Telefonen ringer. Jag ser på numret att det inte är någon jag känner. Tveksamt lyfter jag luren och svarar.

— Vet du att ni är jättedåliga på…, börjar rösten i andra änden och fördjupar sig sedan i alla våra brister och tillkortakommanden.

Rösten tillhör en ny intressant typ av försäljare som tror att jag är så dåligt insatt i min verksamhet att jag går på ren skräckpropaganda.

Metoden att få mig intresserad och välvilligt inställd fungerar lika dåligt som samtalen från alla dessa försäljare av domänadresser som ringer och berättar att ett annat företag är på väg att registrera en domän som egentligen borde vara vår, t.ex. ett guldkorn som axis-communications-i-lund-ab.se. Vänligt nog vill de ge oss första tjing eftersom de är "seriösa".

Seriösa noveau, möjligen, precis som personen i andra änden av telefonsladden.

Rösten i mitt öra vill boka ett möte. På det mötet ska jag få veta ännu fler detaljer om hur usla vi är och hur de – mot en närmast symbolisk ersättning – tänker hjälpa oss.

Problemet för rösten är att jag vet en sak den inte vet – vi är inte alls usla på det han säljer. Vi är tvärtom riktigt duktiga med en välgenomtänkt strategi och ett kompetent genomförande sedan flera år. Vid det här laget vet jag några saker om min motpart: rösten tillhör någon som både är illa påläst och som bluffar.

Vad värre är förlitar den sig dessutom på att jag är korkad. Varför annars skulle jag gå på att den vet mer om vad som är viktigt för oss än jag själv vet? Bedömningen av om vi är bra eller dåliga måste alltid göras mot våra egna mål och affärsbehov, och om dessa mål vet rösten rimligen ingenting.

Allt detta virvlar i min hjärna på någon sekund och jag har svårt att bestämma mig för om jag ilsket ska slänga på luren, bli högdraget nedlåtande eller spela med så att jag kan skratta åt eländet efteråt. Det enda jag vet säkert är att hans säljbonus inte kommer att komma från min budget.

Bara en vecka senare träffar jag en skicklig säljare. Han ägnar tre minuter åt att presentera sitt företag, fem minuter åt att lyssna på mina behov, fem minuter åt en diskussion och konstaterar därefter att han inte behövs. Inte nu i alla fall.

När han går ut genom dörrarna vet jag att jag kommer att lyssna på honom med respekt nästa gång han ringer. Att inte bluffa sig till affärer vinner i längden.