Mellanchefer har det inte lätt. Klämda mellan högre makter och underställda ska de balansera intressekonflikter, försvara, förklara och genomföra åtgärder de inte alltid själva beslutat om och hålla igång ett bolags motor.

Hur man som närmast högre chef på bästa sätt ska hjälpa sina mellanchefer är långt ifrån självklart. En av mina före detta kollegor beskrev dilemmat som att styra med en ledad pinne. En annan har liknat det vid att backa med släp. Oavsett vald metafor är bilden snarlik: styr du oförsiktigt åt ett håll riskerar ekipaget – med mellanchefen i spetsen – gå åt andra hållet. Det är säkert lätt att få intrycket att omdömena är elaka, men det är inte avsikten. De två kollegorna är ingenjörer och har sett det från ett rent reglertekniskt perspektiv.

Bilderna visar en knepig utmaning för bolag som växer: hur ska man få alla att gå åt samma håll när nya ledade pinnar och backande släp hela tiden stoppas in mellan toppskikt och alla dem som faktiskt gör det mesta av jobbet?

Mellanchefer tillför en oundviklig distans. För min del är varje avstånd för stort, och enda sättet att minska klyftan mellan problem och lösning är att själv abdikera. Det är bara att ge bort rätten och skyldigheten att agera och gilla att resultatet blir någonting nytt och oväntat.

För att få detta att funka har jag försökt drömma ihop en egen regelbok. Den sammanfattas enklast i en kort uppmaning: lös problem på rätt ställe. Min personliga definition av "rätt ställe" är att inte flytta problem i tid och rum; den som hittar skattgömman av strul ska ha mandat att agera. Uppmana till tempo och vilja att prova. Tillåt fel.

Allt det där ser bra på pränt, men ibland hemsöks jag av Forna Julars Spöke – Detaljstyrning och Mikromanagering. Likt Odysseus Sirener lockar det mig mot fördärvet och sjunger att vissa problem är bara mina och inte alls ska lösas där och då. De ska i stället behandlas som en radioaktiv rest och skickas för upparbetning till ett team av experter där jag har den vitaste labbrocken.

För det mesta besinnar jag mig i tid och inser att det är omöjligt att utrusta ett bolags mellanchefer med Geigermätare så att de vet vilka frågor de ska undvika och problem de ska slussa uppåt. Hellre då bygga handlingkraft än handlingsförlamning genom att tydligt förklara vart vi är på väg. Sedan får alla hjälpa till att köra efter bästa förmåga – oavsett om de backar med släp på en motorväg. I bästa fall kör vi i diket rakt in på ett stickspår som visar sig vara bolagets viktigaste upptäckt.

Taggmoln: mellanchef, mikromanagering, abdikera