Den som vill ändra världen behöver ett bra kontaktnät och en god portion vansinne.

Just nu förbereds en av historiens mest ambitiösa utbildningsinsatser någonsin. Forskare vid the Media lab (http://www.media.mit.edu/) på världens troligen ledande tekniska högskola – Bostons MIT, Massachussetts Institute of Technology – har länge letat efter sätt att förbättra människors lärande och skapande med hjälp av datorer.

2005 presenterade medialabbets grundare, världsnamnet Nicholas Negroponte, en smått vansinnig idé som nu håller på att förverkligas: OLPC – One Laptop Per Child (http://www.laptop.org/).

Hans förslag är enkelt: alla barn borde få en egen dator. Alla barn, även i utvecklingsländer, måste få lära sig den nya tekniken eftersom det är deras enda sätt att – som Negroponte uttrycker sig – "tap into their own potential, to be exposed to a whole world of ideas, and to contribute to a more productive and saner world community".

Visionen är att alla barn ska kopplas till Internet och förses med allt som krävs för att kunna skapa, kommunicera och arbeta effektivt.

Hur härlig visionen än är verkar den hopplös att genomföra. Datorerna ska bland annat fungera på platser där elektricitet inte finns och där en dator kostar mer än en fattig familj tjänar på flera livstider.

Negroponte har sannolikt haft god nytta av sitt kontaktnät och goda namn i arbetet. På bara några år har han fått med sig företag som Google och Intel samtidigt som FNs generalsekreterare (vid tiden) Kofi Annan ställt sig bakom projektet.

För att lyckas måste OLPC-projektet klara två saker: de måste vara innovativt billiga samtidigt som de löser varje dators värsta problem: strömförsörjning och nätverkande.

När nu projektet nu närmar sig den riktiga leveransen har det redan åstadkommit mycket som provokation mot många etablerade sanningar.

De enorma potentiella volymerna gör att inköpskostnaderna pressas och därmed kan varje dator så småningom kosta kanske 150 dollar. Till det låga priset bidrar också valet av operativsystem. I datorerna kommer varken Windows eller Mac OS att finnas. I stället har projektet skapat ett nytt grafiskt gränssnitt byggt på en gratisversion av operativsystemet Linux.

Rent tekniskt syftar OLPC till att skapa en energisnål och billig bärbar dator som ska delas ut till barn i tredje världen. Batterierna ska kunna laddas med handvev eller fotpump på platser dit elektriciteten inte tar sig. Datorn har ett innovativt trådlöst nätverk och ska innehålla allt från spel och program för skapande i musik och grafik till rena nyttoprogram.

Projektet har som mål att skapa förutsättningar för barnen att lära sig, inte ge dem kunskapen i sig. Att skapa förutsättningar för dem att forma sin egen framtid och hjälpa tredje världen ta sig ikapp.

Datorerna kommer enligt planen att finnas ute 2008, då visionen ser ut att börja förverkligas.

På hemmaplan
Den svenska skoldebatten handlar om betyg på kunskaper. Jag följer den med förvirrat intresse och undrar vad som hänt de senaste femton åren – att ingen får betyg nuförtiden har jag helt missat. Jag fick min första trea redan i tredje klass i början av sjuttiotalet, och har genom åren vant mig vid att få min kunskap bedömd.

Men debatten är viktig för mig av fler skäl än de rent nostalgiska. Nu i höst börjar min äldsta dotter första klass och jag inser att jag inte vet vad den nya tidens skola går ut på.

Det jag minns från min grundskoletid är en massa pluggande. Det jag minns från min gymnasietid är en massa pluggande. Det jag minns från min högskoletid är en massa pluggande. Någonstans glimtade en lärare till och ville lära oss tänka själva, men mestadels var kunskapen i sig nog – som både mål och mening.

När jag nu är redo att skicka min äldsta dotter till första klass är jag säker som aldrig förr. Målet med skolan måste vara att rusta barnen för livet. Vi måste ge dem verktyg att själva, efter egna huvuden och på egna initiativ, ta sig an framtiden och hitta sina egna lösningar. Där tror jag att Negroponte har en mycket viktig poäng; vi måste lära barnen tänka själva.

Inte ens vi i den rika delen av världen har råd att tänka annorlunda.

Jag har en bekant som bara umgås med människor han har nytta av. Alla finns för hans skull; själv behöver han inte bidra. Så fort han träffar nya personer deklarerar han raskt sin syn – för honom är världen och dess invånare en tjänst som väntar på att inkasseras.

För mig tycks detta vara en trend som accelererat på senare år: världen som service- och tjänsteleverantör till varje enskild individ. Öppen alltid. Tillgänglig överallt. På kommando.

Tecknen är många. Ta bara handeln där butiker har öppet allt längre. Franchisetagare i 7-11 är exempelvis kontraktsbundna att hålla öppet sina timmar även om butiksläget är hopplöst öde under vissa av dygnets timmar.

Samtidigt ökar kraven på att även nischade och hårt reglerade produkter görs tillgängliga i de butiker som har öppet överallt och alltid – posten, apoteket, systembolaget.

På Internet är de tjänstebaserade affärsmodellena särskilt många, där så kallade Service Providers (ungefär tjänsteleverantörer) tillhandahåller allt möjligt över de globala nätverken. Ett exempel är ASPer – application service providers – som erbjuder företag att hyra programvaror som tjänster över Internet.

