På resande fot
14 12 05 22:07 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Problemen började redan igår kväll med att min tvååring fick feber. Jag har svårt att lämna mina sjuka barn – även om de är i goda händer medan jag är borta. Därefter började morgonen tidigare än vanligt. Vid tvåtiden på natten hade alla i hela familjen bytt sängar minst en gång. Resfebern hade spritt sig till barnen som inte kunde sova.
En halvtimme efter ett allmänt gråtkalas vid dörren trängde jag mig in på samma tåg som resten av alla resande skåningar den dagen. Med bisarrt lite plats och ihopklämd med en hälften så lång asiatisk tös som enda stöd för balansen slussades jag över Öresund till flygplatsen.
Ska man resa till USA nuförtiden måste man vara beredd att leverera sin hotelladress vid incheckningen – då tar det bara ohemult lång tid att få boardingkorten. Jag tillhörde den korkade och obildade skara som inte kunde min hotelladress utantill, vilket gav personalen anledning att behandla mig som jag förtjänade och med så stor omsorg att jag trodde att jag skulle missa planet.
Nu hade jag inte behövt oroa mig. Från Kastrup kan man inte åka direkt till Boston, och mitt första flyg för dagen skulle till Amsterdam och Schiphol. Detta första plan var två och en halv timme försenat efter ett allmän haveri i Amsterdam. Nu fick flygplatspersonalen ytterligare möjlighet att briljera i hur man inte informerar och behandlar betalande kunder. På frågan om det överhuvudtaget gick att komma med Bostonplanet efter en sådan försening (dvs om det alls var lönt för mig att åka) fick jag svaret: “Du får väl springa när du kommer fram”.
Tack för hjälpen.
Planet lyfte slutligen mot Schiphol kl 12:30 i stället för 10:00 som planerats. Bostonplanet skulle lyfta 14:15 och till Amsterdam tar det nästan en och en halv timme. Samtidigt är Schiphol en av Europas största flygplatser med pass- och tullkontroll mellan de olika terminalerna och en rekommenderad minsta transfertid på femtio (!) minuter. Räkna själva.
Springa var vad det blev. Med handbagaget fladdrande, huvudvärken dunkande och magsäckens innehåll på väg åt fel håll nådde jag fram till terminalen med fem minuter till godo, samtidigt som jag gav alla mina gamla idrottslärare anledning att ompröva mitt usla slutbetyg i gymnastik.
Med en öl i handen på tio tusen meters höjd inser jag nu långsamt att allt bagage sannolikt är kvar i Amsterdam. Jag hoppas intensivt att den här resan har sina bästa stunder framför sig.
En halvtimme efter ett allmänt gråtkalas vid dörren trängde jag mig in på samma tåg som resten av alla resande skåningar den dagen. Med bisarrt lite plats och ihopklämd med en hälften så lång asiatisk tös som enda stöd för balansen slussades jag över Öresund till flygplatsen.
Ska man resa till USA nuförtiden måste man vara beredd att leverera sin hotelladress vid incheckningen – då tar det bara ohemult lång tid att få boardingkorten. Jag tillhörde den korkade och obildade skara som inte kunde min hotelladress utantill, vilket gav personalen anledning att behandla mig som jag förtjänade och med så stor omsorg att jag trodde att jag skulle missa planet.
Nu hade jag inte behövt oroa mig. Från Kastrup kan man inte åka direkt till Boston, och mitt första flyg för dagen skulle till Amsterdam och Schiphol. Detta första plan var två och en halv timme försenat efter ett allmän haveri i Amsterdam. Nu fick flygplatspersonalen ytterligare möjlighet att briljera i hur man inte informerar och behandlar betalande kunder. På frågan om det överhuvudtaget gick att komma med Bostonplanet efter en sådan försening (dvs om det alls var lönt för mig att åka) fick jag svaret: “Du får väl springa när du kommer fram”.
Tack för hjälpen.
Planet lyfte slutligen mot Schiphol kl 12:30 i stället för 10:00 som planerats. Bostonplanet skulle lyfta 14:15 och till Amsterdam tar det nästan en och en halv timme. Samtidigt är Schiphol en av Europas största flygplatser med pass- och tullkontroll mellan de olika terminalerna och en rekommenderad minsta transfertid på femtio (!) minuter. Räkna själva.
Springa var vad det blev. Med handbagaget fladdrande, huvudvärken dunkande och magsäckens innehåll på väg åt fel håll nådde jag fram till terminalen med fem minuter till godo, samtidigt som jag gav alla mina gamla idrottslärare anledning att ompröva mitt usla slutbetyg i gymnastik.
Med en öl i handen på tio tusen meters höjd inser jag nu långsamt att allt bagage sannolikt är kvar i Amsterdam. Jag hoppas intensivt att den här resan har sina bästa stunder framför sig.
