Med barnen kommer en ny syn på livet. Ta en så enkel sak som att skala potatis. Innan jag fick barn var det en avskyvärd syssla, fullt jämförbar med att stryka och svettas. Idag står potatisskalandet lika högt i kurs som att diska och gå på toa ensam – dvs på topp tiolistan alla aktiviteter sammantaget.

En av mina bästa vänner berättade att hans liv har inte ändrats alls av att han fick barn. Det är det sjukaste jag har hört på tio år. Vilket liv lever den som inte märker skillnad på före och efter barnen?

För min del är det i alla fall inga problem. Hos oss är det nya kvastar på alla fronter.

Ta musiken. Före – då strömmade tungung ut högtalarna. Nu efteråt arbetar min dyra och datoriserade musikanläggning med Pettsonsånger uppförda i original av några som lämpligt nog kallar sig Bröderna Slut. Förlåt mig, stereon. Jag lovar att spela Metallica på hemmet.

Eller ta filmerna. Före – då fanns det månader då Anna och jag hade sett allt som gick på bio. Jag visste vilka skådisar som gällde och filmerna de arbetade med. Nu efteråt håller jag koll på när nya Barbiefilmer släpps, men vet ingenting längre om Hollywoods ledande våldsverkare. Bio har jag inte varit på sedan vi såg Roy Anderssons Sånger från andra våningen, och vi har inte velat lämna Barbies tryggt förutsägbara värld sedan dess.

Eller ta maten. Före – då... Tja, jag minns inte riktigt, men någon sorts mat lagade vi väl. Inte levde jag väl på flingor och mjölk? Jag minns inte. Men nu efteråt vet jag precis hur det är. Vi har aldrig lagat så mycket förment spännande mat som sedan barnen kom. Det som tidigare var snabbmat och helfabrikat är nu husmanskost och söndagsstekar. Att laga mat i ugn är det enklaste som finns och ingen av oss drar sig för den där heldagarsanrättningen. Samtidigt är det underligt hur vi lyckas göra all denna spännande mat fullständigt grå och likgiltig. Visserligen har varken Anna eller jag särskilt mycket gemensamt med Tore Wretman, men det är inte bara därför all mat saknar utstrålning och smakar filt.

Anledningen är i stället en annan. Löken försvinner för att Tilda inte gillar den, chilin för att Tea inte tål den, krossade tomaterna för att Tilda bara äter det som är helt, rent och inte kladdigt – och så vidare. Kvar är eldig risotto gjord på svag buljong, ris och ost eller en het chiligryta på falukorv och utspädd ketchup.

Regeln är enkel: varje uns av smak och personlighet i maträtterna ska utraderas. Enda undantaget från regeln är märkligt nog ris som Tilda bara äter om hon får soja till.

Häromdagen kom Anna på en genial sak. Hon gjorde tomatsås till en risrätt och fick Tilda att tro att det var röd sojasås. Lysande! Tilda åt som en häst.

Eller ta sömnen. Före – då somnade jag sent och gick upp när jag ville. Nu efteråt känns det aldrig som om jag vaknar alls.

Men det sjukaste av allt är att alla dessa förändringar ändå inte är nog. Jag älskar mina barn så att det dåliga samvetet värker i mig varje gång maten faktiskt fått smak eller tröttheten tagit överhand och gjort mig till en otålig best som begränsar deras framfart.

Före – då trodde jag att det svåra bara hade med barnen att göra. Nu efteråt vet jag att barnen klarar sig. Det svåra är att leva med sig själv.

Taggmoln: pappaledig

Snart brakar det loss. Om bara två veckor börjar pappaledigheten.

En gång i tiden lät det riktigt trivsamt. Pappaledig. Ledig. Ett ord som antyder att man ska koppla av.

Jo.

Jag har varit pappaledig förr. Första dottern, Tilda, och jag vältrade oss i att vara lediga tillsammans. Då var hon drygt ett år och ställde inga särskilda krav. Så länge jag satte henne i vagnen och toksprang genom den lokala skogsdungen var hon nöjd; receptet på en trivsam pappaledighet var enkelt.

