I en diskho
07 05 90 23:43 Kategorier: Kåserier
Jag har precis avslutat en disk. Ni vet – en riktig en. En treveckors.
Mitt hem är en misär.
Jag har börjat utföra vetenskapliga experiment på toaletten. Vet ni hur länge man tvingas låta bli att städa handfatet innan emaljen helt och hållet försvinner under avlagringarna? Det vet jag.
Jag har dessutom lyckats odla en helt ny spännande sorts bakterier på ena sidan av toaletten. De lever på Ajax Ultra. Var gång jag gör minsta ansats att städa växer bakteriekolonin explosionsartat – mamma påstår att det är den rena emaljen som syns och inte alls en bakteriekoloni, men vad vet egentligen hon? Hon har i ärlighetens namn aldrig upplevt sann och hängiven smuts, verklig skitighet, medan jag däremot har livslång erfarenhet. Själv är jag övertygad om att bakteriekolonin måste svältas ut – inget mer rengöringsmedel den här sidan år tvåtusen.
Mitt hem är en misär.
Vet ni att en nästan färdigskriven exjobbsrapport kan bli ett riktigt snyggt golv, bara man brer ut den tillräckligt? Dekorerar man den sedan med gamla rester från Burger King och senaste fjorton dagarnas TV-program blir resultatet slående: man bor mitt i ett expressionistiskt konstverk och är som en ensam jättebakterie i en höinfusion, som en performance-konstnär i griseri.
Nä, det där gamla uttrycket Mitt hem är min borg gäller inte längre. För tillfället är mitt hem en jättelik odlingsplatta där allt ludnare saker lever och kalasar på varandra. Nåja, jag ska kanske inte klaga – det är någon att se på hockey tillsammans med.
Men en sak sörjer jag – sängkvalstren avskyr mig. Senaste gången sängen var bäddad var någongång förra decenniet (ni minns säkert vilket decennium jag talar om – det var då fastigheterna inte gick att köpa, vilket är festligt med tanke på att samma fastigheter idag inte går att sälja). Vid närmare eftertanke tror jag nog att sängkvalstren gillar mig ändå – de borde hinna lägga, ruva och kläcka fram några generationer kvalster i mina lakan på tre månader.
Jo att överleva i den här bostaden är inte enkelt.
Så var det köket.
*
Förlåt pausen, men jag blir alldeles matt av att tänka på det – jag har nämligen precis diskat. Det var dags, det måste till och med jag erkänna. I morse när jag till slut släpade mig upp slogs tallrikarna om sportsidorna i tidningen. Då var det dags.
Första tallriken var inte så illa – inte alls lika illa som den borde vara. Den bet mig några gånger, men jag är vaccinerad mot rabies och inte rädd av mig. Som en kökets Don Quijote tog jag mig an den komplicerade uppgiften. Jag hade ingen Sancho Panza, men jag hade mitt svärd – mitt magiska och dryga svärd som jag aldrig skulle byta mot två mediokra. Excalibur, kanske ni tror, men nej. Mitt vassaste redskap heter Yes Ultra.
Med ett modigt visslande på mina läppar började jag diska. Första lagret var lätt att få bort – glass fäster inte så bra på rester av rödbetsoppa. Då var det värre att ta bort de stekta äggen under rödbetsoppan.
Tre veckors ätande på tre platta och två djupa tallrikar, två gafflar och en tesked. Tro mig – det är en suverän bantningskur. Efter två veckor har man praktiskt taget slutat äta helt och hållet.
Jag och min trogna förkämpe Yes Ultra stred tappert. Vi gned oss blodiga, fick tallrikarna att glöda av friktionen, var segerherrar i en kort och mycket blodig fejd. Trodde vi. Mitt i stridens hetta, precis när vi såg ut att vinna, ändrade matresterna strategi och gick till motangrepp. Jag svängde mitt svärd och gjorde slut på dryga litern Yes på nolltid. Det var då jag tvingades till reträtt, tvingades inse att snälla och beskedliga hushållskemikalier inte räcker långt mot tre veckors väldrillad legosmuts. Mot den disken skulle bara en sak fungera: nervgas.
Mitt hem var en misär.
Nu är det bättre – jag är för tillfället på turné i vänkretsen. Jag är normalt inte lättskrämd, men när heltäckningsmattan började prata i sömnen i förrgår fick jag nog.
Är det någon som vill hyra en möblerad lägenhet i andra hand?
Mitt hem är en misär.
Jag har börjat utföra vetenskapliga experiment på toaletten. Vet ni hur länge man tvingas låta bli att städa handfatet innan emaljen helt och hållet försvinner under avlagringarna? Det vet jag.