Comments
Vanans makt
30 11 05 22:06 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Jag har fått en ny mobiltelefon. Det märks att den är gjord för ungdomar – jag kan inte använda en enda av ringsignalerna.
Det här är andra gången på ett år som jag försöker byta bort min gamla T39, en stridsvagn och överlevare bland mobiltelefoner. Till slut gick min gamla vapendragare sönder. Den föll isär, och för nästan ett år sedan försökte jag byta den mot en annan modell. Efter några veckors försök att använda den andra telefonen grät jag inombords. Knappen som på T39 betyder “Ta mig tillbaka, sluta, stopp, avbryt, lägg av NU!” hade bytt betydelse på nya modellen och betydde i stället “Ta mig online och köp ringsignaler”.
Mitt motoriska minne gjorde att jag gick omkring i ett brus av ljud i de tre veckor det tog innan jag tröttnade, grävde djupt i arkivlådorna och plockade fram T39 igen. Med gaffatejp fick den liv i nästan ett år till.
Nu, för några veckor sedan, blev min ögonsten trött på livet, fick ont i processorn, eller något. Den började stänga av sig själv och tog inte emot alla samtal. Möjligen var det en sorts försök att skydda mig, men artificiell intelligens av den sorten kan vara svår att leva med.
Alltså blev det dags att försöka hitta en telefon som uppfyller alla mina krav: den ska gå och ringa på och helst ha någon sorts lucka eftersom jag inte kommer överens med knapplås.
Så småningom fick jag en ny telefonen. Efter de första timmarnas laddning stod det klart att min kravbild hade saknat en sak: en vettig ringsignal. Som modern mobiltelefonoskuld förstod jag inte hur viktigt det här är. Ljuden i den nya telefonen heter “Alien phone”, Bulls Eye”, “Call the club”, “CanUFell”, “Mothership” och “SpaceTones”. Inte en vettig signal så långt örat når. Dessutom är modellen försedd med en rejäl högtalare så att alla i hela mellanstadieklassen (eller vem nu signalen är gjord för) kan delta i discot.
Diskret är med andra ord inte ordet.
Visst kan jag lägga in egen musik i den, men att stoppa in mina gamla husgudar är knappast mer diskret. Dessutom gör sig hårdrock inte i mobiltelefontappningar – som alla riktiga metallskallar och Spinal Tap-fantaster vet ska förstärkarna gå till elva, och min nya mobil går bara till åtta.
Nåväl, om jag inte kan omvända telefonen får jag väl i stället själv skaffa hängbrallor och bakvänd keps (eller vad som gäller nuförtiden).
Allt enligt den gamla paradsanningen If you can’t beat them, join them.
Det här är andra gången på ett år som jag försöker byta bort min gamla T39, en stridsvagn och överlevare bland mobiltelefoner. Till slut gick min gamla vapendragare sönder. Den föll isär, och för nästan ett år sedan försökte jag byta den mot en annan modell. Efter några veckors försök att använda den andra telefonen grät jag inombords. Knappen som på T39 betyder “Ta mig tillbaka, sluta, stopp, avbryt, lägg av NU!” hade bytt betydelse på nya modellen och betydde i stället “Ta mig online och köp ringsignaler”.
Mitt motoriska minne gjorde att jag gick omkring i ett brus av ljud i de tre veckor det tog innan jag tröttnade, grävde djupt i arkivlådorna och plockade fram T39 igen. Med gaffatejp fick den liv i nästan ett år till.
Nu, för några veckor sedan, blev min ögonsten trött på livet, fick ont i processorn, eller något. Den började stänga av sig själv och tog inte emot alla samtal. Möjligen var det en sorts försök att skydda mig, men artificiell intelligens av den sorten kan vara svår att leva med.
Alltså blev det dags att försöka hitta en telefon som uppfyller alla mina krav: den ska gå och ringa på och helst ha någon sorts lucka eftersom jag inte kommer överens med knapplås.
Så småningom fick jag en ny telefonen. Efter de första timmarnas laddning stod det klart att min kravbild hade saknat en sak: en vettig ringsignal. Som modern mobiltelefonoskuld förstod jag inte hur viktigt det här är. Ljuden i den nya telefonen heter “Alien phone”, Bulls Eye”, “Call the club”, “CanUFell”, “Mothership” och “SpaceTones”. Inte en vettig signal så långt örat når. Dessutom är modellen försedd med en rejäl högtalare så att alla i hela mellanstadieklassen (eller vem nu signalen är gjord för) kan delta i discot.
Diskret är med andra ord inte ordet.
Visst kan jag lägga in egen musik i den, men att stoppa in mina gamla husgudar är knappast mer diskret. Dessutom gör sig hårdrock inte i mobiltelefontappningar – som alla riktiga metallskallar och Spinal Tap-fantaster vet ska förstärkarna gå till elva, och min nya mobil går bara till åtta.