Den här gången är det annorlunda – nu räcker inga enkla trick. Tilda har blivit en kräsen, fyraårig kravmaskin med en vilja av järn och röstresurser nog att låta hela kvarteret följa våra bataljer. Dessutom har hon fått sällskap av en lillasyster på fjorton månader. Tea är inte lika högljudd, men har i gengäld skaffat sig ett härskarfinger som bestämt pekar ut nästa erövring. Tea har ingenting gemensamt med den späda och trivsamma krabat Tilda var i samma ålder. Tea är ett monster redan från början, en Frankentös upplärd av storasyster pappaätaren.

Jo, om två veckor börjar den. Ledigheten.

Missförstå mig inte – jag dyrkar mina döttrar. Båda är vackrare än gryningen och jag får aldrig nog av dem, så monster de är. Jag får väl acceptera att det ligger någonting i gamla talesättet Vargar föder inte lamm. Om ungarna är monster borde jag kanske rannsaka mig själv. Det är garanterat mitt eget fel – men vad annat kan man vänta sig när barnen tvingas växa upp bland tvätthögar, fylld diskho och ogräsmurken trädgård? Det är i sådana miljöer vi monster frodas.

Annat var det förr. I alla fall om man ska tro mina föräldrars aldrig sinande ström av goda råd.

Va? Hinner ni inte diska och städa och arbeta och sopa garaget och luka och uppfostra barn? Det hann vi.

Förr räckte minsann tiden till. Föräldrar förr var helt enkelt renässansmänniskor allihop. Alla kunde allt – annat är det nu då vi bara kan uppfostra monster.

Men min ursäkt duger för mig och Anna. Tiden räcker inte till, och vi har valt att prioritera barnen högre än gräsmattan.

Anna och jag har bestämt oss för att dela resten av årets dagar lika: vi tar varannan dag hemma. Min tröst i oron för den kommande hösten är att jag åtminstone får vila varannan dag. På jobbet. Vi hoppas att del blir ett liv i balans, men i ärlighetens namn kan det lika gärna i stället bli dubbel dos stress: ingen vila någonstans. På jobbet är det som det är, och hemma möter barnens behov en curlingpappas önskan att alltid leverera – hur beställningen än ser ut.

Som curlingmake har jag dessutom ofta nattskiftet. Min fru säger att barnens pigga gener kommer från min sida av släkten, och därför är det mitt fel när ungarna inte sover. Än så länge är sömnbristen inget problem – jag går till jobbet och vilar upp mig med en kanna kaffe varje morgon – men hur blir det sen?

Om två veckor börjar pappaledigheten, och med den kommer svaren.

I all ovisshet är i alla fall en sak säker: det ska bli härligt att röra om i mina intrampade rutiner och stå till mina underbara små tyranners förfogande.

Taggmoln: pappaledig, pappa

Det brukar sägas att ingen är alltigenom usel, men gudarna ska veta att den senaste sommaren kommer kusligt nära.

Bara en vänlig själ med överseende nog för ett kompani har kunnat glädjas åt sommaren 1996: årstiden som aldrig började och sedan plötsligt var slut. Det verkar nästan som om Sverige har drabbats av någon ny EU-lag som förbjuder ombytligt väder. Våra årstider är numera två till antalet, båda kladdiga och kalla, en av dem är vit och den andra grå. Likheterna är förbluffande.

Samtidigt ska man ära den som äras bör – tack vare sommaren har jag nämligen hittat mitt kall: jag är självplågare. På något sätt har den märkliga sommaren krupit mig under skinnet – jag tycks inte kunna få nog.

I alla fall känns det så just nu, tre timmar in på den första arbetsdagen efter semestern. Den sommar jag har kvar är den som lyser på tegelväggen utanför fönstret. Alltid är det fel på något.

Jäpp, alltid är det fel på något – i synnerhet de första timmarna efter semestern, då man måste lura sig att jobbet faktiskt är viktigt. Viktigt. Det är faktiskt viktigt. Skitviktigt.

Nix, det funkar inte. Jag tror inte på mig. Fem veckors jobb och fyrtiosju veckors semester låter plötsligt rimligt. Bara tänk så många som skulle kunna få jobb!

Filmstjärnors missnöjen
Jag undrar om missnöjet lever djävul på samma sätt med TV- och filmstjärnor.

Tänk på Patrick Stewart i fortsättningen på science fiction-serien Star Trek. Tänk er att han just har haft semester, en bra en som han inte vill ska ta slut, och tvingas återgå till ekorrhjulet som alla vi andra.

Tänk er att han också mår illa första morgonen på jobbet:

– Fan, nu ska man i de där rymdkalsongerna igen.