Det har länge varit en bransch med fantastiska planer och framtidsvisioner men klen förmåga att leverera. De senaste årens tillväxt och högkonjunktur som följde direkt på en hård IT-krasch har emellertid fått företag att försöka klara tillväxten utan att dra på sig mer kostnader än nödvändigt. Ett resultat har blivit att fler är mottagliga för hyrprogram över Internet.

Det kanske intressantaste exemplet är att följa David-och-Goliat-kampen mellan nykomlingen Google och kolossen Microsoft.

Google grundades så sent som september 1998. Sedan dess har företaget utvecklats till en ledande expert på en helt ny affärsmodell: ge bort bra programfunktioner online, tjäna pengar på reklam.

Det tankesättet har gjort att Google idag – kostnadsfritt – bland annat erbjuder mer eller mindre kvalificerade program för webbanalys, bildvisning, epost, ordbehandling, tidsplanering och kalkylering. Senast ut är nu en betallösning för företag, där de erbjuder ett enklare alternativ till Microsoft Office – men online med de för- och nackdelar detta medför.

Microsoft å sin sida har vaknat sent, och tycks länge ha ignorerat eller missförstått kraften i att erbjuda sitt flaggskepp Office som onlinetjänst. Sent omsider tvingas de nu konkurrera på någon annans villkor, och med en affärsmodell som är helt främmande för dem.

Ett företag som stått vid sidan om och studerat Goliats tilltagande problem är Amerikanska Adobe som ligger bakom Photoshop (det världsledande bildbehandlingsprogrammet, lika dominerande på sin marknad som Word och Excel ännu är för kontorsprogram).

I slutet av februari i år meddelade Adobe att de inom sex månader kommer att erbjuda en reklamfinansierad gratisversion av Photoshop online. Orsaken är naturligtvis att de inte vill drabbas samma öde som Microsoft riskerar – att se sig omsprungna av någon som förstår det nya tjänstesamhällets möjligheter och därmed göra en Facit och tappa hela affären över en natt.

Just nu vrider och vänder världen sig för att vara oss alla till lags på våra villkor. Den som dristar sig till att erbjuda sämre service till högre pris har ingen chans.

Samhällsutvecklingen tycks alltså dra åt min egocentriske bekants håll. Hur lockad jag än är av den nya tjänstetillvarons möjligheter vill jag inte bli som han. När allt kommer omkring gläds jag av att butiker stänger så att personalen får gå hem någongång. Om det sedan leder till att jag inte kan få reklamfinansierade, tomater hemburna till huset mitt i natten må det vara hänt.

Kalla mig gammeldags.

Hysterin som avslutade förra århundradet var delvis mitt fel. Som en av många konsulter och konceptmakare i Internetsvängen får jag ta mitt ansvar för den gigantiska såpbubbla av drömmar och dunster som slutligen brast när verkligheten hann ikapp fantasin.

Fem års krank och blek eftertanke borde förmodligen ha gjort mig ödmjuk och försiktig, men märkligt nog har åren snarare förstärkt min känsla av att vi var någonting viktigt på spåren – även om vi inte nådde ända fram.

På den tiden byggde vi lösningar för livsmedelsbranschen. Butiker med självaktning sålde matvaror via Internet för hemleverans till dörren. Många handelsmän använde sin befintliga butik som lager och lät butikspersonal plocka mat till internetkunder i stället för att ta hand om butikskunder. Med obefintlig skalbarhet och uppenbara konflikter mellan olika kundgruppers intressen var konceptet dömt på förhand.

Det fanns dock en del som gjorde rätt – på papperet. De byggde skräddarsydda plocklager hand i hand med system som klarade både kundernas och logistikernas behov: kylvaror packades för sig och transporterades i obrutna kylkedjor, tunga varor placerades i botten och plockpersonal behöva bara ta sig runt lagret en gång.

Kruxet för oss som levererade systemet var att ge kunderna en relevant bild av vad de egentligen köpte. Många varor innebar inget problem – mjölk, makaroner eller mjöl har en begränsad mängd variationer – men frukt och grönsaker var värre.

Problemen uppstod just i samband med att handla via ombud, att någon annan skulle agera ställföreträdande ögon och smakråd. Ville kunden ha tre stora eller tio små äpplen på ett kilo? Ville kunden ha hårda eller mjuka avokador? Ville kunden ha gröngula eller gulbruna bananer?

Ja, ni förstår dilemmat. Fräschören gick aldrig att tumma på – kundernas eventuella besvikels låg i stället på ett mjukare plan som inga system i världen kan råda bot på; att inte kunna klämma och kolla på maten i förväg och därmed styra sina förväntningar.

Idag är branschen död – även de skräddarsydda lösningarna har monterats ner. Orsaken var den mest grundläggande av alla: kunderna räckte inte till, trots förstklassig logistik och system som gjorde sitt bästa att ge kunderna en relevant förståelse för vad de skulle få levererat till ytterdörren.

När nu Internet slutligen får ett genombrott som kommersiell plattform är det med produkter som antingen inte är känsliga för kunders förväntningar (dvs traditionell postorderförsäljning) eller produkter som levereras digitalt.

Här kommer Internet till sin rätta, som en fulländad legering mellan skyltfönster, distributionskanal och kundtjänst. Internets förmåga att byta skepnad och i samma ögonblick vara både marknadsplats, system och logistiklösning saknar motstycke. Häri finns förändringsstyrkan som på sikt kommer att stöpa om samhället, ekonomien våra liv – med andra ord det vi trodde att vi gjorde för fem år sedan.

Den här gången tycks det vara på riktigt.