Jag står i kommandocentralen. Med en underbar överblick över en världsomspännande och ofta oerhört komplex verksamhet unnar jag mig en inre high five. Många års slit har tagit en idé till världen. De tidigaste barnsjukdomarna är borta, lanseringen är avklarad och vi har slutligen nått drömläget: riktiga användare av kött och blod som litar på och behöver lösningen.

Det började med en utmanande fråga för många år sedan: hur skulle vi kunna expandera globalt – faktiskt vara på plats med en global närvaro trots att vi bara var några hundra man?

Genom åren har den till synes enkla frågan hållit mig intensivt sysselsatt, och jag har många gånger tvingats inse att en skalbar plan på ett papper är en sak och att en skalbar verklighet med alla dess detaljer, undantag och kulturella barriärer är någonting väldigt annorlunda.

Idag är denna skalbarhet en av våra stora bedrifter. Trots att vi fortfarande räknar antalet anställda i hundratal har vi en hart när global räckvidd som tar oss ända till våra kunders kunder. Tiotusentals företag bjuds in till familjen och ska känna sig som hemma. Det vill till att jobba när varje familjemedlem själv ska få hundratals gäster att trivas.

Vår lösning är sedan många år att systematiskt bygga in tekniska hävstänger i nyckelskeden av affärsprocessen. På så vis kan säljare och andra nyckelpersoner komma längre och nå fler – kort sagt finnas på flera ställen samtidigt.

Steg för steg har vi ökat systemstödet och därmed också lösningens komplexitet. Så småningom blev utmaningen att bygga en driftledningscentral, ett fungerande kontrolltorn for verksamheten. Någonting som bekräftar att det går bra – eller (vilket oftast är viktigare) hjälper oss hitta var det pyser och läcker i rören så att vi snabbt kan identifiera och korrigera problem.

I kommandocentralen
Där står jag nu, på toppen av vårt systemberg och ser ut över vidderna av monstruöst skalande affärslogik genom en analyslösning vi har lagt ner flera år på att tänka ut, granska och nu slutligen också få bolaget att arbeta med.

I denna stund av inre frid börjar processtorpeden i mig gnaga. Nu gäller det att hålla kontakt med de små sanningarna, att fortsätta befinna sig i detaljerna med skit under naglarna. Även om utsikten från ett högt kontrolltorn kan vara hypnotisk och förtrollande är verkligheten någon annanstans.

Vill man vara en del av en verksamhet måste man röra sig i markskiktet; ibland med en snabb blick över ytan för att ta ut en kompassriktning, oftare strax under ytan inne i de detaljer som utgör majoriteten av ett yrkesliv. Utan den kopplingen till riktiga människor, leveranser och kunder förvandlas vår vackert upphöjda kommandocentral till ett världsfrånvänt elfenbenstorn.

Det var den high fiven. Som Povel sade: underbart är kort.