Mötet mellan människa och maskin begränsas av en frustrerande naturlag. Gång efter annan har den drabbat mig när jag försökt revolutionera människors vardag med ny teknik.

Som digital gruvarbetare har jag rört mig över hela skalan – från att bryta ny teknik till att också försökt förädla den till elektroniskt guld. Varje gång har samma sak hänt.

Trots att jag har satt in min verktygslåda av vässade svordomar, hårt arbete och kollegor med talanger som upphäver tyngdkraften, har jag slutligen stått inför fullbordat faktum: naturlagen låter sig inte påverkas av mitt tålamod, hur litet det än är.

Sanningen har etsats fast i mitt psyke och är nu en fundamental del av alla mina sätt att lösa tekniska problem: den tekniska utvecklingen rör sig ungefär tio gånger fortare än det mänskliga psyket anpassar sig.

En värld i tekniken tjänst innebär att leva i en ständig ström nylanserade program, prylar och drömmar, och det är väldigt sällan stora förändringar lyckas. Tvärtom är det inkrementalisterna som är mest framgångsrika. De som förfinar, raffinerar och bygger vidare på redan kända begrepp. De revolutionära stegen göre sig mestadels icke besvär; det mänskliga psyket hänger helt enkel inte med.

Kort sagt: en ny massmarknad tar säkert tio år att skapa. Även om tekniken är mogen, hänger människorna som ska befolka marknaden och smörja den med sina glödande kreditkort inte med. De måste vägledas, utbildas och inlindas i lager på lager med fin, teknisk film innan de blivit fullvärdiga mumier, balsamerade i den Moderna Teknikens Fulla Potential.

Jag har många exempel men ska bara belasta er med ett. 1998 var jag med om att lansera Matomera.se, en skånsk, matbutik på nätet från ett av de stora matvarubolagen. Skräddarsydda plocklager gav obrutna kylkedjor från lagerplats till kylskåp. Rimliga priser och mobila kreditkortsterminaler möjliggjorde betalning i dörren. Leverans sent på kvällar gjorde att hårt arbetande familjer kunde få maten när de ville.

Gäsp. What's new? frågar ni kanske. Nä, ingenting är svaret. Idag. Men 1998 var det nytt. Efter tre-fyra år gav ägarna upp och fortsatte sälja mat i butik. Det tog tio år innan mat till hemmen, via lite anpasssade koncept som Linas Matkasse, grundat 2008 – just tio år senare – blev ett fenomen som nådde hela vägen fram. Då med en teknik som var väsentligt enklare än den vi använde för Matomera men byggd på en större mognad hos målgruppen. Teknik och beteende i balans.

För mig har historien upprepat sig många gånger. Ny teknik ger massor av nya möjligheter. Med en gnutta fantasi kan man snabbt sätta samman ett luftslott om ett nytt samhälle och förändrade vardagar för folket. Läxan jag har försökt lära mig är att dela upp den där gnuttan fantasi i tiondelar, placerade som årliga förbättringar mot framtiden så att man med en fot i dagens lösning och en fot tio år bort skapar en röd tråd som alla kan se och följa. Vill man få med sig människor i en klättring får trappstegen inte bli för stora.

Därför är det intressant att studera framtiden i form av kommande generationer. När jag ber mina teknikmarinerade mumier till barn förutspå framtiden är deras drömmar fantasilösa på gränsen till trista . En vill ha tunnare mobiltelefonskärmar byggda på grafén. En annan vill ha hologram-tv. Båda är tekniska innovationer som tar dagens pryl och gör den lite bättre men egentligen inte förändrar beteenden ett dugg.

Den framtid de ser är den där gnuttan fantasi delat med tio. Läxan är skoningslös för oss ingenjörer. Vill man framgångstikt förändra världen måste göra det i mottagarnas takt.

Segt va?