Tillväxtbolag är annorlunda. Jag har haft en utmaning att förklara detta för nyanställda i många år, men på sistone har jag också fått förklara vår skumma särart för konsulter.

Lite rörigare, mycket friare och fullt av möjligheter som bara väntar på att förverkligas. Ungefär så ser vardagen ut för oss som lever enligt devisen Be inte om lov, be om ursäkt.

Frågan som har förbryllat mig mest på sistone är det förvånade utropet från en konsult:

— Men får du verkligen...? Ska du inte be om lov?

Jag förstod först inte frågan. Be om lov? Varför det?

Visst, jag har en del att säga till om men det är inte av någon sorts maktfullkomlighet jag blir förvånad; alla har en chef. Även VD rapporterar till någon. På papperet har frågan en viss naturtrogen logik — jag kanske borde kolla med den där någon i förväg?

Fast så var det just det där med snabbväxande tillväxtbolag. Där rör vi oss med det som ibland kallas en hårdmjuk styrning: ett tydligt kulturellt ramverk sätter gränser och definierar en sorts spelplan där reglerna är busenkla: agera så länge du inte går över gränsen. Kör på. Försök. Det är i ögonblicket händelser sker och beslut fattas. Det är närmast problemet lösningen ska utformas. Kortaste tiden från hinder till lösning får man genom att inte transportera problem till någon annan utan lösa dem på plats. Där och då. Du. Själv.

Be inte om lov, be om ursäkt.

För att ett tillväxtföretag ska fungera bra behövs ytterligare ett mantra, någonting som balanserar denna långtgående frihet som inte alltid är tydlig för nykomna medarbetare. Vi kallar det prestigelöshet, men egentligen betyder det förlåtande attityd, att alla fel tolereras så länge ingenting sopas under mattan. Gör man fel — eller hittar några fel — måste man snabbt lyfta fram dem. Hos oss pekar ingen finger. Ingen skäller. Ingen gnäller. Alla vet vad som gäller: vi hugger i, hjälps åt och fixar det.

Vi tar alla i, för det är kicken att vara med om den häftiga resan som driver oss, att sitta i maskinrummet på en rymdraket och justera munstyckena tills bränsleblandningen är optimal.

När jag letar efter tillväxtfilosofer att hålla i handen på vägen är det svårt att bortse från Karin Boye som visste att det är vägen som är mödan värd. I min personliga samling husgudar ryms emellertid mest personer med skit under naglarna. Lemmy i Motörhead formulerade sig i Boyes anda när han skrev ett av sina många epos.

"The chase is better than the catch". Yeah! Tillväxt by vårtor!

Taggmoln: tillväxt, be inte om lov, maktfullkomlig