Måndag morgon: barnen slåss om någon tv-kanal. På jobbet väntar sex möten på sammanlagt sju timmar. Tid att göra nytta på riktigt: marginell. Hjärnan har genomgått en metamorfos och består till tre fjärdedelar av snor. Jag är tacksam för kroppens autonoma nervsystem. Utan det skulle jag vara rökt. Nu går mötena på autopilot. Inboxen tom och klar före läggdags.

Tisdag morgon: barnen slåss om var flingpaketet ska stå. De monster som tillhör arten Kommande Dagars Möten har ynglat av sig. Nu är de sju och täcker strax över åtta timmar. Viktigast är en licensförhandling med Globala Storbolaget. Dyrt. Snordyrt faktiskt. Snor i hjärnan och på kontrakt. Inboxen halvtom vid läggdags.

Onsdag morgon: barnen slåss om en tröja. Mötesmonstren är fortfarande sju till antalet. Antar att det finns någon sorts naturlag som begränsar dem till strax under en mängd som driver en till vanvett. Innan jag går hem får jag en fråga till. "Kan du klämma in ett kort möte? Skulle behöva det. Bara en halvtimme." Visst. Det löser vi. Jag är till för alla andras skull, tänker jag och justerar gränsen för mitt vanvett än en gång. Inboxen kollad och hanterad vid läggdags.

Torsdag morgon: barnen är lugna så i stället är det jag som slåss av bara farten. Halvdagsövning i konflikthantering. Funderar på att ta med barnen. Fem möten totalt trots att ett varar halva dagen. Stön. Till och med snoret vill slippa mötena. Inboxen tom och klar före läggdags.

Fredag morgon: Stärkt i min konflikthantering låter jag frun bråka med barnen. Bara tre möten under dagen. Snoret har börjat ge med sig. Mötena knäckte förkylningen. På andra sidan helgen väntar en veckas semester. Egentligen skulle jag behöva en veckas ostört arbete, men semester duger det med.


Ett andetag, ett steg, en sekund i taget byggs livet. Vissa veckor byggs det ett möte i taget. När jag dör undrar jag hur min minnesruna kommer att skrivas.

"Här vilar en kille som verkligen kunde gå på möte!"

Jag undrar hur det samhälle eller företag ser ut där mötet är den högsta formen av existens, där produkten och existensberättigandet är mötet i sig. Skulle det göra Outlook till bibeln?

Stärkt i min övertygelse går jag in i kalendern och väljer ett möte på måfå.

Valet sitter som en smäck: "Decline".

Ateisten i mig lever än om än i liten skala. En helt ny, tom timme känns som oceaner av tid. Leende går jag ut och fikar med avdelningen.

Taggmoln: möte, konflikthantering, decline