Jag älskar Internet. För mig är det en uppfinning som är långt mer revolutionerande än telefonen, långt mer användbar än raketforskning och långt mer underhållande än iPod (vilket i mitt liv säger en del...).

Tanken att en massa datorer och förbindelser dem emellan står för den största samhällsförändringen på kanske hundratals år är på samma gång svindlande och lite löjeväckande. Internet är ett multifunktionellt fenomen som sprider ljus över de slutnaste diktaturer och på samma gång tillfredsställer de mest excentriska individers egodrive – en Schwiezisk armékniv som förändrar de marknadsekonomiska spelreglerna och på samma gång hjälper anhängarna till de smalaste av intressen att hitta likar på andra sidan jorden.

Alla vi som haft ett liv före Internet blir dessvärre aldrig mer än andra klassens nätmedborgare – mer eller mindre framgångsrika men likväl andra klassens. Vi talar och tänker nätverkska som andraspråk. För våra barn är det annorlunda. De har vuxit upp med näten som en självklarhet, och är mångspråkiga på alla nivåer från start.

Ett inte alltför djärvt antagande är att Internet med tiden jämnar ut skillnader och ger oss människor mer och mer likartade referensramar.

Om det stämmer kan vi behöva en paus i utvecklingen, tid att förstå vad vi lämnar bakom oss.

Undersökningar i gruppdynamik visar att heterogena grupper av personer med vitt skild bakgrund efter en inkörningsperiod alltid presterar bättre än homogena grupper av personer med likartad bakgrund. Den spretiga gruppen har helt enkelt sammantaget fler strängar att spela på, fler verktyg att utnyttja, fler källor att ösa ur än den homogena gruppen.

Det heterogena blir alltså ett självändamål i en del situationer.

Den amerikanska författaren Michael Crichton (Jurassic Park, Blodröd sol mm) har i en del av sina romaner målat upp undergångsscenarier som bygger på just idén att mänskligheten likriktas och att dess förmåga att lösa problem med tiden utarmas. Likriktningen har då blivit vår största fiende genom att vi alla ser problem ur samma perspektiv, och därmed gradvis förlorar förmågan att anpassa oss till nya utmaningar.

Ur det perspektivet ser Internet – som nu tycks bli den stora utjämnaren för kultur, kunskap och värderingar – inte lika häftigt ut ens för mig.

Taggmoln: internet, michael crichton, högkultur