Tesen är enkel: allt som leder till onödig värmeutveckling ska bort: interndebiteringar, administration utan egenvärde och krångliga beslutsvägar. I stället räknas det som tillför verklig nytta, med eller utan en tydlig beställare. På Axis är det ingenting konstigt. Vi gör som alla andra: försöker använda vår tid på bästa sätt till att maximera utväxlingen för bolaget. I vissa frågor gör vi det som policymakare, i andra som leverantörer.

I alla tider har detta visat sig vara en god angreppsmetod. Med tiden och tillväxten har emellertid saker börjat ändras. På några år har vi gått från knappt 400 anställda till runt 1200 och omsättningen har ökat från 700 miljoner kronor till mer än fem gånger så mycket.

Vem som än ser på bolaget kan konstatera att saker har förändrats – inget äkta tillväxtbolag är sig likt med några års mellanrum.

Med det i åtanke har jag försökt blicka framåt. Vad har hänt till om fem år? Hur många kollegor, länder och miljarder ska vi stötta då? Hur måste vi arbeta för att klara det?
En av slutsatserna har varit tydlig: vi bör bli bättre beställare.

Sanningen är nämligen den är vi är alldeles fenomenala leverantörer. Sanningen är också att vi inte är lika fenomenalt goda kravställare. Ganska ofta tvärtom, faktiskt.

Både jag och mina medarbetare – och i ärlighetens namn de flesta jag har stött på i IT-branschen överhuvudtaget – har en tendens att vara lätt vålnadslika i beställarrollen. Närvarande på ett lätt diffust sätt lämnar vi spår av ektoplasma: en vision här, en kravmening där. Är man en god leverantör löser det sig ändå.

Jo, i alla fall hittills.

Men om tillväxten fortsätter i fem år till vinner vi på att lyfta oss i vårt vitnade spökhår. Tänk så skönt att slippa kompensera för kassa krav genom att vara en lysande leverantör när vi växer så att det knakar.

Därmed måste vi lära oss den ädla konsten att ställa goda krav, rimliga krav och krav i rättan tid – ledtider är trots allt vad de är oavsett kvalitet på beställningen.

Paradoxalt nog kan detta också göra att vi måste ändra oss i paradgrenen leverans. Att alltför mycket definiera sig som leverantör kan bli självuppfyllande; är man alltför duktig finns ingen anledning att vara en bra på att ställa krav, resonerar jag. Tvärtom kanske vi till och med lockas fortsätta vara vålnader i kravställan för att få fungera som fantomer i leverans.

Därmed har vi tolv månader av något omlagd kurs framför oss – omställning, förkovring och också i viss mån själasökande. Att omdefiniera sig är inte enkelt.

Första steget är att döpa projektet. Vad tror ni om Excorcisten?

Taggmoln: ektoplasma, kravställare, paradoxer, goda leverantörer