Och så tar han på sig sparkdräkten som får honom att se ut som en flintskallig Fantomen, sticker laserpistolen i hölstret och knallar upp på bryggan, skeppets kommandocentral, och gör sig redo att rädda världen undan undergång trettio gånger till den kommande säsongen.

Ja, om det nu vore så väl, förstås. I verkligheten står han på en scen, framför ett antal kameror. Och bryggan på rymdskeppet Enterprise är bara en samling blinkande lampor utan annan funktion än att just blinka.

Enterprise, ja. Det finns naturligtvis inte mer än som modell. Fem centimeter lång. Stewart räddar inte världen på riktigt ens en enda gång. I stället ägnar han tid åt att sminkas, åt att upprepa samma klyftiga replik tio gånger tills den låter sannolik och verklighetstrogen, vilket är en utmaning värdig konungar:

– Ge upp nu, K’mpec, annars tar det svarta hålet dig. Okej, Riker, grilla honom! och så skjuter de med sina leksakspistoler, där laserstrålen måste målas dit i efterhand.

Försonad med mitt öde
När jag sitter på jobbet – och samtidigt avundas tegelväggen utanför som får umgås med den svenskt skojfriska versionen av sommar – räddar jag inte världen, inte på långa vägar när. Jag springer runt i mitt högst egna lilla ekorrhjul och avundas alla andra eftersom gräset alltid är skönare för den som har fler semesterdagar att ta ut.

Samtidigt måste jag le, för jag har det inte värst. Jag slipper ta på mig kroppsstrumpa och övertyga mig själv om att det jag gör alls har någon betydelse. Hur Patrick Steward motiverar sig att gå till jobbet förstår jag inte – i längden kan det inte räcka att tjäna miljarders miljarder kronor. Till.

Inte när man måste börja dagen med att ta på sig röda kalasbyxor för rymdbruk.

Taggmoln: semester

Rökning handlar inte om hälsa – det är en livsstil. Fråga bluesartisten med sin John Silver utan filter. Fråga The Marlboro Man.

Tobak är inte nyttigt – i alla fall inte för den som anser att ett långt, friskt liv står högt på önskelistan. Hälsokostbutikerna har med andra ord fel – en produkt är inte nyttig bara för att den växer i någons trädgård. Den tragiska sanningen är i stället att man inte blir hundratio år gammal om man röker en limpa i veckan, även om man prenumererar på yoghurt.

Detta är sant.

Men det är inte hela sanningen.

Den moderna treenigheten
En varelse som lever med cancerpinnen i mungipan är privatdetektiven i alla noir-berättelser. Han har cigarettpaketet i ena handen, whiskyflaskan i andra och en pistol i hölstret – deckarnas egen treenighet. Lika lite som någon försöker ta bort Helige ande ur kyrkan (rök som rök) kan man göra sig av med cigaretten i filmsammanhang. Det spelar ingen roll om livet blir tio år kortare – hjältar dör unga, det vet alla ändå – mannen i trenchcoat förväntas röka.

Sedan är det tal om passiv rökning. Har ni någonsin sett en filmstjärna dö av passiv rökning? Det kan bero på att filmstjärnor förväntas dö tufft – att dö av passiv rökning är långt ifrån tufft. Få är de skådisar som byggt en karriär på den sortens död. En raket i magen, däremot, dubblar gaget.

Nej, även den passiva filmrökningen måste var kvar. Man kan se det som ett sätt att sprida passiv glamor, att göra birollsinnehavarna till passiva hjältar.

Svårare är det inte.

Jag tror att vi alla är överens om vikten av eviga hjältar. Ett sätt att behålla dessa hjältar är att helt enkelt kulturminnesmärka cigaretter – som den oumbärliga symbol och kulturinstitution de är.

Jag kan tänka mig en öppen diskussion om formerna för denna kulturminnesmärkning. För min del får gärna cigarillerna i Clint Eastwoods mungipa bytas ut mot livsbringande hälsoelixir – så länge elixiret ryker ur ett rör i mungipan. En annan lösning man kan tänka sig är att enbart speciellt utbildade stuntrökare tillåts befatta sig med dessa dödens små hejdukar.

Ändamålen helgar medlen. Det viktigaste för mig är att alla filmhjältar får fortsätta att suga på rykande fräckepinnar.

