Det är lätt att bli hemmablind. Vi människor tycks vara funtade så att nästan allting blir normalt efter ett tag. Som alla egenskaper är den ett tveeggat svärd. Lika skönt som det kan vara att slippa uppleva besvärliga situationer, lika trist är det att missa den del av livets fina ögonblick bara för att man bortskämt blivit van vid det. Då är det bra att någon annan håller upp en spegel och hjälper till med perspektivet.

Idag fick jag hjälp med den saken. Min gamla mentor fortsatte i invanda spår och visade vägen.

Vi träffades för fjorton år sedan i samband med att jag bytte jobb. Under tre års tid i slutet av nittiotalet byggde vi företag tillsammans. Jag var ung och grön, han mer rutinerad och – framför allt – betydligt lugnare. När jag gick upp i limningen höll han huvudet kallt. Gång efter annan mötte han motgångar och svårigheter med tålamod och överseende. Storsint lät han mig flippa ut, samla ihop mig och komma igen.

Han spred förtroende, tålamod och framför allt långsiktighet. Det fanns alltid ännu en chans i hans närhet, och till slut blev den attityden en del av mitt eget sätt att agera.
Idag träffades vi igen som sagt. Han kom på besök med en ny kollega och var intresserad av hur vi på Axis gör saker.

Under några timmar berättade jag om kulturen, om utmaningarna, affärsbehoven och tekniklösningarna. Vi resonerade om skillnaden mellan våra respektive företag och jämförde angreppssätt.

Någonstans under diskussionen slog det mig vilken ofantlig tur jag har.

Där satt jag, ansikte mot ansikte med min gamla mentor som lärde mig allt om värdet av professionellt tålamod och att låta människor göra fel, göra om, göra rätt – i sin egen takt. Det betalar sig inte första gången. Kanske inte heller andra gången. Men på sikt är det den enda metoden som duger om man vill att människor ska växa med uppgiften.

Jag berättade om hur vi är långsiktiga i allt vi gör. Alla rekryteringar. Alla processer. Alla strategier. Perspektivet är alltid på fem års sikt. Allt ska betala sig, men först finns alltid en lärtid, en strultid. Det är på sikt vi ska räkna hem det. Vi springer maraton, inte kortdistans.

Han såg på mig. Vänlig som alltid. Tålmodig med att jag berättade för honom saker han lärde mig redan för fjorton år sedan. Nyfiken på vårt sätt. Intresserad av vad han kunde lära sig av oss. Villig att lyssna och med ett öppet sinne.

Hans sätt att supa in mina tio senaste år tog bort mina tillfälliga skygglappar. Det där med långsiktiga och toleranta företag är ingen självklarhet, men vistas man länge nog i en god miljö ser man inte alltid dess förtjänster lika tydligt.

Att se sig genom andras ögon är en nyttig läxa.

Taggmoln: hemmablind, rekrytera, tålamod