Nåväl, om jag inte kan omvända telefonen får jag väl i stället själv skaffa hängbrallor och bakvänd keps (eller vad som gäller nuförtiden).
Allt enligt den gamla paradsanningen If you can’t beat them, join them.
Gör om, gör rätt
16 11 05 22:06 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Jag tror på människor.
Genom åren har jag haft tur nog att arbeta med många duktiga och engagerade personer som har lärt mig en viktig läxa: rätt person på rätt plats är ingenting som kommer av sig själv. En person som inte gör nytta behöver inte vara fel person. Det kan lika gärna vara fel plats, och då har man en enkel väg ur knipan: gör om, gör rätt.
Att bygga organisationer, där man lägger till medarbetare efter medarbetare, är inte som att bygga lego. Bitarna passar helt enkelt inte alltid varandra, och ibland är en person inte duktigare än omgivningen tillåter. Då gäller det att lösa upp knuten snabbt – allt annat är slöseri med tid, resultat och resurser, för att inte tala om illamåendet sådana frågor kan orsaka alla inblandade.
Vi chefer är organisationens maskinister som ska smörja och underhålla en komplicerad apparat av viljor, ambitioner och känslor så att det ger resultat.
För egen del arbetar jag med några enkla tumregler med mina medarbetare.
I början, när någon är ny för mig, försöker jag arbeta så nära inpå som möjligt. Det är ett sätt för mig att lära känna människan, men också ett sätt att visa vad jag tror på och tycker är viktigt. Men framför allt är det ett tillfälle då jag lär mig vilka instinkter personen har – vart hans eller hennes goda omdöme leder. När jag tror att jag har förstått åt vilket håll dessa instinkter leder, vilka val omdömet driver en medarbetare till, försöker jag hitta uppgifter, utmaningar och ansvar som passar personligheten. Don efter person.
Det blir naturligtvis inte alltid bra jämt och inte direkt, men att bygga med människor är en process som måste få mogna långsamt. Och även om det inte går bra, intalar jag mig, kan det inte finnas något bättre alternativ än att visa att man vill, orkar och försöker. Vem vill vara på ett företag som ger upp på en? Vem vågar satsa om man inte får mer än en chans?
Genom att inte ge upp har jag haft förmånen att se många personer hamna mer och mer rätt – och glädjen att se dem växa vidare.
På Axis har vi en enkel filosofi. Människor får förtroende tills de bevisar att de inte är värda det. De är duktiga till de själva bevisar motsatsen och alla har rätt att göra fel bara man lär sig.
Att se människor växa med uppgiften är härligt. Men ännu viktigare är att vi chefer låter våra medarbetare lyckas och att vi ger dem förutsättningarna att vara framgångsrika.
Det är det som är är vårt jobb.
Genom åren har jag haft tur nog att arbeta med många duktiga och engagerade personer som har lärt mig en viktig läxa: rätt person på rätt plats är ingenting som kommer av sig själv. En person som inte gör nytta behöver inte vara fel person. Det kan lika gärna vara fel plats, och då har man en enkel väg ur knipan: gör om, gör rätt.
Att bygga organisationer, där man lägger till medarbetare efter medarbetare, är inte som att bygga lego. Bitarna passar helt enkelt inte alltid varandra, och ibland är en person inte duktigare än omgivningen tillåter. Då gäller det att lösa upp knuten snabbt – allt annat är slöseri med tid, resultat och resurser, för att inte tala om illamåendet sådana frågor kan orsaka alla inblandade.
Vi chefer är organisationens maskinister som ska smörja och underhålla en komplicerad apparat av viljor, ambitioner och känslor så att det ger resultat.
För egen del arbetar jag med några enkla tumregler med mina medarbetare.
I början, när någon är ny för mig, försöker jag arbeta så nära inpå som möjligt. Det är ett sätt för mig att lära känna människan, men också ett sätt att visa vad jag tror på och tycker är viktigt. Men framför allt är det ett tillfälle då jag lär mig vilka instinkter personen har – vart hans eller hennes goda omdöme leder. När jag tror att jag har förstått åt vilket håll dessa instinkter leder, vilka val omdömet driver en medarbetare till, försöker jag hitta uppgifter, utmaningar och ansvar som passar personligheten. Don efter person.
Det blir naturligtvis inte alltid bra jämt och inte direkt, men att bygga med människor är en process som måste få mogna långsamt. Och även om det inte går bra, intalar jag mig, kan det inte finnas något bättre alternativ än att visa att man vill, orkar och försöker. Vem vill vara på ett företag som ger upp på en? Vem vågar satsa om man inte får mer än en chans?
Genom att inte ge upp har jag haft förmånen att se många personer hamna mer och mer rätt – och glädjen att se dem växa vidare.
På Axis har vi en enkel filosofi. Människor får förtroende tills de bevisar att de inte är värda det. De är duktiga till de själva bevisar motsatsen och alla har rätt att göra fel bara man lär sig.