Konspirationsteorin
För att fördjupa debatten om cigarettröken och dess medelmåttigt konserverande effekter på hälsan måste vi minnas vilka som tjänar mest på att människor ägnar sina liv åt att sluta röka i stället för att – i full frihet – bolma på som romantikens ånglok på ben. Vi får med andra ord inte glömma att enorma ekonomiska intressen vill att vi håller på att sluta röka under så lång tid som möjligt.

Den svenska läkemedelsindustrin har miljarder att tjäna på sina cigarettsubstitut. Ta Nicorette från Pharmacia. Den som hittade på det måste vara en filmhatare av rang – vem vill se Clint Eastwood och Humphrey Bogart tugga tuggummi? Vem vill se Bruce Willis sitta ensam och övergiven med fötterna söndertrasade av krossat glas, överst i en skyskrapa som kapats av terrorister, och tugga tuggummi?

Han måste röka. Hela branschens trovärdighet hänger på det. Bara tänk på en gangsterfilm utan cigaretter – hur tänder man på en bombstubin med tuggummi? Vill vi verkligen att alla filmer ska handla om töntar som bearbetar gummimassa med munnen?

I Finland förbjöds rökning 1995 i princip överallt. Man kan fråga sig vad det beror på. Har Finland inga hjältar kvar – eller är det kanske så att broderlandet i öster inte behöver några hjältar? Visserligen är finnar hårda, men är de så hårda?

Utan att vilja såra machofolket i de många sjöarnas land tror jag att svaret är mycket enklare än så.

Finland har ingen läkemedelsindustri. I de hårda människornas land är ingen beredd att betala miljoner för reklam som får befolkningen att tugga käkarna ur led.

Taggmoln: Cancerpinne, kulturminne

– en fältstudiehandbok för den intresserade

En civilingenjör är trevlig att gå på teater med, praktisk att ha hemma när propparna går och en riktig drömprins om det plötsligt visar sig att man behöver göra en fourier-transform av ICA-kvittona.

Vi ingenjörer är ofta förvillande lika vanliga människor. Många av oss klär sig, promenerar och dricker kaffe på samma sätt som vanliga dödliga. Det stora flertalet ingenjörer ligger ner när de sover och nästan alla kan obehindrat föra ett helt vanligt samtal. Vi kan till och med prata om något annat än teknik i ända upp till tre minuter.

Denna likhet är ett problem för många. Hur bär man sig åt att skilja en civilingenjör från en vanlig människa när de är så lika? Det är detta problem Handbok i fältstudier av civilingenjörer angriper. Med några enkla handgrepp kan också Du bli en professionell urskiljare av ingenjörer – om du tar dig tid att läsa följande guide kommer ingenjörerna i en folkmassa att framträda tydligt som moln på en klarblå himmel.

Civilingenjörernas spridning
För ett otränat öga är skillnaden mellan en civilingenjör och en vanlig dödlig inte bara svår att upptäcka utan ofta omöjlig. Ja, jag säger det igen. Omöjlig. Det om något visar hur långt de svenska tekniska högskolorna har kommit. Årligen placerar dessa högskolor hundratals, ja upp till tusentals, civilingenjörer ute i samhällets olika skikt. Infiltrationen har gått så långt att civilingenjörer är lika vanliga som åkrar ute på landet och till och med vanligare än asfalt inne i städerna. Idag finns civilingenjörer i hela Sverige – från landsbygden till centrala Stockholm. Och dessutom några på Öland.

Igenkänningstecken i miljön – grovspaning
Man kan snabbt anta att dessa miljöns subtila tecken – åkrar, sockerbruk, asfalt, tjockbolmande skorstenar och tunga kemiska industrier – är säkra tecken; någonstans finns en civilingenjör i faggorna. Dessa tecken är dock inte alltid helt säkra. Man kan inte automatiskt anta att alla personer som ses i samband med en asfalterad plats eller en bolmande industrilokal är civilingenjörer. Dock finns det anledning att inleda det vi fackmän kallar finspaningen, dvs. att – när man väl hittat en miljö där civilingenjörer (med all sannolikhet) vistas i relativt hög koncentration – skilja de äkta ingenjörerna från de så kallade skeningenjörerna.

• Nybörjartips. Trots att civilingenjörer trivs bra överallt finns fortfarande en viss koncentrationsökning runt fabriker. Det kan därför vara förnuftigt att börja sina första spaningar vid någon lämplig industribyggnad (gärna med många skorstenar).

