Upp sex på morgonen, arbeta till elva på kvällen, köp pizza till projektgruppen på tio personer, offertdags, vi tar inga projekt under en miljon kronor.

Jag saknar den nya ekonomin. De sjuka åren mot slutet av nittiotalet var så oemotståndligt kreativa och gränslösa. Trots krasch, konkurser och berättigat förlöjligande av en hel branschs masspsykotiska misstag, är jag vemodigt fäst vid tiden och det vi åstadkom. Kanske är det alla människor jag saknar – unga och hungriga, nyfikna och begåvade. Kul är bara förnamnet.

Den förödande bubblan med alla efterföljande företagsskandaler och nya tvingande lagstiftningar gav oss en branschmässig ökenvandring. Från fullt ös till på stället marsch över en natt. Efter alla blommiga lösningar och yviga affärer fanns inte längre något utrymme för eller tålamod med kreativa förslag. Riskkapital försvann och även goda idéer föll i glömska. Jante kom och belägrade oss i flera år av Aksel Sandemose Blues.

Minns ni budordet framför andra som klingade i korridorerna: Låtom oss konkurrera ut vår egen kärnverksamhet!

Under några år var det så rätt, sedan blev det paria. Någonstans 2000 på hösten.

Tecknen var emellertid inte så enkla att tolka ens för dem som satt mitt i smeten. Så sent som i mars 2000 presenterade Kjell Spångberg konceptet Oppido, en e-handelsportal som skulle dominera Europa med hjälp av en budget på en miljard (http://nyheter.idg.se/display.asp?ID=000307-CS12)

En miljard för en portallösning.

Wow.

Jag som numer tycker att projekt är stora när jag måste betala över hundra tusen kronor. På den tiden skrev jag inte en enda offert under miljonsträcket.

Tiden går och vår bild av verkligheten förändras.

Då, när det begav sig, visste vi att det inte fanns några gränser. Sedan kom kraschen och vi blev klokare tyckte vi. Hur, sade vi, kunde vi ha varit så korkade?

Ja, hur?

Det är väl så det är med teknikreligion. Övertygelser förflyttar berg, och jag är fortfarande övertygad om att många av idéerna var rätt – det är bara en tids- och timingfråga. Ge mig tio år och tio miljarder kronor så ska jag bevisa det.

Men nu ser den värsta tekniktorkan ut att äntligen vara över. Vår branschs halvt påtvingade, halvt självvalda späkning är inte längre lika extrem, och det kreativa är inte längre fult. Tur är väl det; i arbetslöshetens Sverige behöver vi inte mer Jante. Det bara måste vara sundare att försöka och satsa än att låta bli. Birgersson är roligare än Sandemose.

Entreprenörer kom tillbaka, allt är förlåtet.

Taggmoln: oppido, miljard, spångberg, internetbubbla