Att se människor växa med uppgiften är härligt. Men ännu viktigare är att vi chefer låter våra medarbetare lyckas och att vi ger dem förutsättningarna att vara framgångsrika.
Det är det som är är vårt jobb.
Med livet på jobbet
02 11 05 22:06 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Mitt arbete och privatliv påverkar varandra. Ibland tar jag med mig arbetet hem och ibland hamnar privatlivet på jobbet. Det händer inte ofta, men ibland följer Tilda med mig till kontoret. Hon är fem år och den äldsta av mina två små ögonstenar.
När jag ber min femåring beskriva vad hon minns om besöken får hon arbetsplatsen att låta som någon sorts hotell eller inomhustivoli. Man ritar på vita tavlor, får frukost, hämtar läsk ur maskiner eller vatten ur vattenstationer. Den finns en stor apparat med bara godis och glass, och överallt finns de roliga, små mjölkpaketen som inte smakar som vanligt. Sedan har vi så roliga trappor, hissar och glasfönster med fin utsikt. Till och med toaletterna är fantastiska. Och till jul är det fest med berg av godis och konstiga uppträden.
"Det är jättebra!" sammanfattar hon lyriskt sin upplevelse.
På många sätt gör det mitt liv lättare att hon har en positiv bild – på sitt eget sätt kan hon då förstå varför jag lämnar henne på dagis för att åka och tjäna pengar som gör att jag har råd att lämna henne på dagis där hon uppfostras av andra (ni vet – den där paradoxen som ger alla oss småbarnsföräldrar nojja efter sommarsemestern).
Samtidigt är det en viktig del av varje arbete att ta vara på den erfarenhet alla anställda har från livets privata sfär – och vara lyhörd för de privata behov som pockar. Det är inte lätt att göra ett bra arbete när man har huvudet fullt av privata problem och utmaningar – och det är heller inte enkelt att ha ett sansat privatliv om arbetet är ett förfärligt kaos.
Att kräva att man lämnar privatlivet hemma när man går in genom dörren till arbetsplatsen är orimligt. Människor är människor även på arbetsplatsen. I de flesta av jobbets situationer är detta en viktig sak att minnas. Särskilt när stressade ögonblick flödar över i irritation och konflikter. Sådant händer överallt – man måste bara lära sig hantera alla personliga behov på olika sätt.
Axis är en multinationell upplevelse redan i Lund. Vi har massor av nationaliteter i korridorerna; araber och amerikaner, ryssar och rumäner, spanjorer och skåningar – alla med sina egna kulturella referensramar och sätt att göra sig förstådda.
Häromveckan sade en av våra passionerade Sydeuropéer till mig att jag är osvensk. Det var någon sorts uppskattning efter att vi hade haft en högljudd diskussion där jag tjoade lika högt som han i stället för att gå åt sidan.
Professionell respekt föds ur en ömsesidig förståelse för hur vi fungerar som individer och vilka behov vi har att bli bemötta för dem vi är. Att lämna människan utanför går bara inte.
När jag ber min femåring beskriva vad hon minns om besöken får hon arbetsplatsen att låta som någon sorts hotell eller inomhustivoli. Man ritar på vita tavlor, får frukost, hämtar läsk ur maskiner eller vatten ur vattenstationer. Den finns en stor apparat med bara godis och glass, och överallt finns de roliga, små mjölkpaketen som inte smakar som vanligt. Sedan har vi så roliga trappor, hissar och glasfönster med fin utsikt. Till och med toaletterna är fantastiska. Och till jul är det fest med berg av godis och konstiga uppträden.
"Det är jättebra!" sammanfattar hon lyriskt sin upplevelse.
På många sätt gör det mitt liv lättare att hon har en positiv bild – på sitt eget sätt kan hon då förstå varför jag lämnar henne på dagis för att åka och tjäna pengar som gör att jag har råd att lämna henne på dagis där hon uppfostras av andra (ni vet – den där paradoxen som ger alla oss småbarnsföräldrar nojja efter sommarsemestern).
Samtidigt är det en viktig del av varje arbete att ta vara på den erfarenhet alla anställda har från livets privata sfär – och vara lyhörd för de privata behov som pockar. Det är inte lätt att göra ett bra arbete när man har huvudet fullt av privata problem och utmaningar – och det är heller inte enkelt att ha ett sansat privatliv om arbetet är ett förfärligt kaos.
Att kräva att man lämnar privatlivet hemma när man går in genom dörren till arbetsplatsen är orimligt. Människor är människor även på arbetsplatsen. I de flesta av jobbets situationer är detta en viktig sak att minnas. Särskilt när stressade ögonblick flödar över i irritation och konflikter. Sådant händer överallt – man måste bara lära sig hantera alla personliga behov på olika sätt.
Axis är en multinationell upplevelse redan i Lund. Vi har massor av nationaliteter i korridorerna; araber och amerikaner, ryssar och rumäner, spanjorer och skåningar – alla med sina egna kulturella referensramar och sätt att göra sig förstådda.
