Vanans makt

Jag har fått en ny mobiltelefon. Det märks att den är gjord för ungdomar – jag kan inte använda en enda av ringsignalerna.

Det här är andra gången på ett år som jag försöker byta bort min gamla T39, en stridsvagn och överlevare bland mobiltelefoner. Till slut gick min gamla vapendragare sönder. Den föll isär, och för nästan ett år sedan försökte jag byta den mot en annan modell. Efter några veckors försök att använda den andra telefonen grät jag inombords. Knappen som på T39 betyder “Ta mig tillbaka, sluta, stopp, avbryt, lägg av NU!” hade bytt betydelse på nya modellen och betydde i stället “Ta mig online och köp ringsignaler”.

Mitt motoriska minne gjorde att jag gick omkring i ett brus av ljud i de tre veckor det tog innan jag tröttnade, grävde djupt i arkivlådorna och plockade fram T39 igen. Med gaffatejp fick den liv i nästan ett år till.

Nu, för några veckor sedan, blev min ögonsten trött på livet, fick ont i processorn, eller något. Den började stänga av sig själv och tog inte emot alla samtal. Möjligen var det en sorts försök att skydda mig, men artificiell intelligens av den sorten kan vara svår att leva med.

Alltså blev det dags att försöka hitta en telefon som uppfyller alla mina krav: den ska gå och ringa på och helst ha någon sorts lucka eftersom jag inte kommer överens med knapplås.

Så småningom fick jag en ny telefonen. Efter de första timmarnas laddning stod det klart att min kravbild hade saknat en sak: en vettig ringsignal. Som modern mobiltelefonoskuld förstod jag inte hur viktigt det här är. Ljuden i den nya telefonen heter “Alien phone”, Bulls Eye”, “Call the club”, “CanUFell”, “Mothership” och “SpaceTones”. Inte en vettig signal så långt örat når. Dessutom är modellen försedd med en rejäl högtalare så att alla i hela mellanstadieklassen (eller vem nu signalen är gjord för) kan delta i discot.

Diskret är med andra ord inte ordet.

Visst kan jag lägga in egen musik i den, men att stoppa in mina gamla husgudar är knappast mer diskret. Dessutom gör sig hårdrock inte i mobiltelefontappningar – som alla riktiga metallskallar och Spinal Tap-fantaster vet ska förstärkarna gå till elva, och min nya mobil går bara till åtta.

Nåväl, om jag inte kan omvända telefonen får jag väl i stället själv skaffa hängbrallor och bakvänd keps (eller vad som gäller nuförtiden).

Allt enligt den gamla paradsanningen If you can’t beat them, join them.
Comments