Många av Internetboomens goda idéer har glömts bort genom de senaste årens tumult. Ur askan från dåtidens alla löften och förhoppningar kan vi idag hitta koncept som fortfarande har framtiden för sig – t.ex. när det gäller metoder att sprida information på ett mer effektivt sätt.

Jag ska berätta om den glömda trenden – konceptet som försvann. Just innan bubblan brast, när Internet lyste som klarast och dess företag och företrädare representerade framtid och förhoppning, var ett paradigmskifte på gång. Sättet att sprida och dela information på Internet höll på att ändras radikalt.

Låt oss hoppa tillbaka till 1999. Beteendevetare hade sedan länge beskrivit webbens befolkning som slö och flyktig. Webbplats efter webbplats sökte med ljus och lykta efter metoder att både locka nya besökare och få alla förbipasserande att stanna så länge som möjligt. Teorin var att tillräckligt stora mängder besökare så småningom gav enorma ekonomiska vinster.

Första försöket att attrahera och hålla kvar stora mängder besökare blev de så kallade webbportalerna. Dessa samlade allt möjligt (så mycket som möjligt) på en enda webbsida. Tanken var att besökarna skulle hitta allt de behövde på ett enda ställe och därmed inte leta vidare. Portaltanken fick fotfäste lite överallt – exempelvis kallar Aftonbladet fortfarande sin webbplats "Sveriges nyhetsportal".

Det låter otroligt i efterhand, men tron på portalkonceptet som sådant var så stark att svenska investerare med Kjell Spångberg i spetsen började bygga en svensk superportal för handelsplatser; budgeten för Oppido låg på omkring en miljard svenska kronor. Innan portalen var färdig hade krisen kommit. Läs själv en kopia ur DNs artikel från 000308: http://www.econ.umu.se/~niklas.rudholm/internet.pdf

Ett annat resultat var att de flesta stora sökmotorer på Internet byggde om sig. Det räckte inte längre att hålla reda på världens olika webbplatser och hemsidor. Nu ville sökmotorerna också förmedla kontaktannonser, översättning, nyheter med mera.

Altavista som vid den tiden var en gigant bland sökmotorerna ändrade riktning och byggde upp tjänster och kringinformation i stor mängd. Det visade sig snabbt vara en dålig idé, och Altavista backande snabbt tillbaka till enklare och färre funktioner. Det misslyckade äventyret ledde till att Altavista snabbt distanserades av minimalistiska sökmotorn Google (http://www.google.com/), som ännu idag i stort sett endast erbjuder en sökruta.

Portaler dök till och med upp hos tillverkarna av affärssystem som ville erbjuda sina kunder (företag) möjligheten att publicera ekonomisk och transaktionsrelaterad information via webben.

Kraschen
Enda problemet med portaltanken var att den inte fungerade särskilt bra. Alla kan inte samla all information överallt, även om många gjorde tappra försök.

Till slut brast fördämningarna. Internetföretagen och dess ideologer drabbades med stor kraft av krisen. Lågkonjunkturen var på väg och det blev dags att fokusera på kärnverksamheten för att alls ha en chans att överleva. De breda och stora portalerna försvann, tvingades minska sina ambitioner eller fick byta affärsidé.

De företag som levererade system till portalerna fick på en gång se en stor del av investeringar och framtidsförhoppningar grusas, i alla fall under överskådlig tid.

Idag undrar vi hur masspsykosen före kraschen kunde påverka alla så starkt, men det är viktigt att minnas att vissa idéer och innovationer trots allt hade substans. Genom kraschen glömdes en del bort, t.ex. möjligheter som var betydligt intressantare än själva portaltanken. Vidareutvecklingar av själva sättet att dela information via Internet fick begränsad spridning och synlighet eftersom det ekonomiska läget gjorde att ingen hade tid eller råd att driva koncepten vidare.

Nudå?
Nu, nästan tre år in i lågkonjunkturen för Internetbranschen, är det dags att återupptäcka en del av de idéer och möjligheter som aldrig fick ett genombrott under krisåren.

En av de intressantaste glömda möjligheterna är syndikering av webbinnehåll. Syndikering är en term som använts länge i mediebranschen; främst om bilder, texter, seriestrippar, tv-serier mm som återpubliceras eller återutsänds av någon annan. När en tv-kanal köper rätten att visa en utländsk tv-serie syndikerar de med andra ord serien.