Finspaning
Det är nu man som observatör riskerar att bli oförskämd. Det främsta hjälpmedlet vid en finspaning är nämligen stirrandet. Man måste helt enkelt glo och glo igen. Inte bara en gång, utan ofta två, tre eller till och med fyra gånger. Den typiske civilingenjören har nämligen några attribut som röjer hans/hennes identitet. Tyvärr är de här attributen – som vi kommer till – inte entydiga, utan kan likaväl finnas hos de bedrägliga skeningenjörerna.

Miniräknaren är det klassiska kännetecknet. Tidigare fyllde räknestickan samma funktion, men den har alltså ersatts av miniräknaren, ofta en HP som utnyttjar omvänd polsk notation – någonting en civilingenjör älskar att tala om. Om du kommer så nära vederbörande att ni kan samtala med varandra är detta en bra och säker inledning:

— Jag ser att min herre/fru är bekant med den omvända polska notationen.

En äkta civilingenjör lyser upp och är sedan – i ärlighetens namn – faktiskt svår att bli av med.

Attachéväskan är också ett bra tecken, även om just detta attribut särskilt ofta används av skeningenjörer av ekonomtyp och skenekonomer av juristtyp. Detaljer som dock kan urskilja ingenjörer från andra är det populära kombinationslåset. En äkta ingenjör låser inte sin väska med nyckel – en äkta ingenjör vill ha siffror att minnas.

Portabla datorer är populära bland civilingenjörerna. Det som säkert skiljer civilingenjörer från skeningenjörer är detaljkunskapen. Om du kommer i samspråk med spaningsobjektet bör du ställa följande fråga:

— Jaså min herre/fru har dator under armen. Säg mig, har den här modellen processor?

Den äkta ingenjören svara då sekundsnabbt något i stil med:

— Jodå, för det mesta så.

Det är nämligen sådan detaljkunskap som skiljer de äkta från de skenbara ingenjörerna.

Det tecken i klädväg man kan studera är de mönstrade, torusformade guldklumpar (så kallade civilingenjörsringar) som många civilingenjörer bär runt ringfingret. Den verkliga experten lär sig med tiden skilja dessa ringar från andra torusformade guldklumpar runt ringfingren, även kända som vigselringar.

Ett mycket bedrägligt attribut är den bärbara telefonen. Denna är inte ett tecken på en civilingenjör – snarare tvärtom; attributen bärs mycket oftare av skeningenjörerna av ekonomtyp.

Skulle inga av ovanstående tips hjälpa måste man ta till den sista utvägens teknik. Se nedan.

Ett varningens ord
Vad gör man då om man försökt allt och ändå inte lyckats? Till att börja med får man repetera de grundläggande stegen i observationen och se till att man dels hittat en miljö där civilingenjörer trivs (grovspanat), dels studerat alla misstänkta personernas karaktärsdrag och attribut (finspanat).

Skulle man – även efter att ha upprepat de här stegen – inte ha hittat sig en civilingenjör finns några trick kvar. Det är dock viktigt att påpeka att dessa trick faktiskt mer eller mindre betraktas som fusk av de riktigt renläriga civilingenjörsspanarna. Därför bör man i allra största mån försöka undvika att sjunka så lågt – vem vill stå med skammens rodnad och öppet erkänna en dålig observationsförmåga?

Den sista utvägen
Den som är i desperat behov av en civilingenjör och inte lyckas hitta någon kan överväga följande förnedrande lösning: Gå fram till den person du misstänker och ställ följande fråga:

— Ursäkta min bästa fru/bäste herre – är det möjligen så att ni är civilingenjör?

Detta borde besvara den akuta frågan om huruvida personen är ingenjör eller inte. Om det visar sig att personen är en skeningenjör är det bara att försöka igen med nästa första bästa person.

Jag kan inte nog påpeka hur viktigt det är att denna sista utväg enbart används i extrema nödfall. Civilingenjören är visserligen inte mer aggressiv än andra djur på vår planet, men blotta insikten om att han/hon faktiskt bara ser ut som en vanlig människa kan ta självförtroendet ur den starkaste ingenjör, och det vore högst olyckligt. Bara betänk vår devis:

Tänk så mycket nytta de gör – tyck om en civilingenjör!