Häromveckan sade en av våra passionerade Sydeuropéer till mig att jag är osvensk. Det var någon sorts uppskattning efter att vi hade haft en högljudd diskussion där jag tjoade lika högt som han i stället för att gå åt sidan.
Professionell respekt föds ur en ömsesidig förståelse för hur vi fungerar som individer och vilka behov vi har att bli bemötta för dem vi är. Att lämna människan utanför går bara inte.
En server i Las Vegas
19 10 05 22:05 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
På Axis tar man sig från Lund till Las Vegas eller yttre rymden på sekunder. Den som vill kan välja att utnyttja rymdskeppet Enterprise och hälsa på kapten Jean-Luc Picard eller hans andreman William Riker.
En rimlig slutsats är att vårt Lundakontor innehåller ett maskhål som tillåter oss att färdas vart vi vill i hela universum. En annan rimlig och möjligen mer sannolik förklaring är att vi borde ha riktlinjer som garanterar jordnära namn på vår serverpark. Idag fylls i stället våra serverrum av stora delar av Star Treks persongalleri, udda bifigurer från Terry Pratchetts Discworld och gestalter i urval från den fornnordiska mytologin. Varje morgon vaknar jag kallsvettig och undrar om alla dessa karaktärer fortfarande är sams eller om ett intergalaktiskt religionskrig brutit ut.
Att döpa en server är en syssla för våra projekt. Det är ett av de mer skruvade inslagen i arbetet, där bisarr allmänbildning blandas med svart humor och ger upphov till i det närmaste vad som helst.
För några år sedan byggde vi kluster som skulle passat Nalle Puh. Det var ett mycket litet kluster som bara bestod av två maskiner. Maskinerna döptes snabbt till Siegfried och Roy efter de tyskfödda illusionisterna som länge hade sin egen tiger-kryddade föreställning i Las Vegas. Klustret i sig döptes till – just det – Las Vegas.
För ett halvår sedan tappade servern Roy stinget. Maskinen knäade och hade förlorat sin trollbindande förmåga. Vi köpte in en ny maskin som snabbt fick namnet Montecore. När jag lite förbryllad frågade vad det hade med Las Vegas och trolleri att göra, fick jag det bisarr svaret: Montecore är namnet på den verkliga tiger som rev illusionisten Roy så illa att han fick dra sig tillbaka. Ironin var tydlig.
Namnen ger maskinerna lite personlighet. I alla fall för dem som förstår varifrån namnen kommer och vad de syftar på.
För egen del inser jag hur begränsad min värld och kunskap är när jag ser namn på servrar som inte betyder ett skvatt för mig. Är det namn på en arabiska prins, en ockult sekt från artonhundratalet eller en subatomär byggsten som lever bråkdelar av en nanosekund om man mosar en kvark i en partikelaccelerator? Jag har ingen aning.
I takt med att jag går från server till server blir jag allt mer övertygad om den mest sannolika förklaringen av alla. Vnikolod finns inte i sinnevärlden. Det är bara någon som vill driva mig till vansinne med ett namn som aldrig betytt någonting.
En rimlig slutsats är att vårt Lundakontor innehåller ett maskhål som tillåter oss att färdas vart vi vill i hela universum. En annan rimlig och möjligen mer sannolik förklaring är att vi borde ha riktlinjer som garanterar jordnära namn på vår serverpark. Idag fylls i stället våra serverrum av stora delar av Star Treks persongalleri, udda bifigurer från Terry Pratchetts Discworld och gestalter i urval från den fornnordiska mytologin. Varje morgon vaknar jag kallsvettig och undrar om alla dessa karaktärer fortfarande är sams eller om ett intergalaktiskt religionskrig brutit ut.
Att döpa en server är en syssla för våra projekt. Det är ett av de mer skruvade inslagen i arbetet, där bisarr allmänbildning blandas med svart humor och ger upphov till i det närmaste vad som helst.
För några år sedan byggde vi kluster som skulle passat Nalle Puh. Det var ett mycket litet kluster som bara bestod av två maskiner. Maskinerna döptes snabbt till Siegfried och Roy efter de tyskfödda illusionisterna som länge hade sin egen tiger-kryddade föreställning i Las Vegas. Klustret i sig döptes till – just det – Las Vegas.
För ett halvår sedan tappade servern Roy stinget. Maskinen knäade och hade förlorat sin trollbindande förmåga. Vi köpte in en ny maskin som snabbt fick namnet Montecore. När jag lite förbryllad frågade vad det hade med Las Vegas och trolleri att göra, fick jag det bisarr svaret: Montecore är namnet på den verkliga tiger som rev illusionisten Roy så illa att han fick dra sig tillbaka. Ironin var tydlig.