Jag har dessutom lyckats odla en helt ny spännande sorts bakterier på ena sidan av toaletten. De lever på Ajax Ultra. Var gång jag gör minsta ansats att städa växer bakteriekolonin explosionsartat – mamma påstår att det är den rena emaljen som syns och inte alls en bakteriekoloni, men vad vet egentligen hon? Hon har i ärlighetens namn aldrig upplevt sann och hängiven smuts, verklig skitighet, medan jag däremot har livslång erfarenhet. Själv är jag övertygad om att bakteriekolonin måste svältas ut – inget mer rengöringsmedel den här sidan år tvåtusen.
Mitt hem är en misär.
Vet ni att en nästan färdigskriven exjobbsrapport kan bli ett riktigt snyggt golv, bara man brer ut den tillräckligt? Dekorerar man den sedan med gamla rester från Burger King och senaste fjorton dagarnas TV-program blir resultatet slående: man bor mitt i ett expressionistiskt konstverk och är som en ensam jättebakterie i en höinfusion, som en performance-konstnär i griseri.
Nä, det där gamla uttrycket Mitt hem är min borg gäller inte längre. För tillfället är mitt hem en jättelik odlingsplatta där allt ludnare saker lever och kalasar på varandra. Nåja, jag ska kanske inte klaga – det är någon att se på hockey tillsammans med.
Men en sak sörjer jag – sängkvalstren avskyr mig. Senaste gången sängen var bäddad var någongång förra decenniet (ni minns säkert vilket decennium jag talar om – det var då fastigheterna inte gick att köpa, vilket är festligt med tanke på att samma fastigheter idag inte går att sälja). Vid närmare eftertanke tror jag nog att sängkvalstren gillar mig ändå – de borde hinna lägga, ruva och kläcka fram några generationer kvalster i mina lakan på tre månader.
Jo att överleva i den här bostaden är inte enkelt.
Så var det köket.
*
Förlåt pausen, men jag blir alldeles matt av att tänka på det – jag har nämligen precis diskat. Det var dags, det måste till och med jag erkänna. I morse när jag till slut släpade mig upp slogs tallrikarna om sportsidorna i tidningen. Då var det dags.
Första tallriken var inte så illa – inte alls lika illa som den borde vara. Den bet mig några gånger, men jag är vaccinerad mot rabies och inte rädd av mig. Som en kökets Don Quijote tog jag mig an den komplicerade uppgiften. Jag hade ingen Sancho Panza, men jag hade mitt svärd – mitt magiska och dryga svärd som jag aldrig skulle byta mot två mediokra. Excalibur, kanske ni tror, men nej. Mitt vassaste redskap heter Yes Ultra.
Med ett modigt visslande på mina läppar började jag diska. Första lagret var lätt att få bort – glass fäster inte så bra på rester av rödbetsoppa. Då var det värre att ta bort de stekta äggen under rödbetsoppan.
Tre veckors ätande på tre platta och två djupa tallrikar, två gafflar och en tesked. Tro mig – det är en suverän bantningskur. Efter två veckor har man praktiskt taget slutat äta helt och hållet.
Jag och min trogna förkämpe Yes Ultra stred tappert. Vi gned oss blodiga, fick tallrikarna att glöda av friktionen, var segerherrar i en kort och mycket blodig fejd. Trodde vi. Mitt i stridens hetta, precis när vi såg ut att vinna, ändrade matresterna strategi och gick till motangrepp. Jag svängde mitt svärd och gjorde slut på dryga litern Yes på nolltid. Det var då jag tvingades till reträtt, tvingades inse att snälla och beskedliga hushållskemikalier inte räcker långt mot tre veckors väldrillad legosmuts. Mot den disken skulle bara en sak fungera: nervgas.
Mitt hem var en misär.
Nu är det bättre – jag är för tillfället på turné i vänkretsen. Jag är normalt inte lättskrämd, men när heltäckningsmattan började prata i sömnen i förrgår fick jag nog.
Är det någon som vill hyra en möblerad lägenhet i andra hand?
Comments
Baklängeskreativ
07 04 90 23:52 Kategorier: Kåserier
Jag blir kreativ baklänges. Det borde förmodligen finnas en glamorös historia för varje intresse som jag drabbat min omgivning med, men det gör det inte. Intressena uppstår helt enkelt av fel skäl; jag blir kreativ baklänges.
Tänk er en författare på medeltiden. Dåtidens ordbehandlare var förmodligen gåspenna och lumppapper – vad var egentligen författarens drivkraft kan man fråga sig. Förmodligen viljan att berätta en historia. Vill man berätta en historia för många personer kan man bli författare. Alltså skriver man. Konstigare var det nog inte. Det är vad jag brukar kalla ett typiskt framlängesintresse. Det finns ett typiskt behov och man löser det.