Taggmoln: Civilingenjör

Jag har precis avslutat en disk. Ni vet – en riktig en. En treveckors.

Mitt hem är en misär.

Jag har börjat utföra vetenskapliga experiment på toaletten. Vet ni hur länge man tvingas låta bli att städa handfatet innan emaljen helt och hållet försvinner under avlagringarna? Det vet jag.

Jag har dessutom lyckats odla en helt ny spännande sorts bakterier på ena sidan av toaletten. De lever på Ajax Ultra. Var gång jag gör minsta ansats att städa växer bakteriekolonin explosionsartat – mamma påstår att det är den rena emaljen som syns och inte alls en bakteriekoloni, men vad vet egentligen hon? Hon har i ärlighetens namn aldrig upplevt sann och hängiven smuts, verklig skitighet, medan jag däremot har livslång erfarenhet. Själv är jag övertygad om att bakteriekolonin måste svältas ut – inget mer rengöringsmedel den här sidan år tvåtusen.

Mitt hem är en misär.

Vet ni att en nästan färdigskriven exjobbsrapport kan bli ett riktigt snyggt golv, bara man brer ut den tillräckligt? Dekorerar man den sedan med gamla rester från Burger King och senaste fjorton dagarnas TV-program blir resultatet slående: man bor mitt i ett expressionistiskt konstverk och är som en ensam jättebakterie i en höinfusion, som en performance-konstnär i griseri.

Nä, det där gamla uttrycket Mitt hem är min borg gäller inte längre. För tillfället är mitt hem en jättelik odlingsplatta där allt ludnare saker lever och kalasar på varandra. Nåja, jag ska kanske inte klaga – det är någon att se på hockey tillsammans med.

Men en sak sörjer jag – sängkvalstren avskyr mig. Senaste gången sängen var bäddad var någongång förra decenniet (ni minns säkert vilket decennium jag talar om – det var då fastigheterna inte gick att köpa, vilket är festligt med tanke på att samma fastigheter idag inte går att sälja). Vid närmare eftertanke tror jag nog att sängkvalstren gillar mig ändå – de borde hinna lägga, ruva och kläcka fram några generationer kvalster i mina lakan på tre månader.

Jo att överleva i den här bostaden är inte enkelt.

Så var det köket.

*

Förlåt pausen, men jag blir alldeles matt av att tänka på det – jag har nämligen precis diskat. Det var dags, det måste till och med jag erkänna. I morse när jag till slut släpade mig upp slogs tallrikarna om sportsidorna i tidningen. Då var det dags.

Första tallriken var inte så illa – inte alls lika illa som den borde vara. Den bet mig några gånger, men jag är vaccinerad mot rabies och inte rädd av mig. Som en kökets Don Quijote tog jag mig an den komplicerade uppgiften. Jag hade ingen Sancho Panza, men jag hade mitt svärd – mitt magiska och dryga svärd som jag aldrig skulle byta mot två mediokra. Excalibur, kanske ni tror, men nej. Mitt vassaste redskap heter Yes Ultra.

Med ett modigt visslande på mina läppar började jag diska. Första lagret var lätt att få bort – glass fäster inte så bra på rester av rödbetsoppa. Då var det värre att ta bort de stekta äggen under rödbetsoppan.

Tre veckors ätande på tre platta och två djupa tallrikar, två gafflar och en tesked. Tro mig – det är en suverän bantningskur. Efter två veckor har man praktiskt taget slutat äta helt och hållet.

Jag och min trogna förkämpe Yes Ultra stred tappert. Vi gned oss blodiga, fick tallrikarna att glöda av friktionen, var segerherrar i en kort och mycket blodig fejd. Trodde vi. Mitt i stridens hetta, precis när vi såg ut att vinna, ändrade matresterna strategi och gick till motangrepp. Jag svängde mitt svärd och gjorde slut på dryga litern Yes på nolltid. Det var då jag tvingades till reträtt, tvingades inse att snälla och beskedliga hushållskemikalier inte räcker långt mot tre veckors väldrillad legosmuts. Mot den disken skulle bara en sak fungera: nervgas.

Mitt hem var en misär.

Nu är det bättre – jag är för tillfället på turné i vänkretsen. Jag är normalt inte lättskrämd, men när heltäckningsmattan började prata i sömnen i förrgår fick jag nog.

Är det någon som vill hyra en möblerad lägenhet i andra hand?

Taggmoln: diskho, bakterier