Namnen ger maskinerna lite personlighet. I alla fall för dem som förstår varifrån namnen kommer och vad de syftar på.
För egen del inser jag hur begränsad min värld och kunskap är när jag ser namn på servrar som inte betyder ett skvatt för mig. Är det namn på en arabiska prins, en ockult sekt från artonhundratalet eller en subatomär byggsten som lever bråkdelar av en nanosekund om man mosar en kvark i en partikelaccelerator? Jag har ingen aning.
I takt med att jag går från server till server blir jag allt mer övertygad om den mest sannolika förklaringen av alla. Vnikolod finns inte i sinnevärlden. Det är bara någon som vill driva mig till vansinne med ett namn som aldrig betytt någonting.
Mental omstart
05 10 05 21:33 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
För åtta år sedan började jag arbeta i ett fjortonmannabolag. Efter tre år hade företaget anställt mer än hundrafemtio personer till, och vi hade växtvärk. Ledarskapet gick ut på att hantera den snabba tillväxtens alla baksidor och utmaningar – mest frågor om personal, kunskapsöverföring och att få alla medarbetare helt nyttiga.
För fem år sedan bytte jag roll och gick till ett mognare företag som redan hade en tillväxtresa bakom sig. IT-bubblan brast och affärsklimatet blev snabbt sämre. Under lågkonjunkturen som följde var reglerna väsentligt annorlunda än under nittiotalets sista år. Vi trollade med knäna och arbetade med små medel för att hitta nya fördelar för bolaget. Läs mer...
För fem år sedan bytte jag roll och gick till ett mognare företag som redan hade en tillväxtresa bakom sig. IT-bubblan brast och affärsklimatet blev snabbt sämre. Under lågkonjunkturen som följde var reglerna väsentligt annorlunda än under nittiotalets sista år. Vi trollade med knäna och arbetade med små medel för att hitta nya fördelar för bolaget. Läs mer...
Balans
25 09 05 21:31 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Jag älskar Internet. För mig är det en uppfinning som är långt mer revolutionerande än telefonen, långt mer användbar än raketforskning och långt mer underhållande än iPod (vilket i mitt liv säger en del...).
Tanken att en massa datorer och förbindelser dem emellan står för den största samhällsförändringen på kanske hundratals år är på samma gång svindlande och lite löjeväckande. Internet är ett multifunktionellt fenomen som sprider ljus över de slutnaste diktaturer och på samma gång tillfredsställer de mest excentriska individers egodrive – en Schwiezisk armékniv som förändrar de marknadsekonomiska spelreglerna och på samma gång hjälper anhängarna till de smalaste av intressen att hitta likar på andra sidan jorden. Läs mer...
Tanken att en massa datorer och förbindelser dem emellan står för den största samhällsförändringen på kanske hundratals år är på samma gång svindlande och lite löjeväckande. Internet är ett multifunktionellt fenomen som sprider ljus över de slutnaste diktaturer och på samma gång tillfredsställer de mest excentriska individers egodrive – en Schwiezisk armékniv som förändrar de marknadsekonomiska spelreglerna och på samma gång hjälper anhängarna till de smalaste av intressen att hitta likar på andra sidan jorden. Läs mer...
Våga välja bort
07 09 05 21:29 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Att veta vad man ska göra är viktigt. Att veta vad man ska låta bli att göra är om möjligt ännu viktigare.
I vägvalen ryms våra möjligheter att påverka och hjälpa våra företag – att vara nyttiga. Samtidigt ställer det krav på vår kunskap och vårt förstånd. Beslut och prioriteringar är vardagsmat för många av oss, som därmed vet att det är långt ifrån alla vägar som slutar i en kruka guld. Den åtråvärda nyttan är inte så enkel att nå. Läs mer...
I vägvalen ryms våra möjligheter att påverka och hjälpa våra företag – att vara nyttiga. Samtidigt ställer det krav på vår kunskap och vårt förstånd. Beslut och prioriteringar är vardagsmat för många av oss, som därmed vet att det är långt ifrån alla vägar som slutar i en kruka guld. Den åtråvärda nyttan är inte så enkel att nå. Läs mer...
Beställning 72
15 06 05 21:26 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
I veckan kom en låda från Google till kontoret. Beväpnad med säckakärra och darrande fingrar tog jag lådan till IT-avdelningen.
—Google har kommit!
Efter tio sekunder var vi samlade, alla vi medelålders småpojkar som inte kan få nog av hårda paket på julafton. Läs mer...
—Google har kommit!
Efter tio sekunder var vi samlade, alla vi medelålders småpojkar som inte kan få nog av hårda paket på julafton. Läs mer...
Teknikreligiösa minnen
18 05 05 15:10 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Upp sex på morgonen, arbeta till elva på kvällen, köp pizza till projektgruppen på tio personer, offertdags, vi tar inga projekt under en miljon kronor.
