Det är en konst att predika tålamod. Ibland står jag inför kollegor som undrar varför vi inte blandats in tidigare. De ser andra ta för sig och undrar om det inte borde vara vårt ansvarsområde.

I vår bolagskultur ligger samarbetet som en grundläggande förutsättning för framgången. Att dra tillsammans och mot samma mål. Att få alla hjärnor i arbete och se till att alla deltar efter sin personliga bästa förmåga.

Som en grundbult för att få det att fungera ligger ett tålamod parat med att känna förtroende för andra i bolaget som man kanske inte arbetar med lika mycket.

Att avliva myten om vi och dom.

Tålamod behöver predikas av olika skäl, men en viktig anledning är att påminna om en fundamental utgångspunkt: andra menar väl. Vi måste utgå ifrån att andra försöker sitt bästa. Det är inte genom medvetna sabotage de driver sin agenda med och mot oss – det är av skäl som vi kanske inte alltid känner till eller förstår men som vi måste utgå ifrån är goda.

Tålamod.

Ibland är det ett arbete som liknar en marsch uppför en brant sandhög: på stället marsch men utan ansträngning glider man sakteligen och systematiskt mot botten.

Samarbete måste smörjas och underhållas. Rollen för oss chefer måste därmed vara att med en god dos empati förklara andras goda avsikter och välvilja för de egna leden, även om det någon gång skär sig och går snett.

Tar man inte diskussionen underblåser man i stället konflikter och organisatorisk protektionism. Eller revirpinkande om ni vill. Vi och dom. Svart mot vitt. Gott mot ont.

Ibland är det obekvämt att predika tålamod.

— Ska vi verkligen...? får jag ibland som fråga.
— Är det verkligen vår roll att...?

De undrar om vi ska ta första steget. Om vi ska bjuda in även om vi inte själva bjudits in. Om inte andra borde komma till oss i stället.

Svaret är alltid ja. Vi ska alltid bjuda in. Vi ska alltid gå före. Vi ska alltid förutsätta att andra vill väl. Och vi ska alltid städa framför egen dörr.

Vi och dom är en sjuka som bygger på den underliga hållningen att man själv gjort mer rätt än andra. Det kan inte stämma. I ett företag av snillen har inte bara jag gjort rätt utan många andra med mig. Och omvänt är andra är inte ensamma om att göra fel – ska man med trovärdighet förändra andras arbete och vardag måste vi börja med att städa framför egen dörr.

På min avdelning försöker vi agera som förändringsledare för företaget. I den mån vi lyckas bygger det på vår förmåga att just städa framför egen dörr och bjuda upp till dans, inte på någon primitivt känd längtan att klämma åt andra för deras brister.

Taggmoln: Förändring, ledarskap, tålamod, vi och de

Förändringar tar tid. Även om jag inte är spontant tålmodig har jag fått lära mig låtsas genom åren. Oavsett hur bråttom jag har tycks förändringar ha en egen orubblig logik och leva enligt en egen tideräkning.

Nyss tillbakakommen från semestern står jag inför slutet på början av en rad viktiga förändringar. Som alltid när det gäller viktiga saker har det med människor att göra.

Resan började för snart arton månader sedan. Många års tillväxt och uppskalning i små steg hade då lett fram till en oundviklig konsekvens: jag och de mina behövde organisera om oss. Steg för steg hade vi tagit oss byggt en sorts upp- och nervänd organisatorisk pyramid som tjänat oss väl men där stenarna slutligen behövde rivas och staplas om.

Jag är inte road av omorganisationer. För mig tillämpas de alltför ofta som desperata åtgärder att försöka lösa problem som egentligen måste angripas på andra sätt. Min sanning är i stället att människor behöver stabilitet för att kunna prestera. Att röra om måste ha ett annat syfte bortom att bara röra om.

Men så kom då slutligen tiden för min personliga del när detta ögonblick infann sig. Dags att organisera om.

Vi angrep det som vilket projekt som helst. Kravbild, projektgrupp, tidplan. Vi började med de grundläggande frågorna: Vad vill vi uppnå? Vad ska vi ha organisationen till? Vilka roller behövs? Hur ska personerna i dessa roller funka?