I webbsammanhang betyder det ungefär samma sak: att någon ger eller får möjlighet att återpublicera texter, bilder eller interaktiva funktioner. En del svenska tidningar erbjuder exempelvis alla med egna webbsidor en ständigt aktuell (interaktiv) lista med rubriker – listan bakas in i hemsidans övriga utseende och blir en mer eller mindre naturlig del bredvid det övriga innehållet. Den som äger webbsidan behöver inte göra mer än att kopiera in ett par rader i koden; därefter uppdateras rubriklistan automatiskt från tidningarnas servrar (se http://www.expressen.se/article.asp?id=39918). Det är en sorts syndikering.

Syndikeringen har en stor fördel jämfört med portaltanken: den löser problemet med den lata och flyktiga (=illojala) webbesökaren. I portalernas värld måste den slöa webbindividen fortfarande ta sig till portalen som krasst sett bara är ännu en webbadress att minnas. I syndikeringens värld spelar besökarens plats mindre roll; innehållet tar sig till besökaren var personen än är.

Den intressanta syndikeringen
Ser man dessutom konceptet från företagens perspektiv är det enkelt att hitta fördelar för både sändare och mottagare av webbsyndikering.

Låt oss ta exemplet med de klassiska informationsproblemen för företag som tillverkar produkter och säljer via återförsäljare. Många personer i en lång kedja måste ständigt få stora mängder korrekt information för att affärsrelationen mellan producent och återförsäljare ska fungera. Ett traditionellt problem med all informationshantering illustreras av viskningsleken; informationsöverlämning från person till annan är så svår att det ursprungliga budskapet antingen förvrängs längs vägen eller inte alls kommer fram.

För företag som arbetar med produktutveckling är detta ett vardagsproblem: hur ska man få återförsäljarna så intresserade av alla nya produkter (och modifierade koncept) att de tar sig i kragen och faktiskt vidareförmedlar det budskap som är aktuellt just nu? Informationen har helt enkelt svårt att nå fram, trots att produktchefer och marknadsförare sätter samman informationsblad, webbsidor mm för att hjälpa kunder i alla led (distributörer, återförsäljare och slutanvändare) att ta del av erbjudandets alla finesser och nyheter – kanske också med anpassningar för flera olika språk och länder.

Svårigheten med att föra ut budskapet ligger dock inte först och främst i att ta fram informationen i sig. Det största problemet ligger i stället i att mottagarna (återförsäljarna i exemplet) är allt från slöa till stressade och därmed inte har tid att läsa allt som dyker upp om vissa enskilda produkter. Lanseras en produkt för första gången finns större möjlighet till uppmärksamhet, men handlar det om marginella men viktiga ändringar i en redan lanserad produkt minskar genast sannolikheten att informationen verkligen når ut.

Risken är med andra ord att återförsäljare säljer och beskriver produkter med hjälp av gammal och felaktig information. Inte för att de vill ha det så, utan för att det i princip är omöjligt att känna till allt om varenda produkt man säljer på detaljnivå.

För tillverkaren och återförsäljaren är problemet att alla deras kunder får fel information.

Spritt, aktuellt och korrekt
Det är här syndikeringen kommer in: den erbjuder alla inblandade möjligheten att veta att uppdaterad och korrekt information verkligen når ut till siste man i kedjan. Den som äger informationen garanterar kvalitet och aktualitet för alla som återpublicerar materialet. Alla företag blir sina egna nyhetsbyråer och garanterar att informationen är korrekt ända fram till slutanvändaren.

För återförsäljare är fördelen att de slipper ägna mycket tid och arbetskraft, men trots det kan få tillgång till allt från uppdaterad information (text och bilder) till skräddarsydda program som interaktiva produktguider e.d.
För informationsägaren (produktutvecklaren i exemplet) är fördelen att de snabbt och enkelt kan sprida sitt budskap via många andra företags webbplatser – med en garanterad kvalitet hela vägen till slutkunden. Ändringar slår igenom i hela kedjan omedelbart. De kan dessutom använda sitt befintliga webbmaterial, och behöver inte mer än en rimligt erfaren webbutvecklare för att ganska enkelt ta fram lösningen på egen hand.

Hur börjar man då?
Syndikering av webbaserat material kräver ingen större teknisk kunskap i de enklare fallen. Ska man ge någon annan möjlighet att integrera text, bilder eller funktioner i en vanlig webbsida kan man t.ex. arbeta med iframe-taggen som Expressenexemplet ovan illustrerar. Detta kräver att målgruppen har någorlunda moderna webbläsare (men i och med att över 95 % av alla webbesökare använder någon av Microsofts versioner av Internet Explorer finns trots allt ett visst mått av homogenitet; källa: http://www.nua.ie/surveys/index.cgi?f=VS&art_id=905358103&rel=true).

Redan denna enklaste form av syndikering är nyttig och jag rekommenderar alla med ett budskap att prova!

Taggmoln: syndikering, återpublicering