Jag saknar den nya ekonomin. De sjuka åren mot slutet av nittiotalet var så oemotståndligt kreativa och gränslösa. Trots krasch, konkurser och berättigat förlöjligande av en hel branschs masspsykotiska misstag, är jag vemodigt fäst vid tiden och det vi åstadkom. Kanske är det alla människor jag saknar – unga och hungriga, nyfikna och begåvade. Kul är bara förnamnet. Läs mer...
Jag saknar den nya ekonomin. De sjuka åren mot slutet av nittiotalet var så oemotståndligt kreativa och gränslösa. Trots krasch, konkurser och berättigat förlöjligande av en hel branschs masspsykotiska misstag, är jag vemodigt fäst vid tiden och det vi åstadkom. Kanske är det alla människor jag saknar – unga och hungriga, nyfikna och begåvade. Kul är bara förnamnet. Läs mer...
Pappaledig – andra resan
07 05 05 23:58 Kategorier: Kåserier
Snart brakar det loss. Om bara två veckor börjar pappaledigheten.
En gång i tiden lät det riktigt trivsamt. Pappaledig. Ledig. Ett ord som antyder att man ska koppla av.
Jo.
Jag har varit pappaledig förr. Första dottern, Tilda, och jag vältrade oss i att vara lediga tillsammans. Då var hon drygt ett år och ställde inga särskilda krav. Så länge jag satte henne i vagnen och toksprang genom den lokala skogsdungen var hon nöjd; receptet på en trivsam pappaledighet var enkelt.
Den här gången är det annorlunda – nu räcker inga enkla trick. Tilda har blivit en kräsen, fyraårig kravmaskin med en vilja av järn och röstresurser nog att låta hela kvarteret följa våra bataljer. Dessutom har hon fått sällskap av en lillasyster på fjorton månader. Tea är inte lika högljudd, men har i gengäld skaffat sig ett härskarfinger som bestämt pekar ut nästa erövring. Tea har ingenting gemensamt med den späda och trivsamma krabat Tilda var i samma ålder. Tea är ett monster redan från början, en Frankentös upplärd av storasyster pappaätaren.
Jo, om två veckor börjar den. Ledigheten.
Missförstå mig inte – jag dyrkar mina döttrar. Båda är vackrare än gryningen och jag får aldrig nog av dem, så monster de är. Jag får väl acceptera att det ligger någonting i gamla talesättet Vargar föder inte lamm. Om ungarna är monster borde jag kanske rannsaka mig själv. Det är garanterat mitt eget fel – men vad annat kan man vänta sig när barnen tvingas växa upp bland tvätthögar, fylld diskho och ogräsmurken trädgård? Det är i sådana miljöer vi monster frodas.
Annat var det förr. I alla fall om man ska tro mina föräldrars aldrig sinande ström av goda råd.
Va? Hinner ni inte diska och städa och arbeta och sopa garaget och luka och uppfostra barn? Det hann vi.
Förr räckte minsann tiden till. Föräldrar förr var helt enkelt renässansmänniskor allihop. Alla kunde allt – annat är det nu då vi bara kan uppfostra monster.
Men min ursäkt duger för mig och Anna. Tiden räcker inte till, och vi har valt att prioritera barnen högre än gräsmattan.
Anna och jag har bestämt oss för att dela resten av årets dagar lika: vi tar varannan dag hemma. Min tröst i oron för den kommande hösten är att jag åtminstone får vila varannan dag. På jobbet. Vi hoppas att del blir ett liv i balans, men i ärlighetens namn kan det lika gärna i stället bli dubbel dos stress: ingen vila någonstans. På jobbet är det som det är, och hemma möter barnens behov en curlingpappas önskan att alltid leverera – hur beställningen än ser ut.
Som curlingmake har jag dessutom ofta nattskiftet. Min fru säger att barnens pigga gener kommer från min sida av släkten, och därför är det mitt fel när ungarna inte sover. Än så länge är sömnbristen inget problem – jag går till jobbet och vilar upp mig med en kanna kaffe varje morgon – men hur blir det sen?
Om två veckor börjar pappaledigheten, och med den kommer svaren.
I all ovisshet är i alla fall en sak säker: det ska bli härligt att röra om i mina intrampade rutiner och stå till mina underbara små tyranners förfogande.
En gång i tiden lät det riktigt trivsamt. Pappaledig. Ledig. Ett ord som antyder att man ska koppla av.
Jo.
Jag har varit pappaledig förr. Första dottern, Tilda, och jag vältrade oss i att vara lediga tillsammans. Då var hon drygt ett år och ställde inga särskilda krav. Så länge jag satte henne i vagnen och toksprang genom den lokala skogsdungen var hon nöjd; receptet på en trivsam pappaledighet var enkelt.