Efter sommaren förra året var vi klara med kravbilden och hade en konkret plan för vad vi ville uppnå. Steg för steg förankrade vi organisationen med avdelningen, med HR och med alla nyckelkollegor i bolaget. När allt kommer omkring måste våra planer funka för dem också.

Listan på aktiviteter som sedan följer är enorm men kan sammanfattas med två ord: MBL och Rekrytering.

Jag blir utmattad av att bara tänka tillbaka. Månaders arbete som böljade fram och tillbaka följde i jakten på rätt kandidater. Månaders arbete med att tillsätta dem på sätt enligt alla lagar och avtal. Månaders väntan på uppsägningstider, sommarsemestrar och annat.

Tålamod som mantra.

Nu är det slutligen dags. På måndag kommer alla. Hela gänget startar på en gång i det som är första steget i ett bygge som ska ta oss ett antal år till in i framtiden. Arton månaders förberedelser är slut - nu börjar det egentliga arbetet med att lära dem om oss och hur vi är. Lära dem lära känna oss innan de försöker bevisa sig. Lära dem att de har tid på sig.

Ironiskt, eller hur? Jag ska lära dem tålamod. The blind leading...

Taggmoln: omorganisation, tålamod, mantra

Det är lätt att bli hemmablind. Vi människor tycks vara funtade så att nästan allting blir normalt efter ett tag. Som alla egenskaper är den ett tveeggat svärd. Lika skönt som det kan vara att slippa uppleva besvärliga situationer, lika trist är det att missa den del av livets fina ögonblick bara för att man bortskämt blivit van vid det. Då är det bra att någon annan håller upp en spegel och hjälper till med perspektivet.

Idag fick jag hjälp med den saken. Min gamla mentor fortsatte i invanda spår och visade vägen.

Vi träffades för fjorton år sedan i samband med att jag bytte jobb. Under tre års tid i slutet av nittiotalet byggde vi företag tillsammans. Jag var ung och grön, han mer rutinerad och – framför allt – betydligt lugnare. När jag gick upp i limningen höll han huvudet kallt. Gång efter annan mötte han motgångar och svårigheter med tålamod och överseende. Storsint lät han mig flippa ut, samla ihop mig och komma igen.

Han spred förtroende, tålamod och framför allt långsiktighet. Det fanns alltid ännu en chans i hans närhet, och till slut blev den attityden en del av mitt eget sätt att agera.
Idag träffades vi igen som sagt. Han kom på besök med en ny kollega och var intresserad av hur vi på Axis gör saker.

Under några timmar berättade jag om kulturen, om utmaningarna, affärsbehoven och tekniklösningarna. Vi resonerade om skillnaden mellan våra respektive företag och jämförde angreppssätt.

Någonstans under diskussionen slog det mig vilken ofantlig tur jag har.

Där satt jag, ansikte mot ansikte med min gamla mentor som lärde mig allt om värdet av professionellt tålamod och att låta människor göra fel, göra om, göra rätt – i sin egen takt. Det betalar sig inte första gången. Kanske inte heller andra gången. Men på sikt är det den enda metoden som duger om man vill att människor ska växa med uppgiften.

Jag berättade om hur vi är långsiktiga i allt vi gör. Alla rekryteringar. Alla processer. Alla strategier. Perspektivet är alltid på fem års sikt. Allt ska betala sig, men först finns alltid en lärtid, en strultid. Det är på sikt vi ska räkna hem det. Vi springer maraton, inte kortdistans.

Han såg på mig. Vänlig som alltid. Tålmodig med att jag berättade för honom saker han lärde mig redan för fjorton år sedan. Nyfiken på vårt sätt. Intresserad av vad han kunde lära sig av oss. Villig att lyssna och med ett öppet sinne.

Hans sätt att supa in mina tio senaste år tog bort mina tillfälliga skygglappar. Det där med långsiktiga och toleranta företag är ingen självklarhet, men vistas man länge nog i en god miljö ser man inte alltid dess förtjänster lika tydligt.

Att se sig genom andras ögon är en nyttig läxa.

Taggmoln: hemmablind, rekrytera, tålamod