Den som är baklängeskreativ börjar i andra änden. För min del började skrivandet med att pappa tog hem en elektrisk skrivmaskin när jag var arton år gammal. Jag trivdes helt enkelt med att trycka till tangenterna och höra det lilla termoelektriska skrivhuvudet fräsa till när det brände in bokstäverna i papperet.
Min baklängeskreativa hjärna får mig att alltid börja med prylen. Jag blir inte författare för att berätta en historia utan för att få använda min nya dator.
Det värsta är att jag inte har lärt mig. Tvärtom har jag just upptäckt elektriska skruvdragares nära nog erotiska inverkan på en trettiosjuårig, husägande tvåbarnspappa som aldrig har någon tid över för sig själv. Ända tills jag – mer eller mindre av misstag – köpte en skruvdragare härmoveckan har jag alltid tyckt att det där med skruvar är överskattat. Varför anstränga sig när man kan spika? En hammare, en spik och vilken bräda som helst: tjoff, tjoff, tjoff sedan är det klart. Skitenkelt.
Nu ser jag lite storsint och roat tillbaka på min ungdomliga brist på insikt. Idag spikas ingenting i vårt hus. Vi skruvar. Det kommer inte en färdigmonterad möbel innanför tröskeln – numera är det mängden lösa skruvar som avgör vad vi köper.
I morgon är det lördag. Då ska vi köpa en sandlåda till familjens tvååring. Hon bryr sig inte om vilken sandlåda det blir bara den går att gräva i, och hennes mamma är inte bättre hon. Som tur är följer jag med och styr upp inköpen. Tänk om de skulle kommit hem med en formgjuten grön sköldpadda av plast…
Egentligen tror jag att baklängesintressen blivit allt vanligare som en bieffekt av all teknisk utveckling. I takt med att husets skruvar verkligen (jag garanterar!) är åtdragna, alla staketpinnar sitter fast och grannarna börjat ta in sina utemöbler på kvällen har jag börjat förstå att jag måste börja brinna för någonting nytt.
Vad tror ni man kan göra med en eldriven sticksåg?
Tänk er en författare på medeltiden. Dåtidens ordbehandlare var förmodligen gåspenna och lumppapper – vad var egentligen författarens drivkraft kan man fråga sig. Förmodligen viljan att berätta en historia. Vill man berätta en historia för många personer kan man bli författare. Alltså skriver man. Konstigare var det nog inte. Det är vad jag brukar kalla ett typiskt framlängesintresse. Det finns ett typiskt behov och man löser det.
Den som är baklängeskreativ börjar i andra änden. För min del började skrivandet med att pappa tog hem en elektrisk skrivmaskin när jag var arton år gammal. Jag trivdes helt enkelt med att trycka till tangenterna och höra det lilla termoelektriska skrivhuvudet fräsa till när det brände in bokstäverna i papperet.
Min baklängeskreativa hjärna får mig att alltid börja med prylen. Jag blir inte författare för att berätta en historia utan för att få använda min nya dator.
Det värsta är att jag inte har lärt mig. Tvärtom har jag just upptäckt elektriska skruvdragares nära nog erotiska inverkan på en trettiosjuårig, husägande tvåbarnspappa som aldrig har någon tid över för sig själv. Ända tills jag – mer eller mindre av misstag – köpte en skruvdragare härmoveckan har jag alltid tyckt att det där med skruvar är överskattat. Varför anstränga sig när man kan spika? En hammare, en spik och vilken bräda som helst: tjoff, tjoff, tjoff sedan är det klart. Skitenkelt.
Nu ser jag lite storsint och roat tillbaka på min ungdomliga brist på insikt. Idag spikas ingenting i vårt hus. Vi skruvar. Det kommer inte en färdigmonterad möbel innanför tröskeln – numera är det mängden lösa skruvar som avgör vad vi köper.
I morgon är det lördag. Då ska vi köpa en sandlåda till familjens tvååring. Hon bryr sig inte om vilken sandlåda det blir bara den går att gräva i, och hennes mamma är inte bättre hon. Som tur är följer jag med och styr upp inköpen. Tänk om de skulle kommit hem med en formgjuten grön sköldpadda av plast…
Egentligen tror jag att baklängesintressen blivit allt vanligare som en bieffekt av all teknisk utveckling. I takt med att husets skruvar verkligen (jag garanterar!) är åtdragna, alla staketpinnar sitter fast och grannarna börjat ta in sina utemöbler på kvällen har jag börjat förstå att jag måste börja brinna för någonting nytt.
Vad tror ni man kan göra med en eldriven sticksåg?