Den här gången är det annorlunda – nu räcker inga enkla trick. Tilda har blivit en kräsen, fyraårig kravmaskin med en vilja av järn och röstresurser nog att låta hela kvarteret följa våra bataljer. Dessutom har hon fått sällskap av en lillasyster på fjorton månader. Tea är inte lika högljudd, men har i gengäld skaffat sig ett härskarfinger som bestämt pekar ut nästa erövring. Tea har ingenting gemensamt med den späda och trivsamma krabat Tilda var i samma ålder. Tea är ett monster redan från början, en Frankentös upplärd av storasyster pappaätaren.
Jo, om två veckor börjar den. Ledigheten.
Missförstå mig inte – jag dyrkar mina döttrar. Båda är vackrare än gryningen och jag får aldrig nog av dem, så monster de är. Jag får väl acceptera att det ligger någonting i gamla talesättet Vargar föder inte lamm. Om ungarna är monster borde jag kanske rannsaka mig själv. Det är garanterat mitt eget fel – men vad annat kan man vänta sig när barnen tvingas växa upp bland tvätthögar, fylld diskho och ogräsmurken trädgård? Det är i sådana miljöer vi monster frodas.
Annat var det förr. I alla fall om man ska tro mina föräldrars aldrig sinande ström av goda råd.
Va? Hinner ni inte diska och städa och arbeta och sopa garaget och luka och uppfostra barn? Det hann vi.
Förr räckte minsann tiden till. Föräldrar förr var helt enkelt renässansmänniskor allihop. Alla kunde allt – annat är det nu då vi bara kan uppfostra monster.
Men min ursäkt duger för mig och Anna. Tiden räcker inte till, och vi har valt att prioritera barnen högre än gräsmattan.
Anna och jag har bestämt oss för att dela resten av årets dagar lika: vi tar varannan dag hemma. Min tröst i oron för den kommande hösten är att jag åtminstone får vila varannan dag. På jobbet. Vi hoppas att del blir ett liv i balans, men i ärlighetens namn kan det lika gärna i stället bli dubbel dos stress: ingen vila någonstans. På jobbet är det som det är, och hemma möter barnens behov en curlingpappas önskan att alltid leverera – hur beställningen än ser ut.
Som curlingmake har jag dessutom ofta nattskiftet. Min fru säger att barnens pigga gener kommer från min sida av släkten, och därför är det mitt fel när ungarna inte sover. Än så länge är sömnbristen inget problem – jag går till jobbet och vilar upp mig med en kanna kaffe varje morgon – men hur blir det sen?
Om två veckor börjar pappaledigheten, och med den kommer svaren.
I all ovisshet är i alla fall en sak säker: det ska bli härligt att röra om i mina intrampade rutiner och stå till mina underbara små tyranners förfogande.
Kreativ sälta
04 05 05 00:26 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Jag bekänner mig till den mörka sidan. I ett högteknologiskt spetsföretag som Axis är jag nästan ensam om att njuta den förbjudna lasten: jag är Macanvändare.
För min del började det redan på åttiotalet. Det är ingen ursäkt, men möjligen en förklaring. Giftet sitter i. Läs mer...
För min del började det redan på åttiotalet. Det är ingen ursäkt, men möjligen en förklaring. Giftet sitter i. Läs mer...
Årets surgubbe
20 04 05 00:17 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Om landets säljare har en motsvarighet till Oscarsgalan ligger jag bra till i kategorin Årets Surgubbe. Låt mig förklara varför.
För några år sedan dök en ny sorts telefonsamtal upp i mitt yrkesliv – dörröppnarna som ringde för att boka möte. Det nya var inte kallringandet i sig. Det nya var dörröppnarnas nära nog totala brist på kunskap. Läs mer...
För några år sedan dök en ny sorts telefonsamtal upp i mitt yrkesliv – dörröppnarna som ringde för att boka möte. Det nya var inte kallringandet i sig. Det nya var dörröppnarnas nära nog totala brist på kunskap. Läs mer...
Memento Mori
06 04 05 00:10 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
J
ag är välkommen överallt men hör egentligen inte hemma någonstans. Som verksamhetstorped med ansvar att arbeta med hela bolagets väl och ve måste jag vara lojal mot rätt värderingar; starka lobbyister i egen sak och högljudda rop på undantag gör det lätt att gå snett och ta fram lösningar som bara hjälper fåtalet. Läs mer...Från strategi till batteri
23 03 05 23:55 Kategorier: Krönikor i Computer Sweden | Livet som CIO
Det skiftar fort – högt till lågt till högt igen; helikoptern står aldrig still. Inom loppet av en timme avhandlas en strategi för prissättning, en UPS som just har slutat fungera och hur vi bäst stöttar vårt säljbolag i världens kanske mest spännande tillväxtmarknad just nu, Kina. Samma tanke slår mig gång efter annan oavsett var helikoptern befinner sig: om det finns ett recept på framgång är huvudingrediensen skit under naglarna. Min roll? Jag är problemlösare och verksamhetstorped. På visitkortet står CIO. Läs mer...