En klok person som hör dessa klassiska ord skjuter lanseringen, lägger benen på ryggen och drar till skogs tills storhelgen är slut. En klok person låter sig inte vilseledas. En klok person vet att Sirenerna inte har någon ingenjörsexamen i FLaGNS: Framgångsrik Lansering Ganska Nära Storhelger.

Själv lockas jag däremot av möjligheten i att vinna lite tid. Vem vet, tänker jag. Det kanske funkar den här gången?

Överrumplad av min egen naiva tro på den felfria lanseringen kämpar jag med min plötsliga förälskelse i vaggvisans glidande toner.

Vad kan gå snett? Hur illa kan det gå?

Det handlar bara om en DNS-ändring. Sedan är hela externwebben och alla våra onlineberoende partnerintegrationer akamaiserade, accelererade och racerbilifierade.

I teorin.

I praktiken kanske vi häller socker i tanken på en rymdraket som måste köras på flytande vätgas?

På ena axeln sitter min hornbeprydda, röda impulsiva hälft och frågar om jag är en man eller mus. På andra axeln sitter en gulblekt skugga med en sned gloria och försöker sälja in sanningen att det är fräckt att vara förståndig och att ingen vill vara det modigaste liket på bårhuset.

Å andra sidan ligger det ingen ära i att vara den fegaste hundrafemtioåringen på hemmet heller.

Vojne vojne.

På artonhundratalet skrev Richard Dybeck om vilka tuffingar vi brukade vara: "Mandom, mod och morske män, finns i gamla Sverige än".

Jag antar att det inte gäller mig och tröstar mig med att datorer inte fanns på Dybecks tid.

Taggmoln: murphy, akamai